Vi är det enda som varar för evigt
Klockan är snart ett på eftermiddagen jag sitter halvt påklädd i Caddys rum, vid hennes dator, och tar in allting. Hennes rum är stort, mer som ett vardagsrum än som ett sovrum, och jag trivdes med en gång.
Vi delade en dubbelsäng i natt, Caddy gick upp klockan åtta och gick till sin praktik. Jag bara sov, vaknade inte förrän tolv. När köket blir lite mer folktomt så ska jag gå dit och äta en äkta tysk frukost med rostat bröd och nutella, Caddy visade mig igår var allting finns. Men just nu är det folk i köket så jag håller mig därifrån, inte så mycket av blyghet som av det faktum att människorna där pratar tyska. På min steg 1-tyska jag jag hittills lyckats säga "ursäkta" till en främling jag stötte emot, köpa en bussbiljett från flygplatsen genom att säga "Düsseldorf" och räcka fram några euro-sedlar, skaka på huvudet när en annan främling försökte fråga mig om vägen till någonting samt tacka en spårvagnschaufför som gav oss intruktioner som bara Caddy förstod. Men jag förstod att han var väldigt snäll och hjälpsam.
Jag har alltid kunnat lösenordet till Caddys dator. De få gånger hon har bytt under tiden jag känt henne har hon alltid talat om det för mig och sen gett mig ledtrådar tills jag listat ut det nya lösenordet. Hon har inga som helst problem med det, tvärtom tror jag det är en sorts trygghet för henne att jag alltid kan komma in i hennes dator.
Bakgrundsbilden är fortfarande samma som i januari. Facebook och hotmail kommer ihåg min mailadress. Himlen över Düsseldorf är gråvit, kanske blir det regn idag. I Linköping var det snö och säkert tio minusgrader, när jag väntade på flygbussen så var jag övertygad om att jag aldrig mer skulle bli varm. När jag steg av planet igår kväll så slog den tyska luften emot mig: varm, plusgradig, mild och lite fuktig. Jag skrattade tyst för mig själv, nästan flög ut ur planet och in på terminalen.
Sen pratade vi i telefon, Caddy och jag. En tysk mobil ringde upp en svensk i Tyskland, det var svårt att säga vem av oss som blev mest ruinerad. Men varken det eller det faktum att jag väntade på en buss som skulle gå om fyrtio minuter och sen ta säkert en timme på sig in till Düsseldorf spelade någn roll där, för vi bara babblade på och skrattade hysteriskt och tiden och pengarna flög iväg tills vi insåg att vi var tvungna att lägga på.
Tre månader är så mycket, men ändå ingenting. Vi fortsätter bara där vi slutade sist, varje gång. Oavsett om det är på Starbucks i London, på en stadsbuss i Linköping eller på en spårvagn i Düsseldorf. Ingenting förändras någonsin.
Förutom att allting är lite vackrare, lite mer glittrande, i början. Efter tre månader kan jag inte riktigt se mig mätt på hennes knallrosa hår, inte sluta le hela tiden bara för att hon äntligen sitter bredvid mig igen. Den här gången är allting nästan lite overkligt, liksom för vackert för att vara sant.
Jag brukar inte tro på att saker och ting varar för evigt. Kärlek har jag aldrig trott på, och livet har lärt mig att även den starkaste vänskap kan ta slut. Att alla när som helst kan försvinna från min sida och lämna mig ensam.
Det är inte mycket jag tror på överhuvudtaget just nu. Jag är för bitter, för cynisk, för nere i min pessimistiska livssyn.
Men om jag ska tro på någonting, på en enda sak i hela världen, då vill jag tro på mig och Caddy. Våga tro på att vi är det stora undantaget, det enda vackra som kommer att vara för evigt.
