Hur man plankar in på en alpacka-utställning (sånt som händer när man umgås med Lilly)
Glada och förväntansfulla anlände jag, Johanna, Johannas mamma och Johannas två systrar till ett stort ridhus någonstans i Mjölbys utkanter. Som ni borde veta vid det här laget så älskar jag så gott som alla typer av djur. Och som ni nog minns från höstens blogginlägg om lamorna utanför Brighton så blir jag som ett litet barn när det handlar om bondgårdar, bondgårdsdjur och helst av allt alternativa bondgårdsdjur. En alpacka-utställning var kort sagt en perfekt aktivitet för mig.
Men när vi kom in i det kalla ridhuset så dämpades vår entusiasm av två friluftstyper som satt vid ett ihopfällbart bord och tog betalt. 60 kr i inträde, kunde vi läsa på en skylt. Betalade man inte inträde så fick man sitta på läktaren.
De tog inte kort, naturligtvis. Ingen av oss hade några kontanter. Närmsta bankomat fanns på andra sidan Mjölby.
Men så lätt tänkte jag inte ge upp: jag SKULLE få träffa alpackorna.
"Det måste finnas någon annan väg in..." mumlade jag och drog med mig Johanna längst läktaren. Och mycket riktigt: i andra änden av ridhuset fanns en vidöppen bakdörr som användes av människorna som kom med sina alpackor.
Vi gick ut ur ridhuset, ut i solen och leran, och runt hela byggnaden.
"Erkänn att det här är lite spännande, Johanna?"
Hon sa inte emot. Utanför bakdörren stod en massa bilar, häst(alpacka)transporter och även två män med en halv flock av bruna alpackor. Vi tittade fascinerat på alpackorna, ignorerade männen och smet in i ridhuset utan att de sa någonting.
Alpackor är betydligt mindre än lamor, blygare (lamorna på bondgården utanför Brighton var rätt diviga, men så var de väl vana vid att vara gårdens huvudattraktion) och mycket sötare. Deras lockiga päls fanns i alla färger från kritvitt till kolsvart och däremellan alla tänkbara nyanser av grått och brunt. Johanna och jag var eld och lågor och tog så många foton vi bara kunde.
När vi kände oss nöjda smet vi ut samma väg som vi kommit.
"Det här är sånt som händer när man umgås med mig." sa jag till Johanna när vi gick runt ridhuset i leran. "Då plankar man in på alpacka-utställningar."
Jag har inte direkt särskilt dåligt samvete, om jag ska vara ärlig. Jag ser det mer som en punkt på listan över kul och lite udda grejer jag gjort i mitt liv: smitit in bakvägen på en alpacka-utställning i Mjölby. Jag står fast vid att 60 kr är ett sjukt överpris samt att de faktiskt får skylla sig själva om de inte tar kort och sen bara råååkar lämna bakdörren öppen till allmän beskådan.
"Skyll på mig, jag leder din stackars dotter i fördärvet." sa jag till Johannas mamma när vi var tillbaka på läktaren där icke-betalande människor hörde hemma. Hon skrattade mest åt oss och verkade inte ta det sådär jättehårt. Vi stod kvar på läktaren en stund och tittade på när en grupp barn försökte få sina alpackor att stå på rad (vissa av alpackorna verkade inte så jättesugna på denna aktivitet) och sen kände vi oss ganska klara. Johannas mamma bjöd oss på lunch på Burger King.
Johanna och jag tog i hand på att när vi blir gamla och har levt vårt liv så ska vi dra oss tillbaka och starta en alpacka-farm någonstans i Skottland. Vi började till och med fundera ut lämpliga namn åt våra framtida alpackor: den besvärligaste skulle vi döpa till Gösta Bohman.
Gösta Bohman hade vi av en slump snubblat över dagen innan, då vi på temat Torsk hittat en låt på Spotify med titeln "En slemmig torsk". Punkbandet som gjort den hade inte mindre än två låtar som vi av nyfikenhet lyssnade på och som båda visade sig handla om en moderat vid namn Bohman och hur fruktansvärd denne var. I en av låtarna jämfördes han till och med med Hitler.
Vem var då denne Bohman? Vi googlade och kom fram till att han, för det första, var död och för det andra mycker riktigt var moderat. Han hade till och med varit moderaternas partiledare, samt finans- och ekonomiminister, och verkade i största allmänhet inte ha varit särskilt populär. Avsnittet "I populärkulturen" på hans wikipedia-sida handlade ganska uteslutande om punkband som skrivit nidvisor och låtar av direkt hat om honom.
"Han var ju moderat." sa Johannas mamma när vi spontant undrade vad han gjort för att bli så hatad.
"Men det är väl ändå ingen anledning att hata någon?"
"Jo, om man är punkare." sa Johannas mamma och jag var tvungen att erkänna att hon hade en poäng. Punkare och moderater går liksom inte ihop.
Den första april mötte mig med insikten "snart är jag halvvägs genom 2013" och framförallt solsken.
Jag har under den här vintern hunnit bli väldigt förtjust i snö. Snön är vacker, och att titta på fallande snöflingor utanför fönstret har en lugnande effekt på mig. Jag har många gånger tänkt att jag inte är redo för våren. Vintern är som jag: mörk, frusen, skör som snöflingorna som långsamt singlar ner utanför fönstret.
Men faktum kvarstår att aprils första solstrålar träffade mig och långsamt började tina upp något jag trodde var fruset för evigt. För våren är hoppet, så har det alltid varit. Hoppet och vetskapen att allting som varit dött kan väckas till liv igen, att solen alltid kommer tillbaka och att mörkret alltid vänder.
Och blogginläggen om Tyskland kommer, oroa er inte kära vänner. Det tar lite extra lång tid eftersom jag måste fråga Caddy hur mycket pinsamheter hon vill att jag utelämnar, men håll ut. De kommer.
