The magic can begin

Det var ett hus mitt ute i skogen, ett tillhåll för Åtvidabergs orienteringsklubb. Sängarna fanns på andra våningen. Den jag fick var så ostadig att jag var säker på att den skulle antingen braka ihop eller välta över mig när jag klättrade upp i den. Väl däruppe möttes jag av en död fluga och en väldigt ofräsch madrass. Jag önskade att jag hade haft en sovsäck och försökte göra det bästa av situationen med den röda filten jag hade.
"Du ser ut som en mumie." var Jessicas kommentar när jag hade lyckats göra en sovsäck av filten. Jag skrattade.
Vi låg där i kanske någon timme, kanske mindre eller mer. Ingen hade någon klocka och ingen brydde sig. Vi låg och berättade roliga historier för varandra, skrattade eller suckade över hur dåliga de var. Det var så mörkt och vi låg så utspridda i olika vånigssängar att era röster var allt jag hörde. Men det räckte.

Det är sånna här små ögonblick jag sparar, längt inne i mitt hjärta. Jag och Tina, Madde, Disa, Josse, Esmeralda och Jessica i en stuga utanför Åtvidaberg. Madde och jag på ett tåg mot Norrköping. Isabelle bredvid mig i datasalen, när hon försöker lösa mysteriet med hurvida hon har en kusin som heter Elin eller inte. Nicolina, Sofie och Malin som frågar om jag vill vara med och spela badminton. Ett bord på BarBQ:s nedervåning med Betty och Andy. En filmkväll i skolans aula med mina älskade katalaner.
Små vardagliga saker som är en självklarhet för er. Det är så mycket som inte är självklart för mig. Därför uppskattar jag saker så mycket mer än vad många andra gör.