The magic can begin

"... vi funderade lite över vilken grupp vi skulle vilja följa med, om vi fick åka i år igen. Och vi kom fram till att vi lätt skulle åka till Frankrike. Här har vi Joël Älveroth, som bara goes crazy bananas..."
"Och vad menar du med det?"
"... och vi har Lilly Nilsson, som antingen kommer älska landet och vara jätteglad hela tiden, eller hata det och bli bitter. Och så har vi kärleksparet, som..."
Vet du Erik, du är det närmaste en storebror jag någonsin haft. Retsam, men samtidigt omtänksam och lite beskyddande.
Ett annat tips vi fick var att inte ha mjukisbyxor på oss, för då blir vi inte insläppna i affärerna. Det hade jag nog ändå inte tänkt, men det är bra att veta. Den enda gång jag har på mig mjukisbyxor offentligt är helgmorgnar då jag går ner till ICA för att köpa filmjölk. Inte för att jag (som Joël) tycker det är ett brott mot mänskligheten att ha mjukisbyxor på offentliga platser, utan för att jag helt enkelt inte känner mig särskilt bekväm i det ute bland folk. Det känns lite som att ha pyamas på sig, som att jag inte är ordentligt klädd.

03.45 på fjärrbussterminalen, fredag morgon. 08:55 landar vi i Paris.
Alla som tänker på mig som världsvan kan ju en gång för alla släppa den bilden. Jag har aldrig flugit förut. Jag har varit i Danmark men that's it. Det här är på riktigt för första gången. Och jag är nervös, förväntansfull, lycklig, orolig och spänd i en blandning som får mig att vilja hoppa upp och ner, eller klättra på väggarna.
Det kändes faktiskt lite bättre när jag fick veta att det är tre personer till i klassen som aldrig har flugit förut, men jag kommer fortfarande vara den mest turistiga i min grupp. Jag kommer fota ALLT och köpa alla fåniga souvenirer jag hittar. Mammas stående exempel är ju en T-shirt med Eiffeltornet, och om jag hittar någon sådan tänker jag köpa en. Jag tänker vara turistig och köpa alla fåniga saker jag hittar.
När jag anförtrodde min vän Sofia att jag kommer känna mig ganska bonnig, var hennes kommentar: "Så länge du inte skyltar med det, så. Jag menar, du behöver ju inte bete dig som Stig Helmer."
Nej, SÅ turistig ska jag inte bli. Det finns gränser.

Den här rubriken var ju nästan lika tröttsam som min geografiuppsats om NATO. Men men, jag har ju slutat skjuta upp saker.
Jag var kanske fjorton år när jag började lyssna på BWO, och det var som om en helt ny värld öppnade sig. Jag hade aldrig tidigare varit besatt av en musikgrupp, lyssnat på deras musik dagarna i ända och trånat efter en tonårsidol, men det började jag göra då. Det är fortfarande det närmaste en "fjortis-period" jag har varit någon gång.
Mitt liv var, som ni kan gissa, inte särskilt roligt på den tiden. Fjorton var mitt absolut värsta år. Så musiken blev som en flykt, jag skapade mig en egen värld med BWO. Fick mina lyckliga stunder på somrarna framför en scen någonstans, fick vänner genom musiken.
Och BWO fanns med mig genom hela högstadiet. Sen, i ettan på gymnasiet, splittrades de och jag tvingades släppa taget. Tro mig, det var inte lätt, så stor del av mitt liv som de hade varit i flera år. Men det gick. Och idag har jag gått vidare, även om jag fortfarande saknar somrarna framför scenen ibland. Men det finns andra saker som betyder minst lika mycket.
Så... ja. Under tre år definerade jag min musiksmak med "BWO". Nu är det inte helt lätt att definera längre, men jag kan försöka.
Egentligen är jag lite av en allätare. Jag lyssnar på popmusik: låtar från Melodifestivalen, sånt som spelas på Rix FM, låtar från Hits for Kids som folk säger att de lyssnade på när de var små och inte hade lärt sig lyssna på "riktig" musik. Jag lyssnar på svensk musik med djupa och tolkningsbara texter, som Kent och Lars Winnerbäck. Jag lyssnar på vissa rocklåtar, de där halvskumma låtarna som vi spelar på spanskan, soundtracket från Johnny Depp-filmen "Sweeney Todd", Disneymusik, synthpop, Nordman, töntiga sommarlåtar med Lasse Berghagen, gamla schlagers, allt möjligt. Just nu är jag inne i en nostalgiperiod där jag lyssnar på Smurfarna och Djungelbandet. Vet inte om någon mer än jag känner till Djungelbandet, men de var i alla fall en musikgrupp för barn som sjöng om sin djungel där alla är kompisar med varandra, att man ska dricka mjölk och att man ska "sjunga och busa istället för att slåss och bråka". Jag älskade dem när jag var fem, sex år. Tänk vad mycket enklare livet var då.
Alexander Bards musik har fortfarande en speciell plats i mitt hjärta, förstås. Men jag lyssnar nästan aldrig på BWO längre, det brukar bara sluta med att jag saknar tiden med dem alldeles för mycket. Vissa låtar är nästan jobbiga att lyssna på, eftersom de är så starkt förknippade med minnen. Men ibland lyssnar jag på föregångare till BWO, som Vacuum och Army of Lovers. Och, naturligtvis, Alexander Bards nya grupp Gravitonas.
Appropå Alexander Bard borde väl jag, som ett av hans stora fan, göra ett officiellt uttalande om det faktum att han ska vara med i Idol-juryn. Jag tänker vara ärlig och säga att det är den sämsta idé han någonsin fått. Vad blir det härnäst; raka av sig skägget, dra på sig ett par jeans och skaffa fru och barn? Och Martin Rolinski med sin solokarriär. Jag går bara och väntar på att Marina Schiptjenko ska få någon idé som är ännu sämre än de båda andras.
Eller nej, det gör jag inte. För hon är den jag älskar mest i BWO. Jag sade upp all bekantskap med Martin Rolinski när han bestämde sig för att köra på solokarriär, och Alexander Bard blir jag bara så trött på. Men Marina är fantastisk.

Annars händer inget särskilt. Solen skiner. Jag skriver på en fet debattartikel om dödsstraff, på så brittisk engelska som möjligt i ren protest. Och, naturligtvis, jag räknar ner varje dag tills jag sätter min fot i solskenets Paris.
Och nej, det gör inget om det regnar. Solskenet är symboliskt. Solen kommer ändå skina på oss hela veckan, Manon.

Det var ett hus mitt ute i skogen, ett tillhåll för Åtvidabergs orienteringsklubb. Sängarna fanns på andra våningen. Den jag fick var så ostadig att jag var säker på att den skulle antingen braka ihop eller välta över mig när jag klättrade upp i den. Väl däruppe möttes jag av en död fluga och en väldigt ofräsch madrass. Jag önskade att jag hade haft en sovsäck och försökte göra det bästa av situationen med den röda filten jag hade.
"Du ser ut som en mumie." var Jessicas kommentar när jag hade lyckats göra en sovsäck av filten. Jag skrattade.
Vi låg där i kanske någon timme, kanske mindre eller mer. Ingen hade någon klocka och ingen brydde sig. Vi låg och berättade roliga historier för varandra, skrattade eller suckade över hur dåliga de var. Det var så mörkt och vi låg så utspridda i olika vånigssängar att era röster var allt jag hörde. Men det räckte.

Det är sånna här små ögonblick jag sparar, längt inne i mitt hjärta. Jag och Tina, Madde, Disa, Josse, Esmeralda och Jessica i en stuga utanför Åtvidaberg. Madde och jag på ett tåg mot Norrköping. Isabelle bredvid mig i datasalen, när hon försöker lösa mysteriet med hurvida hon har en kusin som heter Elin eller inte. Nicolina, Sofie och Malin som frågar om jag vill vara med och spela badminton. Ett bord på BarBQ:s nedervåning med Betty och Andy. En filmkväll i skolans aula med mina älskade katalaner.
Små vardagliga saker som är en självklarhet för er. Det är så mycket som inte är självklart för mig. Därför uppskattar jag saker så mycket mer än vad många andra gör.

Jag skulle egentligen bara ha ett glas mjölk. Men Betty såg mig och hennes gest kunde bara betyda en sak: kom och sätt dig hos oss.
Jag satt bredvid henne, studerade alla grönsaker hon hade på tallriken och försökte svara på frågorna de ställde. Det är svårt att höra vad folk säger i vår matsal, och dessutom måste jag lyssna mycket noggrannare när det är på engelska.
"Hi Lily, how are you? You were sad you couldn't have Amira staying with you the whole week, right?"
"Yeah." erkände jag och undrade hur mycket Amira har berättat om mig för sina vänner.
"But you know you can come and visit her in Scotland? And you can see me too, and my cats..."
Så i ett andetag bjöd Andy in mig till både sig själv och Amira. Och när Amira själv kom och satte sig med sin tallrik så sa hon inte emot.

Vi pratade om att jag kunde hälsa på henne i Skottland, visst. Jag ville informera henne om att jag tog det väldigt seriöst, så att hon inte lovade för mycket.
"You know I really will do this? What if I stand there, knocking at your door and goes "hi Amira, here I am, can I stay with you?"?"
"Then I will be happy, cause you fullfilled your dream."

Jag ska följa mina drömmar, Amira. Och när jag kommer till Storbritannien kommer jag att ha vänner i landet. På en dansskola i Skottland.

Elsa sa att hon hade en överraskning åt oss om vi jobbade på bra. Vi förstod nog alla vad den överraskningen var och satte därför fart med att sortera lapparna med fransk mat i olika högar.
"Mandel! Är det en frukt?"
"... Paris-Brest, det kan ju vara vad som helst."
"Det här betyder "nunna"." sa jag hjälplöst och viftade med en av lapparna.
"Det är säkert ett bakverk!" sa Emma optimistiskt och la den i bakverkshögen. Vi hade nästan alla rätt, och de som låg fel var de svåra.
Sen kom överraskningen. Ett stort kuvert från en fransk skola.
"Hon gillar att skriva på datorn, jag tror ni passar ihop." sa Elsa när jag fick mitt brev. Jag skrattade medhållande och kastade mig sedan över det dataskrivna brevet jag hade fått i min hand. Jag var glad att det var dataskrivet, fransmän har ofta oläslig handstil (förlåt Elsa, men det är sant).
Marina var underbar och Amira är fantastisk, men jag måste erkänna att Manon kommer bli något särskilt. För Marina hade jag i andra hand, och Amira i typ... fjärde. Men med Manon kommer det bli ett helt utbyte: jag åker till henne och hon kommer till mig. Och det ser jag fram emot jättemycket.
Hennes engelska var faktiskt helt okej, inga större fel. Hon gillar att skratta, träna judo, shoppa med sina vänner, lyssna på musik och se på amerikanska TV-serier.
"My family is very cool but they make jokes a bit special so when you'll come at home, don't be afraid ! :)" Ingen risk. Jag tror hon kommer känna sig som hemma när hon är med min familj också. Hon bor för övrigt en halvtimme från skolan, men fem minuter från stranden. Det gillar vi. Synd att det kommer vara svinkallt i vattnet när vi kommer dit, bara.
Jag hittade tre personer med hennes namn på Facebook. Men hon hittade mig, och idag svarade hon mig:
"I'm really happy too to found you :) . I was a little stressed the idea of having a pen-friend because my english isn't amazing. But i'm reassured because you look like very friendly. I'm looking forward to meet you. :)"
Jag skrev att jag längtar jättemycket efter att få komma till Frankrike, att hennes engelska omöjligt kan vara sämre än min franska och sen något klychigt om att vi kan hjälpa varandra. Hon verkar vara en jättegullig tjej.

Uppgiften om Nelson Mandela skulle varit klar för en vecka sen. Hoppsan. Jag sprang upp till datasalen och gjorde den färdigt så gott jag kunde, fortfarande med tankarna på Manon och resan till Frankrike.
"Varsågod, Catharina. Nu är du väl stolt över mig? Jag är stolt över mig själv."
Catharina satt för övrigt och diskuterade vad hon gjorde efter gymnasiet med Sofia. Själv diskuterade jag våra stundande utlandsresor med Isabelle, vår rektor Peter ska tydligen följa med dem till Tyskland. Isabelle verkade tycka det var kul; "vi fick Peter."
Plötsligt frågade Catharina mig: "Och du då, Lilly, vad ska du göra?"
"Åka till Storbritannien och prata en massa engelska." svarade jag utan att tveka, för jag tog för givet att vi fortfarande var inne i diskussionen om efter gymnasiet.
"Nej, jag menar på redovisningen."
"Aha. Jag ska prata om kvinnoidealet under renässanen, tillsammans med Lisa." sa jag och log mot nämnd Lisa. Det kan nog bli riktigt kul. Det är en typisk Janne/Catharina-uppgift: vi ska ha en "renässans-middag" och redovisa om olika saker, äta lite och sen ska vi bli underhållna av kändisar. Vilket brukar betyda våra andra lärare, ofta utklädda. Men men, jag klagar inte. Jag njuter av varje knäpp grej vi gör, för det binder oss samman. Det är trots allt bara på vår skola vi gör sånt här.

I matsalen såg jag henne så fort hon kom. De röda lockarna i hennes mörka hår lyser och hjälper mig att urskilja henne i mängden.
Men först mötte jag Andy och en av tjejerna, på väg upp för trappan.
"Have you seen Amira?"
"Yeah, she's over there." svarade jag, i tron att Andy letade efter henne.
"Have you given her a hug?" frågade han sen och log menande. Jag skrattade, hon måste ha berättat om mitt löfte för sina vänner. "I'm going to."
Och det gjorde jag. Hon log och sa att hon hade kul, men att det var "tireing" och visst såg hon lite trött ut. Men lycklig. Jag gav henne mössan hon glömde hos mig igår, sa att jag saknar henne hemma. "Aaaw, you're cute." Hon lovade att vi ses antingen "later" eller "tomorrow". Troligen det senare, tänkte jag. Då ska jag krama henne igen.

Trots att jag inte har någon matte längre och egentligen slutar efter SO:n så brukar jag inte direkt ha bråttom hem. Idag följde jag med Madde till Åhlens, babblade på om Amira och Manon och resan till Frankrike och lyssnade sen på vad Madde hade att säga. När hon gick till sin lektion gick jag till klassrummet för att hämta väskan och bege mig hemåt, men nere i entrén kom jag att tänka på pengarna jag fick av skolan att köpa mat åt Amira för. Och eftersom jag tar varje tillfälle som ges att gå ner och prata med min älskade Helen så frågade jag helt enkelt: "De här pengarna som jag fick, ska jag ge tillbaka det som blev över? Det är arton kronor."
"Nej nej, gå och köp godis för dem eller nått." sa Helen och log.
"Säkert?"
"Ja, ja, absolut. Tanken var ju att ni skulle äta upp dem, eller hur?"
Jag log. Vi pratade lite mer och jag anförtrodde Helen hur mycket jag saknade att ha Amira hemma hos mig. Hon sa att jag ändå fick ha henne den bästa tiden, den då vi faktiskt orkade hitta på saker ihop, för den här veckan ska de dansa till fyra varje dag och kommer vara helt slut. Det kanske ligger något i det. Jag är i alla fall väldigt glad över att Camilla skulle på en jätteviktig danstävling just den här helgen och att jag därför fick möjligheten att ha Amira hos mig. Det är en helg jag aldrig kommer glömma.
Sen kom jag på att jag kanske skulle sluta störa Helen (även om hon protesterade och sa att jag inte störde alls), så jag önskade henne en trevlig eftermiddag och gick sedan till biblioteket. Jag gick därifrån någon timme senare med fem böcker i väskan, tog bussen hem för att tvätta och blogga.

Och nej, det här är inte vad jag brukar göra på måndagar. Det är en beskrivning av en speciell måndag. Jag försöker bli av med de tråkiga rubrikerna, okej?

Hon är holländsk, cyprisk och skotsk, allt på samma gång.
"When people ask me where I come from, I'm like oh my God, don't ask, cause I'm from everywhere."
Hon är stark, självständig, oberonde, sprudlande glad, färgstark och speciell. Hon kallar folk "bunny" istället för "honey". Hon kan inte sluta tacka mig för att hon får bo hos mig den här helgen och jag försöker få henne att förstå att hon inte behöver tacka alls, för det gör mig så lycklig att ha henne här.
Vi åt pizza (healthy pizza, pizzorna i Skottlans är tydligen hemska), och sen stack vi över till Maya i danstrean, vi missade bussen men insåg sen att det bara tog sju minuter att gå. Mayas Jodie är så engelsk att jag fortfarande är helt fascinerad. Hon är från Cambridge och pratar som jag gjorde under FN-rollspelet, när jag trodde att jag överdrev så mycket att det inte finns någon som faktiskt pratar så.
Så jag satt där i en säng hos Maya och bara njöt av att vara omgiven av britter. Jag sa inte särskilt mycket, den jag kände bäst i sällskapet var Amira och henne hade jag känt i några timmar, men det behövdes inte. Jag var så lycklig bara jag fick höra deras engelska och finna att jag förstod allt. Och de ord jag inte förstod listade jag snart ut vad det betydde.
Jag kände inte för att prata en massa, och Amira förstod precis.
"Sometimes I just want to sit down and get to know people by listening to them, instead of talking and interrupting them all the time." Det var precis så jag kände.
Vi gick hem också, brevid varandra under stjärnorna. Hon hade druckit några glas vin och jag berättade om mina drömmar om Storbritannien. Hon sa till mig att aldrig sluta drömma, att tro på mig själv och att följa mina drömmar. Att i slutändan är det bara en person som kan se till att de slår in - jag själv.

Just nu är de ute på någon klubb, för folk som har fyllt arton. Eftersom jag är yngst i sällskapet åkte jag hem istället. Men det känns bra, nu får jag lite tid att samla tankarna. Blogga. Amira gav mig två stora kramar och lovade att vara hemma i "proper time" eftersom hon trots allt ska dansa klockan tio i morgon. Hon erbjöd sig till och med att följa mig till busshållsplatsen, trots att hon inte ens vet var den ligger. Min Amira. Jag gör allt för dig den här helgen, sätter dig framför mig själv. Inget kan göra mig lyckligare än att se dig le.
Amira berättade att jag pratade i sömnen i natt, jag frågade vad jag sa. "I don't know, cause it was in Swedish." Det hade inte förvånat mig det minsta om det hade varit på engelska. Jag tänker på engelska och tror till och med jag drömde på engelska.

Jag är omgiven av Native English Speakers, härliga dansare från olika delar av Storbritannien. Jag är så lycklig. Jag blir bara mer och mer övertygad om att det är i Storbritannien jag hör hemma.