The magic can begin

En nära vän till mig heter Julia. Vi började brevväxla när jag var tolv och hon fjorton. Sju år har gått och vi har delat nästan allt, alltid funnits där för varandra. Hon har varit den jag ber om råd, stöd, hjälp. Som en äldre syster.

Julia förlovade sig i år. Alla var lika glada när hon någon gång i somras upptäckte att hon var gravid, dubbel glädje när det visade sig att det var tvillingar. Min Julia, som varit som en storasyster för mig, hade en egen liten familj på väg.

I lördags föddes hennes små flickor, men kunde bara stanna en liten stund innan de flög tillbaka till änglarna. Selma och Asta var namnen de fick, himlens allra vackraste änglar. Julia skulle blivit en så bra mamma, men hennes döttrar var helt enkelt för vackra för att födas på jorden. Änglarna tog tillbaka dem.

 

Idag fick jag reda på, via Facebook, att en kille som hette Robert har gått bort.

Jag kände inte Robert, men han gick på mitt gymnasium. Några år över mig, för han hann ta studenten innan jag började ettan.

Men jag träffade honom när jag gick i tvåan, vi hade utbytesstudenter från en dansskola i Skottland hos oss och de kände Robert. Jag minns att jag började prata engelska med honom, eftersom jag trodde att han var en av dem. De var så glada att se honom, både Amira som bodde hos mig och Andy och Betty som jag blev lite kompis med. Inte förrän nu minns jag att de nämnde något om en sjukdom, någon av de otäcka som oftast leder till döden. Det är sånt man inte riktigt tar in, inte riktigt kan förstå.

Jag minns att jag satt med honom, Betty och Andy på BarBQ:s nedervåning sista kvällen skottarna var där. Han och Andy drack öl, skrattade och pratade om sina pojkvänner. Drog några snuskiga skämt. När jag slutligen var tvungen att gå hem kramade jag Betty och Andy, och fick lite oväntat även en kram av Robert. Han sa något på svenska om att det var trevligt att träffa mig.

Och nu finns han helt plötsligt inte längre. Han blev inte äldre än 22. På hans Facebook-sida ser jag en ändlös ström av kärlekshälslingar, även om jag inte är vän med honom. Aldrig hade chansen att bli. Folk jag känner har skrivit till honom. Skotska dansare, inklusive Andy och Betty, dansare som gick en eller två årskurser över mig, dansare i min egen årskurs, mina gamla lärare...

 

Jag lämnas med en känsla av att livet är fruktansvärt orättvist. Men jag hoppas ändå att Robert är på en vackrare plats nu, att han dansar med änglarna och att han kan känna att vi alla tänker på honom.

Och jag hoppas att Selma och Asta vakar över sina föräldrar.

När det blev min klass tur att anordna en social aktivitet för hela skolan så blev det ett Halloween-party med lekar, dans och pris för bästa utklädnad.
Jag hade min älskade emo-kjol, som jag köpte på Shock när Caddy och jag var i Stockholm i början av juni. I en klädaffär i Hove hittade jag ett fempack strumpbyxor för £3, och en fin svart topp för £5. På Poundland, en affär där allting liksom namnet antyder kostar ett pund eller mindre, hittade jag en cool lila häxhatt med svart spindelnät på, ett par söta lila spindelörhängen och så min absoluta favorit: en stor, grön huggtandsförsedd spindel som lyste i mörkret och dessutom blinkade i olika färger. Den fick namnet Toby och fästes på min axel med tejp. När min syster fyllde år köpte jag två rullar frystejp på Poundland för att tejpa igen paketet jag skulle skicka till henne, trots friskt tejpande blev det en och en halv rulle över och sen dess använder jag frystejp till allting.
   Jag rörde mig inte särskilt snabbt eftersom min spetsiga hatt hotade att flyga av varje gång jag slog i taket eller en dörr (och dessutom gled Toby fram och tillbaka på min axel och hotade att ramla ner han också) men jag har aldrig känt mig vackrare. Vi i klassen Greene var ansvariga för olika aktiviteter, resten av skolan delades in i grupper och fick gå runt till de olika stationerna. Jag och Ida var ansvariga för den första aktiviteten, den som alla grupper gjorde samtidigt i matsalen: att förvandla en lagmedlem till mumie genom att linda in denne i toapapper. Efter det började grupperna gå runt till stationerna i de olika rummen. Ida skulle gömma sig i en låda på en av stationerna, och jag hade inte direkt något att göra. Så jag gick runt planlöst, lät Toby lysa upp min väg genom de mörka korridorerna. Stationerna var saker så som stick in handen i något äckligt och hitta en plastspindel, stick in handen i olika lådor och gissa vad som är i dem (Ida var i en av dem…), blås ärtor i ett rör, snurra runt tio varv och försök sedan springa fram och sätta ögat på en cyklop… Ia i min klass kallade den sistnämnda leken Norsk Fylla. Skitsnack, säger jag. Irländsk Julafton hette den, alla gånger vi lekte den på gymnasiet. På nollningar, med utbytesstudenter… Jag var med en enda gång och då ramlade jag och höll på att slå ihjäl mig. Lyckligtvis höll Rebecka, som var ansvarig för leken, med mig om namnet så den introducerades som ”Irish Christmas”.
   Ungefär samtidig som min Hana åkte tillbaka till Tokyo (jag gråter nästan bara av att skriva det, saknar henne så mycket att jag går sönder) så kom en ny kurs och anslöt sig till oss. English and Art, heter de, och de har varit på Visingsö i två månader men är nu här i Brighton och bor i värdfamiljer precis som vi. De har konst i olika former när vi har våra tillvalskurser, men engelska har de tillsammans med oss och de har blivit placerade i de olika klasserna. I min klass går två av dem: ännu en Ida och en tjej som heter antingen Hilda eller Himla. Försöker att lära mig vilket. Hon har vackert grönblått hår och verkar trevlig, vi verkar dessutom ha en del gemensamt. Jag hamnade bredvid henne på engelskan i måndags och pratade lite med henne. Hälsade henne välkommen och sa att hon inte behövde vara nervös för någonting alls, att hon bara kan hålla sig till mig så kommer allting gå jättebra.
Hennes uppgift på Halloweenfesten var att fota. Jag gick runt tillsammans med henne ett tag, kallade henne ”Darling” och ”Green Hair” eftersom jag aldrig kommer ihåg om det är Hilda eller Hilma. Förklarade att de kallar mig Silly Lilly och att hon snart kommer förstå varför.
   Line lärde alla som ville att dansa till Michael Jacksons ”Thriller”, jag fick uppgift att filma händelsen med My’s mobiltelefon. Det var en väldigt trevlig kväll och jag är stolt över min klass.

One Stop Travel ligger i ett hörn mellan Churchill Square och havet. Det är alltid minst en halvtimmes kö, men efter att jag en gång fick en tågbiljett från Brighton till London för £5 så tycker jag att det är värt det. Denna gång kostade det dock lite mer, eftersom Ida och jag inte direkt var ute i god tid.
   Runt tio, halv elva lördag morgon var jag på stationen i Brighton. För att fördriva tiden medan jag väntade på Ida (hon skulle vara där om cirka en timme) så gick jag in i den pyttelilla WH Smith butiken och köpte en tidning, med rubriker som ”Jag låg med hans pappa på bröllopsnatten” och ”Fet tvilling bar på en dödlig hemlighet” på framsidan. Den kostade 65 pence och det säger väl det mesta egentligen, det mesta var lögner och skitsnack och osannolika livshistorier från läsare. Även om jag måste erkänna att det var ganska underhållande.
   Resan upp till London gick utan problem. Musikalen vi skulle på, Mamma Mia, började kvart i åtta och vi skulle möta Hana halv åtta utanför teatern. Hana hade tillbringat veckan i Italien och bodde nu en natt på hotell i London innan hon åkte hem till Tokyo, detta var vi inte sena att utnyttja och göra till Vår Sista Helg.
Vi började med att äta lunch på ett McDonalds i närheten av London Victoria, jag köpte pommes och ett par cheeseburgare och en äppelpaj medan Ida åt mat hon hade med sig. Sen begav vi oss, helt spontant, till Hyde Park. Där var det vackert.  Hösten har kommit till Storbritannien, löven har precis börjat skifta i rött och gult och falla från träden. Rosor växte på buskarna, regnet strilade ner lite till och från och ekorrarna jagade varandra på gräset. Jag slutar aldrig fascineras över hur orädda ekorrarna i London är; en av dem kom fram och nosade lite på min hand innan den snabbt sprang iväg igen och en annan klättrade upp på Idas ben. Den kom dock bara halvvägs innan den ändrade sig och klättrade ner igen, men jag hann fånga händelsen på bild. Den klättrade upp på mig också och jag var salig resten av dagen över detta.
Duvor fanns det naturligtvis också gott om, de flesta grå men även en enda vit.
”Åh, en vit duva. Jag tror vi är i Nangijala nu.” sa Ida.
”Då är vi döda. Hur gick det till?”
”Jadu Lilly, nu ska vi tänka. Antingen så sprängde du riksdagshuset, eller så gifte du dig med en seriemördare, eller så blev vi köttpaj. Vi lever ganska farligt.”
Jag började skratta. ”Eller så knackade vi helt enkelt på hos Judge Turpin och frågade efter vägen till Hyde Park.”
För er som inte har sett filmen Sweeney Todd så ska jag förklara skämtet: en av karaktärerna, Anthony, är ute och går i London och får syn på den vackra Johanna i ett fönster. Johanna är dock den onde domaren Turpins skyddsling, och han gillar inte alls att Anthony stirrar på henne. Han bjuder in Anthony, Anthony skyller på att han letar efter Hyde Park men Judge Turpin tror honom inte utan ger honom stryk och lovar att om han någonsin går förbi och stirrar på Johanna igen så ska han få ångra den dag han föddes.
På väg till Hyde Park gick Ida och jag förbi ett område som såg nästan exakt ut som där Judge Turpin bodde i filmen. Jag vet inte riktigt hur det är möjligt, men vi såg faktiskt på Sweeney Todd precis efter vår första utflykt till London och trots att filmen utspelade sig i ett fattigt och smutsigt 1800-tals London (och dessutom högst troligen ett sådant som är uppbyggt någonstans i USA) så kunde jag ändå känna igen det London jag hade varit i. Ida kände samma sak, så det måste varit något med stämningen eller kanske bara stilen på gator och hus. Och den här dagen i London kunde jag inte låta bli: jag fick Ida att ta ett kort på mig när jag låtsades knacka på en av dörrarna till de fina husen och fråga Judge Turpin efter vägen till Hyde Park. Med tanke på att den låg runt hörnet så kan jag förstå att han inte trodde på Anthonys ursäkt.
   Jag vet inte om Themsen flyter genom Hyde Park, men något sorts vattendrag fanns där. Man kunde hyra en trampbåt om man kände för det, jag och Ida gjorde det inte. Vi pratade om allt från hennes gamla latinlärare till lagar och straff. Det värsta man kunde göra på 1600-talet var uppror mot kungen, något vi tyckte var ganska sorgligt. Ida tyckte spontant att straffet hängning, dragning och fyrdelning (som bland annat Guy Fawkes och William Wallace avrättades genom) lät som en grupp sjätteklassare hade försökt rösta fram ett dödsstraff men inte kunnat komma överens, och därför försökt komma fram till en kompromiss för att göra alla nöjda.
Av någon anledning jag inte minns berättade jag för Ida att det finns en lag som säger att det är förbjudet att kasta ut älgar från flygplan, och att jag inte kan låta bli att fundera på hur den kom till. Alla lagar och regler finns ju av en anledning, så någon måste ju ha provat någon gång.
Ida föreställde sig hur ett plan höll på att störta och hur de ombord dumpade all last de hade, inklusive sina kläder.
”Nej, det här går inte, vi måste dumpa älgen.” Hur någon kanske fick den i huvudet och dog, och hur man var tvungen att instifta en ny lag för att kunna döma personerna ombord på planet för någonting. Vi skrattade åt detta resten av dagen.
   Vi gick nästan vilse i Hyde Park, men till slut lyckades vi ta oss ner i tunnelbanan. Jag vill inte gå in för mycket på det här, men onsdagen innan helgen då detta blogginlägg utspelar sig satt jag av olika anledningar fast i London en hel dag utan något särskilt att göra. Jag säger inte att det var en positiv upplevelse, för det var en sån där dag då allt bara gick fel och världen verkade ha vänt sig emot mig, men det förde med sig en bra sak: jag lärde mig åka tunnelbana i London. Satte mig in i systemet och började sakta men säkert att förstå det, eftersom jag inte hade något annat val.
Ida är från Stockholm så jag tänkte att hon vet ju hur man åker tunnelbana. Men i London var det jag som förstod systemet och tog ledningen, hon var lika förvirrad som jag varit under första delen av onsdagen. Hon beskrev London som ”tunnelbanesystemet från helvetet” och jag tror det är sant. Att åka tunnelbana i London är en hel vetenskap. Men jag har lärt mig och det är jag oerhört stolt över. Inte minst eftersom det innebär att jag kommer kunna åka till London i framtiden och klara mig själv, ta mig runt i stan med hjälp av tunnelbanan.
   I vilket fall köpte vi varsitt dygnskort i tunnelbanan och lyckades efter lite om och men ta oss till Convent Garden, stationen som låg närmast teatern där vi skulle möta Hana. Vi åt kvällsmat i någon typ av gatukök, gick runt lite och ställde oss till sist utanför teatern och väntade. I London regnade det, passande nog. Jag älskar fortfarande engelskt regn, hur kallt och blött det än är.
När Hana dök upp kastade vi oss över henne, kunde inte sluta kramas. Inne på teatern var det vackert. Vi satt längst ut på kanten av en läktare, granne med en av högtalarna. Jag fick välja mellan att se scenen eller sitta bekvämt och valde det förstnämnda, vilket innebar att jag ömsom lutade mig fram, ömsom satt på kanten av stolsdynan utan att fälla ner den och ömsom helt enkelt stod upp. Men jag klagade inte; det var en jättefin upplevelse. Samma musik, karaktärer och historia som från filmen, men nära och på riktigt. På jättefin brittisk engelska.
Hela lokalen var full av folk i min mammas ålder, äkta ABBA-fans som var med på den tiden de fanns, och när skådespelarna i slutet av showen sjöng och dansade till Dancing Queen ställde de sig alla upp och sjöng och dansade de också. Det var underbart att se. När de gick över till Waterloo ställde jag mig upp och sjöng och dansade jag också, plötsligt väldigt stolt över att vara svensk.

Efter musikalen gick vi ut och åt. Jag var inte sådär jättehungrig så jag tog bara lite soppa, däremot var jag fruktansvärt törstig så jag drack två stycken lemonade (vatten, en citronskiva och en massa is, särskilt törstsläckande vet jag inte om det var men restaurangens utbud av alkoholfria drycker var ganska begränsat). Hana öppnade presenterna som jag och Ida mycket noga valt ut åt henne. Av mig fick hon ett silverarmband med hjärtan, av Ida ett par örhängen i äkta silver med kors och pärlor. Hon var överlycklig och tog genast på sig armbandet, lovade Ida att hon ska ta hål i öronen så fort hon kommer hem till Japan.
   Hotellet låg i Londons utkanter, nära Heathrow. Hana hade bokat ett rum åt sig själv, men när vi beslutade att göra detta till Vår Sista Helg Tillsammans så kom hon på att rummet hade en dubbelsäng och att vi skulle kunna sova där alla tre. Jag säger ju att Hana är världens gulligaste japan. Jag och Ida behövde inte ens betala något, vi fick en natt i London (nåja, utanför London) helt gratis. Trots att Ida och Hana försökte övertyga mig om att Hana bara hade betalat för rummet och inte sagt något om hur många som skulle bo där så kunde jag inte skaka av mig känslan av att vi gjorde något olagligt. Och det blev inte precis bättre på tunnelbanan dit, när jag fick syn på en skylt som utlovade £800 i böter eller åtal åt den som inte hade giltig biljett vid kontroll. Plötsligt insåg jag att Ida och jag bara hade köpt tunnelbanekort för zon 1 och 2 eftersom det var precis i centrum och vi inte trodde vi skulle behöva mer. Vi var långt utanför de zonerna nu och £800 var mer pengar än jag någonsin haft i hela mitt liv.
Jag sa ingenting till varesig Ida eller Hana. Jag kunde inte prata svenska eftersom Hana var med och vågade inte prata engelska, eftersom vi som vanligt var övervakade av CCTV (om det är något jag verkligen hatar med Storbritannien är det att det finns kameror på alla offentliga platser, visst det är säkert JÄTTEBRA för säkerhet och bla bla bla men det ger mig panik). Det jag gjorde var att hålla tyst, knäppa mina händer och be en desperat bön: ”Käre Gud, SNÄLLA låt mig komma undan med att tjuvåka på tunnelbanan bara denna enda gång i mitt liv, jag har inte £800, amen”.
   Ingen biljettkontrollant dök upp och klockan halv ett gick vi av på Heathrow, någon av terminalerna. I rulltrappan upp från tunnelbanan mumlade jag lite diskret till Ida, på engelska:
”Vet du vad jag satt och tänkte på hela resan? Vi köpte bara kort för zon 1 och 2. Det stod att man kunde få böta £800 om man inte hade giltig biljett…”
Ida såg oförstående ut. ”Men det gick ju bra att åka hit…?”
”Vi var i zon 1 när vi gick ner i tunnelbanan, men vi är långt utanför nu.” I samma stund jag sa det så skulle vi stämpla våra kort i spärren och ta oss ut ur tunnelbanan. Det fungerade inte, istället för att grindarna öppnades så pep det och blinkade rött när vi stämplade kortet.
Ida blev likblek i ansiktet, jag har aldrig sett henne så panikslagen. Hana gick automatiskt mot informationsluckan för att be om hjälp, vilket är vad man vanligen gör om man inte kommer igenom spärren i tunnelbanan med ett kort eller en biljett som borde fungera. Jag sprang efter henne, var en sekund från att skrika ”nej Hana, de kommer se att vi inte har giltiga kort och vi kommer få böta £800!” när jag insåg att tack gode Gud, det är ingen där. Klockan var halv ett på morgonen och inte en människa förutom de som gått av tunnelbanan tillsammans med oss var inom synhåll. När jag vände mig om var grindarna öppna, som genom ett mirakel. Vi halvsprang genom dem.
”Bort härifrån bort härifrån bort härifrån bort härifrån…” mumlade jag och fortsatte halvspringa. Inte förrän vi satt i en taxi till hotellet började jag slappna av. Det var en av de mest skrämmande upplevelserna i mitt liv och jag lärde mig en dyr läxa: köp tunnelbanekort för alla zoner du tänker vara i. Hur dyrt det än är så är £800 ännu dyrare. Hana tyckte det var helt sanslöst och jag håller med, så mycket skulle man aldrig behöva betala i Sverige. Eller kanske om man tjuvåkte på tunnelbanan i Stockholm, det vet jag ju i och för sig inte, men jag har svårt att tänka mig att det är så hutlöst mycket pengar. Dessutom stod det ”eller åtal” bredvid…

Hotellrummet var trevligt, dock hade ingen av oss någon aning om vad klockan var eftersom Storbritannien lite hastigt och lustigt beslutade sig för att ställa om till vintertid precis när vi anlände dit. Om jag tyckte det var värdelöst att ställa om till vintertid i Sverige så var det ingenting emot vad det var i Storbritannien. Vi ligger ju redan en timme efter Sverige, så jag såg ingen mening. Hamnade vi i samma timme som Sverige nu? Var klockan en timme mindre i Sverige, eller två timmar mindre nu? Om de inte ställde om så skulle vi ju vara i samma timme. Eller skulle vi det? Om vi ställde fram klockan en timme, eller tillbaka, så… Aja, ni fattar. Eftersom jag totalt saknar delen av min hjärna som förväntas tänka i siffror och logik så var det tillräckligt för mig att ställa om klockan EN gång, när jag landade på Gatwick för två månader sedan. Två gånger blev för mycket och jag gav upp försöket att hantera eller förstå det hela. När Hana på söndag morgon ringde den brittiska motsvarigheten till Fröken Ur så ställde jag klockan på min mobil efter den tiden och slutade sedan tänka på eländet.
   Hana gick upp vid sex eller sju och började packa, Ida och jag satt i sängen och såg på TV. Barnprogram, eftersom det är det enda som går på TV så pass tidigt en söndagmorgon. Kapten Krok, tre piratbarn och en papegoja firade Halloween. Jag var mest fascinerad av att en man som översatte allt till teckenspråk var inklippt i nedre högra hörnet.
”Det borde vi införa i Sverige också.” konstaterade Ida och jag. Döva barn har också rätt till barnprogram av hög kvalitet.
Sen var det sagostund. Första sagan handlade om katten Mr. Puskins. Mr. Puskins bodde hos en flicka som hette Emily och tog bra hand om honom, men Mr. Puskins var trött på alla regler och måsten så han rymde. Livet i frihet var dock inte alls lika roligt som han trodde, och han började längta efter Emily. Men skulle hon någonsin vilja ha honom tillbaka? Hon hade tagit så väl hand om honom, och han hade varit så otacksam… Men jodå, en affisch som efterlyste den bortsprungne Mr. Puskins fladdrade förbi. Mr. Puskins hoppade in i en telefonkiosk, slog Emilys nummer (”smart katt”, konstaterade vi) och jamade i telefonluren.
”Mr. Puskins, är det du?” utbrast en överlycklig Emily som lovade att komma och hämta honom.
Så Mr. Puskins satte sig i regnet utanför telefonkiosken och väntade på Emily. Och väntade, och väntade, och väntade… Jag insåg att jag blivit alldeles för engagerad i sagan när jag väldigt tydligt kände att jag skulle vara deprimerad hela dagen om Emily aldrig kom och hämtade Mr. Puskins. Ida och Hana sa samma sak.
Men jodå, alla vackra sagor har ett lyckligt slut. Emily kom och hämtade Mr. Puskins, och från den dagen var de bästa vänner.
”Aaaaaw.” utbrast vi tre vuxna tjejer i dubbelsängen samstämt.
Nästa saga handlade om Big Bad Brian och alla monster han inte var rädd för.
”Men vad är då Big Bad Brian rädd för?” frågade berättarrösten. ”Jo, städning.”
”Vilken fjolla!” utbrast jag.
”Jag saknar Mr. Puskins.” var Hanas spontana kommentar och Ida och jag höll med henne. Någonstans där bytte vi kanal. Hana ringde room service och beställde en brittisk standardfrukost som vi delade på.
”De kommer bokföra det här, och det kommer se väldigt konstigt ut om jag har beställt tre frukostar.” förklarade hon, och Ida och jag förstod. Och frukosten innehöll ändå ganska mycket: rostat bröd med marmelad, croissanter med choklad, flingor och mjölk, varm choklad och apelsinjuice. Hana gick lös på det rostade brödet, jag åt flingor och mjölk och några croissanter och Ida drack varm choklad. Jag fick apelsinjuicen eftersom ingen annan ville ha den. På TV gick ett barnprogram som verkade utspela sig i en djurpark. De designade en leksak åt lejonen, byggde en myrstack åt några surikater.
”Det tog två dagar att bygga den, krävdes sex personer för att sätta den på plats. Men nu återstår frågan: är den surikatsäker, eller kommer surikaterna gräva sig igenom den med sina vassa klor?”
”Stackars människa.” tyckte Ida. ”Han drömde säkert om att bli journalist, och så slutade han såhär…”
   Hana rensade bland sina smycken, gav mig och Ida varsitt. Jag fick ett halsband men lyckades inte knäppa det, kedjan var för kort.
”Min hals är för tjock…” beklagade jag mig. Hana försökte hjälpa mig att knäppa halsbandet men insåg att det inte gick.
”Vänta, du ska få ett annat…” Hon letade fram halsbandet med den allra längsta kedja hon kunde hitta, ett vackert bronshjärta. Jag behövde inte ens knäppa upp halsbandet för att få på mig det.
”Tack.” sa jag allvarligt. ”Jag ska behålla det för evigt och tänka på dig.” Dagen innan hade jag sagt detsamma när Hana gett mig ett vackert plåster, varpå Hana hade börjat gapskratta och sagt ”du SKA inte behålla det för evigt, du ska använda det!” och pekat på ett irriterande litet sår jag fått på handen efter att ha klämt mig när jag försökte stänga ett fönster. Jag hade lytt och satt på plåstret, men när musikalen var slut applåderade jag så mycket att det började glida av och när vi kom till hotellet var jag tvungen att slänga det. Och dessutom konstatera för en fortfarande skrattade Hana att ’tyvärr, jag kunde inte behålla detta plåster för evigt och tänka på dig’.

Jag och Ida smög diskret ut från hotellet en stund efter Hana, konstaterade att vi brutit mot alldeles för många lagar denna helg. Det gick helt gratis bussar till Heathrow, så vi hoppade på en sådan och började sedan släpa Hanas resväska till incheckningen. Från terminal fem gick det verkligen flyg till hela världen, platser så långt bort att jag nästan inte tror att de finns på riktigt, och jag var lite fascinerad. Väskan vägde säkert trettio kilo och Hana kom att tänka på någon dokumentär de sett på en engelskalektion med Steve, ”Man VS Nature” om någon som skulle bevisa sin manlighet genom att ge sig ut i djungeln. Lät fruktansvärt löjligt, tyckte jag. Vi kom fram att vi skulle kunna göra en mycket bättre dokumentär om oss själva där och då: Man VS Heathrow Airport.
   Att säga hejdå till Hana är bland det svåraste jag någonsin gjort. Hon har funnits hos mig varje dag i två månader, vi har gjort så mycket ihop och nu är hon plötsligt borta. Jag kan inte längre vänta på att hon ska komma ner för trappan i skolan och dricka te med mig, kan inte sitta bredvid henne på lunchen och leka med hennes hår, kan inte åka på små utflykter på helgerna… Hon är i Tokyo nu. Dit tar det tretton timmar att flyga, kostar lika många tusen och tidskillnaden ligger någonstans runt tio timmar. Jag saknar henne så mycket att det gör ont. Hur mycket vi än lovar varandra att vi snart kommer ses igen så återstår faktumet att det kostar tretton tusen att flyga till Japan. Vem vet hur lång tid det tar innan jag har sparat ihop till det? Vem vet om jag NÅGONSIN kommer ha råd?
Men jag har på mig halsbandet jag fick av henne varje dag. Och det känns lite som att ha henne hos mig.

Lyckligtvis hade Ida och jag Madame Tussads att muntra upp oss med. Jag har alltid velat åka dit, och nu fick jag äntligen chansen.
Och trots att vi fick köa i över en timme så sa jag flera gånger att det varit värt det. För det var precis lika häftigt som jag föreställt mig. Jag tog kort tillsammans med Lady Gaga, Shrek, E.T., Shakespeare, Johnny Depp, Morgan Freeman, Henry VIII, Obama, Nelson Mandela, ABBA… I en guidebok jag köpte beskrevs det som ”galapremiären där du är hedersgäst, du är den som alla popstjärnor och hollywoodhunkar vill dejta, men vem väljer du att ge din uppmärksamhet?” och det var precis så det kändes. Jag älskade det. Förutom folk jag gillade, där jag oftast stod leende med armen om dem (eller i vissa fall klamrade mig fast och tittade avgudande på dem, en sån pose lyckades jag få till med Johnny Depp, Shakespeare och Shrek), så tog jag ett kort när jag låtsades strypa Hitler och ett annat där jag låtsades strypa påven.
”Jag måste ta ett när jag stryper drottningen också!”
När vi kom bort till kungafamiljens vaxdockor var det kö för att få fotas med dem. En professionell fotograf stod och tog foton man kunde få köpa längre bort, och amatörer stod runt denne för att ta kort på sina vänner och familjemedlemmar.
Jag började fega ur. Ida gjorde tvärtemot vad de flesta andra skulle gjort i den situationen: hon uppmuntrade mig. Jag ställde mig i kön, när det var min tur gick jag snabbt fram och ställde mig bakom drottningen med händerna om hennes hals. Så fort Ida hade tagit ett kort halvsprang jag därifrån, helt övertygad om att jag snart skulle bli avrättad för högförräderi på samma sätt som Guy Fawkes.
Guy Fawkes fanns på skräckavdelningen nere i källaren, porträtterad under sin avrättning. Dock inhängnad på ett sätt som effektiv hindrade mig från att ta kort tillsammans med honom, något jag blev sur över. Folk fick ju ta kort med Hitler, liksom, var inte det lite värre? Britter är konstiga ibland.
   Ida och jag gick en spökvandring med blinkande lampor och folk som hoppade fram från mörka hörn och skrämde oss, det var ganska roligt även om jag höll hennes hand väldigt hårt. Sen åkte vi en väldigt mysig tur i en taxibil genom London, från 1600-talet fram till nutid. Vi hann även med en ganska ny attraktion: en superhjältefilm i 4D. Spindelmannen, Hulken och ett par andra skulle rädda världen från någon skurk som försökte avfyra ett hemligt vapen från Madame Tussads.
4D innebar en film i 3D plus säten som vibrerade, blåste rök i nacken på mig och stack mig med knivar. Jag tyckte 3D-delen var tillräckligt läskig; varje gång det kom något flygande mot mig (och det gjorde det ganska ofta; glassplitter, onda robotbin och till och med en röd London-bus) så skrek jag till och drog reflexmässigt upp armen för att skydda ansiktet. När mitt säte dessutom stack mig i ryggen hoppade jag högt. Det var minst sagt en upplevelse utöver det vanliga, även om jag måste säga att jag föredrar 2D.

Vi drev runt i centrala London lite grann innan vi åkte hem till Brighton. På Trafalgar Square firades det indiskt nyår, det var också en upplevelse.
När vi gick längst med Themsen var det alldeles mörkt, det enda som lyste var gatlyktorna och London Eye på andra sidan floden. Jag överväldigades av kärlek till mitt magiska London och kände väldigt starkt att jag alltid vill bo såhär nära denna perfekta stad. Femtio minuter från Brighton till London Victoria, £7 för ett dagskort i tunnelbanan med hela staden inom räckhåll och när magin blir för överväldigande så är det fortfarande bara femtio minuter hem till Brighton och det blågröna havet.
”Det här är perfekt.” sa jag, minns inte om det var på svenska eller engelska. ”Så perfekt som någonting kan bli.”