The magic can begin

Jag sitter på Starbucks på Köningsallee och betalar räkningar. Mm, det är precis lika kul som det låter. Kanske håller jag ändå på att bli vuxen, trots att jag var och varannan dag känner mig som ett barn som irrar runt i Tyskland utan att ha en aning om vad hon håller på med.

 

Biljettkontrollanter. En yrkesgrupp som jag för bara några veckor sedan aldrig reflekterat över, men som nu upptar mina tankar varje dag.

Jag saknar England. Där fanns det spärrar vid alla tåg och tunnelbanor och utan rätt biljett kom man överhuvudtaget inte igenom. Tyskland är en djungel av olika biljetter, prisklasser och trafiksystem. Och även om jag byter språk på biljettautomaterna så känns det helt ärligt som om det inte gör någon skillnad, jag fattar fortfarande ingenting.

Det är inte ofta jag tjuvåker på tunnelbanan i Düsseldorf eller Köln. Tanken på att bli utskälld av en tysk biljettkontrollant skrämmer mig så mycket att jag hellre går sex hållplatser. Men även när jag har köpt en biljett så sitter jag hela tiden och tittar efter kontrollanter, håller andan så fort jag ser någon som påminner det minsta om en sådan.

Har jag rätt biljett? Jag stämplade den i automaten, eller hur? Borde jag kanske INTE ha gjort det? Har jag åkt så många stationer att jag egentligen skulle haft en biljett för en annan priszon, eller för motsatsen till kortsträcka? Vad ÄR motsatsen till kortsträcka och hur ska jag kunna veta det? Nej, det här är för läskigt, jag tror jag hoppar av här och går sista biten.

Tågen mellan Düsseldorf och Köln är ännu läskigare, för då KAN jag inte hoppa av och gå sista biten. Jag har snappat upp lite från Caddy, men jag är fortfarande nervös varenda gång jag ska köpa biljett.

 

Vilken sorts människor kommer på att de vill jobba som biljettkontrollanter? Behövs det någon utbildning för arbetet? Vilka egenskaper efterfrågas när de anställs?

 

Jag har skola tre eller fyra timmar om dagen, oftast mellan 14:30 och 17:30. En annan sak jag saknar med England är det vackra huset vår skola låg i, ekorrarna som skuttade runt på gräsmattan utanför och att jag alltid kunde vara där på kvällarna.

Nu för tiden håller vi till på tredje våningen i en ful byggnad i centrala Düsseldorf. Vi har ett klassrum och två toaletter och får absolut inte vara kvar på kvällarna. Det har hänt att folk gått på toaletten och blivit inlåsta i byggnaden, och eftersom de flesta av lärarna bor i Köln så har de fått ringa någon från Svenska Konsultatet (har ingen aning om vad detta är men de håller till på vår våning eller på den strax över) som fått komma och låsa upp.

Vi har tre lärare, alla tre är tyskar. Om det blir kris så kan de förklara saker på engelska, annars är allting på tyska. Studietempot är högt och jag är oerhört glad över att jag har lite förkunskaper, annars skulle jag nog haft svårt att hänga med. Jag är ännu gladare över att det är korta dagar, för jag blir fruktansvärt trött i huvudet av lektionerna.

 

Igår övade vi på att ge och ta emot vägbeskrivningar. Jag och killen jag jobbade med konstaterade att vi inte kan detta ens på svenska, och att vi egentligen borde tatuera in i pannan att folk inte ska fråga oss. Gärna på dålig tyska. När jag sen lite halvt för mig själv frågade varför jag lade allt skräp på bordet när jag satt precis framför en papperskorg så sa han att jag kunde ha frågat honom om vägbeskrivning till papperskorgen.

Sagt och gjort: vi slog upp ordet för papperskorg och han gav mig en fin vägbeskrivning dit. Först någonting med vänster, och sen att jag bara kunde vrida på mig 180 grader. Den här killen var rolig, jag ska lägga hans namn på minnet.

 

Efter skolan igår åkte jag till Köln. Caddy har en kompis som heter Filippa, de gick en tyskakurs tillsammans förra året och Caddy har enda sedan dess pratat väldigt mycket om henne och framförallt om hur lik mig hon är.

Så när Filippa och hennes syster Louise nu var i Tyskland och hälsade på så var jag ju tvungen att träffa dem, och precis som Caddy gissat så klickade Filippa och jag direkt. Hennes syster var också jättetrevlig. Vi såg på teater på Youtube (David Tennant spelade Shakespeare, Lillys våta dröm kort sagt), lyssnade på Smurfhits och sen mötte vi upp Carl och gick ut och åt på en asiatisk resturang. Jag åt nudlar och grönsaker, det var himmelskt gott och jag lyckades hantera ätpinnarna hyfsat bra. Även om jag saknade Hanami och Chiemi, som visade mig hur jag skulle göra när vi var i London.

Sen tog vi avsked av Filippa och Louise, jag följde med Caddy hem och såg på anime. Vi såg Vampire Knight tillsammans den sommaren då vi bodde i Linköping, och när vi nu började om med den så var det som att återse en kär gammal vän.

Min tyskaklass skulle på utflykt till Köln idag, så eftersom det kändes fruktansvärt onödigt att åka hem sov jag på en madrass hos Caddy och Carl. Mötte upp klassen på tågstationen dagen efter, vi gick en liten tur i Köln och var sen och åt innan det var dags var dagens huvudattraktion: det som jag ganska snabbt döpte till Natzi-museet. Vi fick se var Gespato hade sina kontor, höra historier om hur de arbetade och hur lite som behövdes för att de skulle arrestera, förhöra och tortera folk de misstänkte var emot Hitler.

Sen gick vi ner i en mörk källare med tjocka väggar och kalla betonggolv och såg cellerna som deras fångar satt inspärrade in. Ja, det var ungefär lika kul som det låter. Jag skulle aldrig kunna besöka ett koncentrationsläger, jag är alldeles för känslig för sånt här. Jag kunde riktigt känna hur väggarna skrek ut ångesten hos alla som någonsin suttit inspärrade där, och när ingen såg lade jag min hand mot väggen som för att trösta den.

Här är en av cellerna, och i en sådan kunde det sitta tjugo människor inspärrade samtidigt:

 

Nu stänger Starbucks snart, så jag lämnar er med bilden av Gestapos fängelseceller tills vi hörs igen. Partystämning är ju bara förnamnet.