The magic can begin

En nära vän till mig heter Julia. Vi började brevväxla när jag var tolv och hon fjorton. Sju år har gått och vi har delat nästan allt, alltid funnits där för varandra. Hon har varit den jag ber om råd, stöd, hjälp. Som en äldre syster.

Julia förlovade sig i år. Alla var lika glada när hon någon gång i somras upptäckte att hon var gravid, dubbel glädje när det visade sig att det var tvillingar. Min Julia, som varit som en storasyster för mig, hade en egen liten familj på väg.

I lördags föddes hennes små flickor, men kunde bara stanna en liten stund innan de flög tillbaka till änglarna. Selma och Asta var namnen de fick, himlens allra vackraste änglar. Julia skulle blivit en så bra mamma, men hennes döttrar var helt enkelt för vackra för att födas på jorden. Änglarna tog tillbaka dem.

 

Idag fick jag reda på, via Facebook, att en kille som hette Robert har gått bort.

Jag kände inte Robert, men han gick på mitt gymnasium. Några år över mig, för han hann ta studenten innan jag började ettan.

Men jag träffade honom när jag gick i tvåan, vi hade utbytesstudenter från en dansskola i Skottland hos oss och de kände Robert. Jag minns att jag började prata engelska med honom, eftersom jag trodde att han var en av dem. De var så glada att se honom, både Amira som bodde hos mig och Andy och Betty som jag blev lite kompis med. Inte förrän nu minns jag att de nämnde något om en sjukdom, någon av de otäcka som oftast leder till döden. Det är sånt man inte riktigt tar in, inte riktigt kan förstå.

Jag minns att jag satt med honom, Betty och Andy på BarBQ:s nedervåning sista kvällen skottarna var där. Han och Andy drack öl, skrattade och pratade om sina pojkvänner. Drog några snuskiga skämt. När jag slutligen var tvungen att gå hem kramade jag Betty och Andy, och fick lite oväntat även en kram av Robert. Han sa något på svenska om att det var trevligt att träffa mig.

Och nu finns han helt plötsligt inte längre. Han blev inte äldre än 22. På hans Facebook-sida ser jag en ändlös ström av kärlekshälslingar, även om jag inte är vän med honom. Aldrig hade chansen att bli. Folk jag känner har skrivit till honom. Skotska dansare, inklusive Andy och Betty, dansare som gick en eller två årskurser över mig, dansare i min egen årskurs, mina gamla lärare...

 

Jag lämnas med en känsla av att livet är fruktansvärt orättvist. Men jag hoppas ändå att Robert är på en vackrare plats nu, att han dansar med änglarna och att han kan känna att vi alla tänker på honom.

Och jag hoppas att Selma och Asta vakar över sina föräldrar.