Dag 4 – Min favoritfilm
De tre jag brukar räkna som mina favoritfilmer är Sweeney Todd, Edward Scissorhands och The Phantom of the Opera. Det är svårt att säga vilken av dessa som har det mest deprimerande slutet, två av dem brukar jag börja gråta till (jag sa ju att glada filmer inte riktigt är min grej) och ingen av dem skulle göra sig särskilt bra i en filmrecesion på denna blogg. Det skulle liksom ta död på hela magin med dem.
Så jag funderade ett ögonblick och beslöt mig för att satsa på min fjärde favoritfilm - The Nightmare Before Christmas av min favoritregisör, Tim Burton.
The Nightmare Before Christmas handlar om Jack Skellington, som är kung i Halloween Town (i förebyggande syfte ber jag om ursäkt för alla engelska termer jag kommer använda i detta inlägg, men jag har faktiskt aldrig sett den här filmen på svenska eller ens med svensk text). Varje högtid har en egen stad, och livet i Halloween Town går i stort sätt ut på att året runt förbereda sig inför Halloween och planera hur de bäst ska skrämma barnen i den "riktiga" världen. Inte för att invånarna i Halloween Town är elaka, utan för att det helt enkelt är det de är bra på. De känner inte till något annat än att skrämmas.
Jack är en omtyckt, stöttande och uppmuntrande kung men i hemlighet är han ganska trött på Halloween. Han funderar på om det ändå inte finns något mer i livet än att skrämmas varje år.
Av en slump är Jack en dag ute och går i skogen och råkar hamna i Christmas Town. Naturligtvis blir han helt förtrollad av denna högtid som är så totalt olik Halloween på alla sätt.
The monsters are all missing
And the nightmares can't be found
And in their place there seems to be
Good feeling all around
Instead of screams, I swear
I can hear music in the air
The smell of cakes and pies
Is absolutely everywhere
The sights, the sounds
They're eveywhere and all around
I've never felt so good before
This empty place inside of me is filling up
I simply cannot get enough
I want it, oh, I want it
Oh, I want it for my own
I've got to know
I've got to know
What is this place that I have found?
What is this?
(Slår huvudet i skylten)
Christmas Town? Hmm...
När Jack kommer tillbaka till Halloween Town samlar han hela stan och ska försöka förklara det fantastiska med julen för dem. Det är inte så lätt eftersom Jack inte själv förstår allting, och de andra förstår ännu mindre eftersom Halloween är det enda de känner till.
Jack: Now, pay attention
Now we pick up an over-sized sock
And hang it like this on the wall
- Oh, yes! Does it still have a foot?
Let me see, let me look
Is it rotted and covered with gook?
Jack: Hmm, let me explain
There's no foot inside, but there's candy
or sometimes it's filled with small toys
- Small toys?
Do they bite?
Do they snap?
Or explode in a sack?
- Or perhaps they just spring out
And scare girls and boys
- What a splendid idea
This Christmas sounds fun!
Why, I fully endorse it
Let's try it at once
Jack: Everyone, please now, not so fast
There's something here that you don't quite grasp...
Jack studerar julens mysterium ett tag och kommer sedan fram till att julen borde tillhöra alla, inte bara några utvalda få i Christmas Town. Han skickar tre små onda barn för att kidnappa jultomten, Santa Claus eller Sandy Claws som Jack har fått för sig att han heter (just den delen är jag VÄLDIGT nyfiken på hur de har översatt i den svenska textningen...), engagerar hela stan i att göra julklappar och tar själv på sig rollen som tomte.
Jacks vän Sally har en känsla av att det här med julen inte kommer gå så bra, och eftersom hon tycker väldigt mycket om Jack så är hon orolig för honom.
Naturligtvis har hon rätt: leksakerna barnen i den "riktiga" världen får är så läskiga att deras föräldrar ringer polisen. De tar det så långt att de skjuter ner "tomten" (jag brukar skratta lite åt det, snacka om överreaktion) och meddelar att julen tyvärr kommer bli inställd i år.
Jack överlever nerskjutningen (han är ju trots allt ett skelett och redan död), har en liten depression men inser sedan att han är ju trots allt The Pumpkin King och det är Halloween han är bra på. Det är det han ska satsa på.
Nu gäller det bara att rädda julen. Jack och Sally ger sig ut och letar efter Sandy Claws, den enda som kan ställa allt till rätta.
Det här är Jack, The Pumpkin King.
Och det här är Sally.
Jack i Christmas Town.
Och Halloween Town. Kontrasten är slående.
Sandy Claws. Bara en tidsfråga innan jag också börjar säga det istället för Santa Claus.
Julen blir kaos, kan man lugnt säga.
Vampyrankan <3 jag skulle i alla fall vilja ha den i julklapp, men barnen i den "riktiga" världen blev inte riktigt lika glada.
Och så Jack och Sally tillsammans. Sally skulle bli en så vacker Pumpkin Queen, tycker ni inte?
Sammanfattningsvis: en gullig, väldigt rolig och lite annorlunda film med ett lyckligt slut, till skillnad från de flesta andra av mina favoritfilmer.
Så jag funderade ett ögonblick och beslöt mig för att satsa på min fjärde favoritfilm - The Nightmare Before Christmas av min favoritregisör, Tim Burton.
The Nightmare Before Christmas handlar om Jack Skellington, som är kung i Halloween Town (i förebyggande syfte ber jag om ursäkt för alla engelska termer jag kommer använda i detta inlägg, men jag har faktiskt aldrig sett den här filmen på svenska eller ens med svensk text). Varje högtid har en egen stad, och livet i Halloween Town går i stort sätt ut på att året runt förbereda sig inför Halloween och planera hur de bäst ska skrämma barnen i den "riktiga" världen. Inte för att invånarna i Halloween Town är elaka, utan för att det helt enkelt är det de är bra på. De känner inte till något annat än att skrämmas.
Jack är en omtyckt, stöttande och uppmuntrande kung men i hemlighet är han ganska trött på Halloween. Han funderar på om det ändå inte finns något mer i livet än att skrämmas varje år.
Av en slump är Jack en dag ute och går i skogen och råkar hamna i Christmas Town. Naturligtvis blir han helt förtrollad av denna högtid som är så totalt olik Halloween på alla sätt.
The monsters are all missing
And the nightmares can't be found
And in their place there seems to be
Good feeling all around
Instead of screams, I swear
I can hear music in the air
The smell of cakes and pies
Is absolutely everywhere
The sights, the sounds
They're eveywhere and all around
I've never felt so good before
This empty place inside of me is filling up
I simply cannot get enough
I want it, oh, I want it
Oh, I want it for my own
I've got to know
I've got to know
What is this place that I have found?
What is this?
(Slår huvudet i skylten)
Christmas Town? Hmm...
När Jack kommer tillbaka till Halloween Town samlar han hela stan och ska försöka förklara det fantastiska med julen för dem. Det är inte så lätt eftersom Jack inte själv förstår allting, och de andra förstår ännu mindre eftersom Halloween är det enda de känner till.
Jack: Now, pay attention
Now we pick up an over-sized sock
And hang it like this on the wall
- Oh, yes! Does it still have a foot?
Let me see, let me look
Is it rotted and covered with gook?
Jack: Hmm, let me explain
There's no foot inside, but there's candy
or sometimes it's filled with small toys
- Small toys?
Do they bite?
Do they snap?
Or explode in a sack?
- Or perhaps they just spring out
And scare girls and boys
- What a splendid idea
This Christmas sounds fun!
Why, I fully endorse it
Let's try it at once
Jack: Everyone, please now, not so fast
There's something here that you don't quite grasp...
Jack studerar julens mysterium ett tag och kommer sedan fram till att julen borde tillhöra alla, inte bara några utvalda få i Christmas Town. Han skickar tre små onda barn för att kidnappa jultomten, Santa Claus eller Sandy Claws som Jack har fått för sig att han heter (just den delen är jag VÄLDIGT nyfiken på hur de har översatt i den svenska textningen...), engagerar hela stan i att göra julklappar och tar själv på sig rollen som tomte.
Jacks vän Sally har en känsla av att det här med julen inte kommer gå så bra, och eftersom hon tycker väldigt mycket om Jack så är hon orolig för honom.
Naturligtvis har hon rätt: leksakerna barnen i den "riktiga" världen får är så läskiga att deras föräldrar ringer polisen. De tar det så långt att de skjuter ner "tomten" (jag brukar skratta lite åt det, snacka om överreaktion) och meddelar att julen tyvärr kommer bli inställd i år.
Jack överlever nerskjutningen (han är ju trots allt ett skelett och redan död), har en liten depression men inser sedan att han är ju trots allt The Pumpkin King och det är Halloween han är bra på. Det är det han ska satsa på.
Nu gäller det bara att rädda julen. Jack och Sally ger sig ut och letar efter Sandy Claws, den enda som kan ställa allt till rätta.
Det här är Jack, The Pumpkin King.
Och det här är Sally.
Jack i Christmas Town.
Och Halloween Town. Kontrasten är slående.
Sandy Claws. Bara en tidsfråga innan jag också börjar säga det istället för Santa Claus.
Julen blir kaos, kan man lugnt säga.
Vampyrankan <3 jag skulle i alla fall vilja ha den i julklapp, men barnen i den "riktiga" världen blev inte riktigt lika glada.
Och så Jack och Sally tillsammans. Sally skulle bli en så vacker Pumpkin Queen, tycker ni inte?
Sammanfattningsvis: en gullig, väldigt rolig och lite annorlunda film med ett lyckligt slut, till skillnad från de flesta andra av mina favoritfilmer.
Dag 3 – Min favoritårstid och varför.
Jag ska börja med att vara positiv och försöka hitta någon jag gillar med alla årstider. Vintern är mysig när man slipper vara ute i kylan, och precis när den faller är snön vacker. Notera att jag inte alls tyckte det innan jag såg filmen Edward Scissorhands, nu älskar jag att se snö falla bara för att det får mig att tänka på honom och Kim. Ibland får jag nästan lust att också dansa i den fallande snön.
Tidig höst är nästan den vackraste årstiden, precis innan löven faller är de i alla regnbågens färger. Jag får nästan lust att dansa i dem också. Plus att det är något tryggt och stabilt med hösten, att återvända till vardagen efter sommarens äventyr.
Våren är hoppet, återfödelsen. Så länge den mörkaste och kallaste vinter kan smälta bort till förmån för den lilla blomman som växer upp ur snön, så länge finns det hopp om allting. Världen, mänskligheten, godheten.
Men min favorit är nog ändå sommaren. För sommaren är friheten. Och ingen av de andra årstiderna kan mäta sig med känslan av grönt gräs under nakna fötter eller doften av solbränd hud.
Avslutningsvis: Hunger Games. Jag såg den igår med mina Darlings (Jessica Disa Caddy). Jag läste boken när jag gick i nian, slukade den under raster och helger. Jag fick använda uteslutningsmetoden för att lista ut under vilket skolår jag läste den, för alla detaljer runt omkring är utsuddade, men boken har jag i lika färskt minne som om det var en vecka sedan jag läste ut den.
Det kom två böcker till i triologin, även dem hetsläste jag och slukade på någon vecka vardera. Den tredje läste jag ut så sent som förra året.
Och sen: filmen. Jag har inte haft så höga förväntningar på en film sen... jag minns inte. Kanske när jag var tretton och såg den andra Pirates of the Caribbean-filmen. Jag borde ju ha blivit besviken.
Men det som under två och en halv timme utspelade sig på bioduken levde inte bara upp till mina förväntningar, det är frågan om det inte till och med överträffade dem.
Jag grät floder, skrattade till av triumf eller igenkänning eller ren skadeglädje och satt bokstavligt talat och bet på naglarna av ångest under ett par sekvenser. När jag kom ut från biografen kände jag mig alldeles skakig. Hunger Games The Movie var precis lika hemsk, sorglig, brutal och omöjlig att släppa som boken. I samma sekund den var slut visste jag att väntan på nästa film kommer bli oändligt lång.
Tidig höst är nästan den vackraste årstiden, precis innan löven faller är de i alla regnbågens färger. Jag får nästan lust att dansa i dem också. Plus att det är något tryggt och stabilt med hösten, att återvända till vardagen efter sommarens äventyr.
Våren är hoppet, återfödelsen. Så länge den mörkaste och kallaste vinter kan smälta bort till förmån för den lilla blomman som växer upp ur snön, så länge finns det hopp om allting. Världen, mänskligheten, godheten.
Men min favorit är nog ändå sommaren. För sommaren är friheten. Och ingen av de andra årstiderna kan mäta sig med känslan av grönt gräs under nakna fötter eller doften av solbränd hud.
Avslutningsvis: Hunger Games. Jag såg den igår med mina Darlings (Jessica Disa Caddy). Jag läste boken när jag gick i nian, slukade den under raster och helger. Jag fick använda uteslutningsmetoden för att lista ut under vilket skolår jag läste den, för alla detaljer runt omkring är utsuddade, men boken har jag i lika färskt minne som om det var en vecka sedan jag läste ut den.
Det kom två böcker till i triologin, även dem hetsläste jag och slukade på någon vecka vardera. Den tredje läste jag ut så sent som förra året.
Och sen: filmen. Jag har inte haft så höga förväntningar på en film sen... jag minns inte. Kanske när jag var tretton och såg den andra Pirates of the Caribbean-filmen. Jag borde ju ha blivit besviken.
Men det som under två och en halv timme utspelade sig på bioduken levde inte bara upp till mina förväntningar, det är frågan om det inte till och med överträffade dem.
Jag grät floder, skrattade till av triumf eller igenkänning eller ren skadeglädje och satt bokstavligt talat och bet på naglarna av ångest under ett par sekvenser. När jag kom ut från biografen kände jag mig alldeles skakig. Hunger Games The Movie var precis lika hemsk, sorglig, brutal och omöjlig att släppa som boken. I samma sekund den var slut visste jag att väntan på nästa film kommer bli oändligt lång.
Dag 2 – (En) person jag saknar just nu.
Jag brukar vara bra på att sakna folk, så jag ska bjuda er på ett bildkollage.
Jag saknar Johanna, trots att det är ett och ett halvt år sedan hon hoppade av gymnasiet så saknar jag fortfarande att ha henne i min klass.
Johanna på älgsafari. Lyckligtvis behöver jag inte sakna henne särskilt länge, för vi ska gå och se Sean Banan-filmen inom en snar framtid :)
Jag saknar också min vän Disa, som dock tyvärr inte har grönt hår längre.
Jag saknar också min fina Jessica. Nämnde jag att jag blev bjuden till henne förra helgen? Caddy och jag sov över. Vi såg en film, spelade spel, åt glass och allting var bara perfekt. Kisa har aldrig varit finare.
Lyckligtvis behöver jag inte sakna de ovanstående särskilt länge heller, för Caddy och jag ska gå och se Hunger Games med dem i morgon.
Jag saknar Elise, min bästis som hade den taskiga smaken att flytta till Halmstad av alla ställen.
Ska verkligen försöka ta mig dit i sommar, så hur länge jag behöver sakna henne återstår att se.
Jag saknar min familj, men de ska jag träffa nästa helg.
Det här är vi i julas, min moster är fotograf. Jag börjar förstå varför alla tjatar om att mamma och jag är så lika, och min bror är ju nästan en kopia av pappa. Lillasyster är en perfekt kombination av båda två.
Jag saknar också min tysk Neele, men henne ska jag träffa om exakt 12 dagar (AAAAHHH!). Och jag brukar sakna Madde, men henne träffade jag igår.
Och, sist men inte minst:
Nej, jag vet, ingen person. Men jag saknar det här huset och den gamla tiden, samt en del av mina tvåor och treor. Så huset får representera det.
Jag saknar Johanna, trots att det är ett och ett halvt år sedan hon hoppade av gymnasiet så saknar jag fortfarande att ha henne i min klass.
Johanna på älgsafari. Lyckligtvis behöver jag inte sakna henne särskilt länge, för vi ska gå och se Sean Banan-filmen inom en snar framtid :)
Jag saknar också min vän Disa, som dock tyvärr inte har grönt hår längre.
Jag saknar också min fina Jessica. Nämnde jag att jag blev bjuden till henne förra helgen? Caddy och jag sov över. Vi såg en film, spelade spel, åt glass och allting var bara perfekt. Kisa har aldrig varit finare.
Lyckligtvis behöver jag inte sakna de ovanstående särskilt länge heller, för Caddy och jag ska gå och se Hunger Games med dem i morgon.
Jag saknar Elise, min bästis som hade den taskiga smaken att flytta till Halmstad av alla ställen.
Ska verkligen försöka ta mig dit i sommar, så hur länge jag behöver sakna henne återstår att se.
Jag saknar min familj, men de ska jag träffa nästa helg.
Det här är vi i julas, min moster är fotograf. Jag börjar förstå varför alla tjatar om att mamma och jag är så lika, och min bror är ju nästan en kopia av pappa. Lillasyster är en perfekt kombination av båda två.
Jag saknar också min tysk Neele, men henne ska jag träffa om exakt 12 dagar (AAAAHHH!). Och jag brukar sakna Madde, men henne träffade jag igår.
Och, sist men inte minst:
Nej, jag vet, ingen person. Men jag saknar det här huset och den gamla tiden, samt en del av mina tvåor och treor. Så huset får representera det.
Dag 1 – En bild på mig + 3 fakta om mig som inte många vet.
Ja, vi börjar väl direkt eller vad säger ni?
Jag antar att de flesta som följer den här bloggen redan vet hur jag ser ut, men ändå. Det här är jag på stranden i Brighton. Happy girl är bara förnamnet. Min vän Sofia Ahlstrand är stolt fotograf.
Och tre saker som inte så många vet om mig:
1. Jag älskade gosedjur när jag var liten, och jag växte aldrig riktigt ifrån det. I mitt rum i Berga har jag sju gosedjur som alla är köpta under min gymnasietid. De har alla namn och en historia bakom sig. Det är Vladmir (Vladdy), en fladdermus som jag köpte på en loppmarknad i Bäckebo nere åt Kalmarhållet när jag var där på återträff med folk från skrivarlägret 2009. Timmy, ett får från Shaun the Sheep som jag köpte i en leksaksaffär i Köpenhamn när jag var där med min familj sommaren 2010. Sharkie och Baby Shark, en hammarhaj med en liten unge som skänkte pengar till någon välgörande organisation när man köpte dem, de kostade bara tio kronor på ICA i Ekholmen när jag var hos Josephine i april 2010. Sunshine, en liten säl som jag köpte på Oceanopolis i Brest, Frankrike, i april 2011. Rainbow, en grön Lisebergskanin som jag köpte när jag var där med Madde, Elise och Jonas i somras. Och, sist men inte minst, de två som faktiskt är från Brighton: Jackie, ett marsvin från en leksaksaffär på Churchill Square, och Ducky, en röd liten anka som jag vann på piren.
2. Jag älskar att gå runt på gatorna i en stad, gärna med musik i öronen, och bara tänka eller fantisera. Helt utan att vara på väg någonstanns.
3. Jag tycker inte att fantasyfilmer känns overkliga, för i dem finns ondska och smärta och lidande och krig. Romantiska komedier däremot, där är allt bara enkelt och alla är lyckliga och allting ordnar sig, det är fruktansvärt overkligt. Många andra ser på romantiska komedier för att bli gladare när de är ledsna, jag blir bara ännu mer deprimerad när jag ser hur lyckliga de är i filmen. Om jag vill bli på bättre humör så ser jag en sorglig film, då kan jag gråta tillsammans med huvudpersonen en stund och sen känns genast mitt eget liv lite lättare. För jag har det ju trots allt inte riktigt lika illa som personen i filmen.
Det finns dock undantag. Filmen Love Actually, till exempel. Den tillhör verkligen kategorin av filmer jag ine brukar gilla, så jag förstår inte själv varför jag tycker så mycket om den. Men det gör jag.
Jag antar att de flesta som följer den här bloggen redan vet hur jag ser ut, men ändå. Det här är jag på stranden i Brighton. Happy girl är bara förnamnet. Min vän Sofia Ahlstrand är stolt fotograf.
Och tre saker som inte så många vet om mig:
1. Jag älskade gosedjur när jag var liten, och jag växte aldrig riktigt ifrån det. I mitt rum i Berga har jag sju gosedjur som alla är köpta under min gymnasietid. De har alla namn och en historia bakom sig. Det är Vladmir (Vladdy), en fladdermus som jag köpte på en loppmarknad i Bäckebo nere åt Kalmarhållet när jag var där på återträff med folk från skrivarlägret 2009. Timmy, ett får från Shaun the Sheep som jag köpte i en leksaksaffär i Köpenhamn när jag var där med min familj sommaren 2010. Sharkie och Baby Shark, en hammarhaj med en liten unge som skänkte pengar till någon välgörande organisation när man köpte dem, de kostade bara tio kronor på ICA i Ekholmen när jag var hos Josephine i april 2010. Sunshine, en liten säl som jag köpte på Oceanopolis i Brest, Frankrike, i april 2011. Rainbow, en grön Lisebergskanin som jag köpte när jag var där med Madde, Elise och Jonas i somras. Och, sist men inte minst, de två som faktiskt är från Brighton: Jackie, ett marsvin från en leksaksaffär på Churchill Square, och Ducky, en röd liten anka som jag vann på piren.
2. Jag älskar att gå runt på gatorna i en stad, gärna med musik i öronen, och bara tänka eller fantisera. Helt utan att vara på väg någonstanns.
3. Jag tycker inte att fantasyfilmer känns overkliga, för i dem finns ondska och smärta och lidande och krig. Romantiska komedier däremot, där är allt bara enkelt och alla är lyckliga och allting ordnar sig, det är fruktansvärt overkligt. Många andra ser på romantiska komedier för att bli gladare när de är ledsna, jag blir bara ännu mer deprimerad när jag ser hur lyckliga de är i filmen. Om jag vill bli på bättre humör så ser jag en sorglig film, då kan jag gråta tillsammans med huvudpersonen en stund och sen känns genast mitt eget liv lite lättare. För jag har det ju trots allt inte riktigt lika illa som personen i filmen.
Det finns dock undantag. Filmen Love Actually, till exempel. Den tillhör verkligen kategorin av filmer jag ine brukar gilla, så jag förstår inte själv varför jag tycker så mycket om den. Men det gör jag.
En ny lista (och ett hopp om att det går bättre den här gången)
Nej, Sofia, jag tänker inte göra klart listan jag en gång påbörjade. Det var ett år sedan och dessutom hade jag bara tråkiga rubriker kvar. Istället tänker jag påbörja en helt ny, mycket roligare, och helt unik eftersom den är specialdesignad av min lillasyster. Skulle gärna länka till hennes blogg men jag är inte säker på att hon skulle uppskatta det, så det får vara.
Här är listan. De flesta rubriker är enkla, vardagliga på teman jag verkligen inte har bloggat särskilt mycket om i mitt liv. Sen finns det några krångligare, naturligtvis, men de ska nog gå att få ihop något på också.
Och det ska vara bilder. Mycket bilder.
Dag 1 – En bild på mig + 3 fakta om mig som inte många vet.
Dag 2 – En person jag saknar just nu.
Dag 3 – Min favoritårstid och varför.
Dag 4 – Min favoritfilm.
Dag 5 – Någonting jag vill ha mer än nåt annat just nu.
Dag 6 – Typ av person jag faller för.
Dag 7 – Vad jag skulle göra om jag fick 1 miljon.
Dag 8 – En dålig vana jag önskar att jag inte hade.
Dag 9 – Bild på min bästa vän och mig.
Dag 10 – Någonting jag oroar mig för.
Dag 11 – En bild på ett ställe jag vart på.
Dag 12 – Tre ord om förra sommaren – och varför.
Dag 13 – Mitt drömbröllop.
Dag 14 – Något som gör mig stark.
Dag 15 – En bild på det jag köpte senast.
Dag 16 – Någon jag inte klarar mig utan.
Dag 17 – En person som alltid får mig att le.
Dag 18 – Mitt drömjobb.
Dag 19 – Någonting jag ångrar.
Dag 20 – Mina mål/drömmar/önskningar.
Dag 21 – Vad jag åt idag.
Dag 22 – Min reaktion när jag ser mig själv i spegeln.
Dag 23 – En låt som får mig att bli ledsen.
Dag 24 – Min favoritserie – och varför.
Dag 25 – Min favorithögtid.
Dag 15 kan bli väldigt spännande. På min 14-åriga lillasysters blogg lär det väl bli en bild på en bok, lite smink, en glass eller en väska. På min lär det bli en bild på ett paket filmjölk och en låda ägg.
Här är listan. De flesta rubriker är enkla, vardagliga på teman jag verkligen inte har bloggat särskilt mycket om i mitt liv. Sen finns det några krångligare, naturligtvis, men de ska nog gå att få ihop något på också.
Och det ska vara bilder. Mycket bilder.
Dag 1 – En bild på mig + 3 fakta om mig som inte många vet.
Dag 2 – En person jag saknar just nu.
Dag 3 – Min favoritårstid och varför.
Dag 4 – Min favoritfilm.
Dag 5 – Någonting jag vill ha mer än nåt annat just nu.
Dag 6 – Typ av person jag faller för.
Dag 7 – Vad jag skulle göra om jag fick 1 miljon.
Dag 8 – En dålig vana jag önskar att jag inte hade.
Dag 9 – Bild på min bästa vän och mig.
Dag 10 – Någonting jag oroar mig för.
Dag 11 – En bild på ett ställe jag vart på.
Dag 12 – Tre ord om förra sommaren – och varför.
Dag 13 – Mitt drömbröllop.
Dag 14 – Något som gör mig stark.
Dag 15 – En bild på det jag köpte senast.
Dag 16 – Någon jag inte klarar mig utan.
Dag 17 – En person som alltid får mig att le.
Dag 18 – Mitt drömjobb.
Dag 19 – Någonting jag ångrar.
Dag 20 – Mina mål/drömmar/önskningar.
Dag 21 – Vad jag åt idag.
Dag 22 – Min reaktion när jag ser mig själv i spegeln.
Dag 23 – En låt som får mig att bli ledsen.
Dag 24 – Min favoritserie – och varför.
Dag 25 – Min favorithögtid.
Dag 15 kan bli väldigt spännande. På min 14-åriga lillasysters blogg lär det väl bli en bild på en bok, lite smink, en glass eller en väska. På min lär det bli en bild på ett paket filmjölk och en låda ägg.
Melodifestivalen 2012, final
Ursäkta förseningen.
Är inte hela vitsen med öppningsnumret att förra årets vinnarlåt ska köras, och inte att förra årets vinnarartist ska göra reklam för sig själv genom att köra någon sort mix av alla sina hits? Skärpning, Saade.
Jag kommer troligen aldrig fatta grejen med Thorsten. Min vän Madde satte via sms precis fingret på det: han är läskig. Och Ranelid är närmast pinsam. Så länge vi inte skickade någon av dem till Baku så tänkte jag vara nöjd. För övrigt kände jag mig rätt tom på åsikter. Men jag såg det lite som ett riksdagsval: man röstar på ett demokratiskt parti för att hålla SD borta från riksdagen. Nu gick ju det som det gick, men men. Framförallt så får man inte klaga på utgången av valet om man själv inte röstade, och det samma gäller Melodifestivalen. Så jag körde med uteslutningsmetoden, med fokus på det i mina ögon viktigaste: hur låten kommer att stå sig i Eurovision:
Vi kan inte skicka Thorsten, uteslutet. Ranelid likaså. Att skicka det där dansbandsaktiga vore mest pinsamt, Ulrik Munther är för liten och dessutom är inte låten SÅ bra, Molly Sandén har jag fortfarande någonting emot...
Till slut föll mitt val på David Lindgren, och han fick min röst både en och två gånger under kvällen.
Jag gillar verkligen grejen med de internationella jurygrupperna. Men jag har ingen aning om vem som fick Storbritanniens tolva, eftersom jag smälte totalt så fort engelsmannen började prata och bara kunde fokusera på honom. Det är helt klart något med mig och brittiska killar.
Anyway, resultatet från tittarnas röstning var en mardröm. Ett tag var jag livrädd att Thorsten skulle vinna, så när Loreen väl vann blev jag glad. Min syster var inte glad, hon säger att hon får all framtid kommer att hata Loreen för att hon vann över Danny. Jag förstår henne, för jag har också varit fjorton år. Men jag tror på Loreen. Jag gillar låten. Vore det inte roligt om hon åkte och vann?
Nu kommer nästa problem: att hålla mig vaken under Eurovision. 2009 slumrade jag till och vaknade lagom till röstningen, 2008 och 2010 tror jag att jag bojkottade hela grejen eftersom Sverige skickade så dåliga låtar men förra året satt vi faktiskt och såg hela finalen, jag och min syster. Vi såg Erik Saade ligga etta.
Mamma har dessutom hört att det är tre timmar i tidsskillnad mellan oss och landet-jag-inte-kan-stava-till. Allvarligt talat, vart ligger stället? Hur kan det överhuvudtaget ligga i Europa? Geografi är mitt värsta skolämne, och det blir ju inte direkt bättre av att vi har förlängt kursen ett år och bytt lärare fyra gånger...
Aja, det är ett tag kvar till Eurovision. Innan dess har jag min Tysklandsresa att fokusera på.
Är inte hela vitsen med öppningsnumret att förra årets vinnarlåt ska köras, och inte att förra årets vinnarartist ska göra reklam för sig själv genom att köra någon sort mix av alla sina hits? Skärpning, Saade.
Jag kommer troligen aldrig fatta grejen med Thorsten. Min vän Madde satte via sms precis fingret på det: han är läskig. Och Ranelid är närmast pinsam. Så länge vi inte skickade någon av dem till Baku så tänkte jag vara nöjd. För övrigt kände jag mig rätt tom på åsikter. Men jag såg det lite som ett riksdagsval: man röstar på ett demokratiskt parti för att hålla SD borta från riksdagen. Nu gick ju det som det gick, men men. Framförallt så får man inte klaga på utgången av valet om man själv inte röstade, och det samma gäller Melodifestivalen. Så jag körde med uteslutningsmetoden, med fokus på det i mina ögon viktigaste: hur låten kommer att stå sig i Eurovision:
Vi kan inte skicka Thorsten, uteslutet. Ranelid likaså. Att skicka det där dansbandsaktiga vore mest pinsamt, Ulrik Munther är för liten och dessutom är inte låten SÅ bra, Molly Sandén har jag fortfarande någonting emot...
Till slut föll mitt val på David Lindgren, och han fick min röst både en och två gånger under kvällen.
Jag gillar verkligen grejen med de internationella jurygrupperna. Men jag har ingen aning om vem som fick Storbritanniens tolva, eftersom jag smälte totalt så fort engelsmannen började prata och bara kunde fokusera på honom. Det är helt klart något med mig och brittiska killar.
Anyway, resultatet från tittarnas röstning var en mardröm. Ett tag var jag livrädd att Thorsten skulle vinna, så när Loreen väl vann blev jag glad. Min syster var inte glad, hon säger att hon får all framtid kommer att hata Loreen för att hon vann över Danny. Jag förstår henne, för jag har också varit fjorton år. Men jag tror på Loreen. Jag gillar låten. Vore det inte roligt om hon åkte och vann?
Nu kommer nästa problem: att hålla mig vaken under Eurovision. 2009 slumrade jag till och vaknade lagom till röstningen, 2008 och 2010 tror jag att jag bojkottade hela grejen eftersom Sverige skickade så dåliga låtar men förra året satt vi faktiskt och såg hela finalen, jag och min syster. Vi såg Erik Saade ligga etta.
Mamma har dessutom hört att det är tre timmar i tidsskillnad mellan oss och landet-jag-inte-kan-stava-till. Allvarligt talat, vart ligger stället? Hur kan det överhuvudtaget ligga i Europa? Geografi är mitt värsta skolämne, och det blir ju inte direkt bättre av att vi har förlängt kursen ett år och bytt lärare fyra gånger...
Aja, det är ett tag kvar till Eurovision. Innan dess har jag min Tysklandsresa att fokusera på.
Storbritannien hade Margaret Thatcher och Winston Churchill. Vad har Sverige haft?
Lilly och Caddy ska gå på bio. "Järnladyn", den perfekta filmen att se för dessa två ungdomar. Studentrabatt får de, dessutom.
Lilly kommer hem klockan fem, två timmar innan bion, och tycker de kan vänta lite med att laga mat. Caddy sätter sig och syr in ilägg i sin bikini, Lilly sätter sig vid datorn och får inget vettigt gjort alls. Klockan sex, en timme innan bion och en dryg halvtimme innan bussen ska gå, inser de att de nog inte hinner laga mat. De slänger i sig lite rester och springer till bussen, hinner precis med den.
Tio i sju står bussen på Trädgårdstorget, våra vänner är lite stressade och funderar på om de trots allt inte ska gå av där. Men nej, det känns som om det är närmare från Kungsgatan. De sitter alltså en hållplats till och pratar om saker så som hurvida Lilly ska döpa sina framtida barn till Katla och Kato eller inte och hurvida de ska få en lillebror vid namn Tengil.
Tio meter efter hållplatsen de skulle gått av på slänger Lilly sig på stoppknappen, men för sent. Klockan är nu fem i sju och våra hjältar blir tvungna att åka hela vägen till Resecentrum.
"Då får vi se hur snabbt vi kan springa..." säger Caddy. Lilly säger något mindre anständigt på engelska.
Lilly och Caddy hoppar av bussen och börjar springa. De orkar springa till andra sidan det stora övergångsstället, sen försöker de gå i rask takt istället. Det går sådär. Klockan är två minuter över sju men våra tappra tidsoptimister ger inte upp för den sakens skull.
Fem över sju kommer de inflåsande på bion, med muskler som värker av ansträngning. De köper två biljetter till filmen som började för fem minuter sen, krånglar med studentrabatt och ID-kort, och stormar sedan in i biosalongen där filmen tack och lov inte har börjat än. Utmattade sjunker de ner i varsin biofåtölj och konstaterar: vi klarade det. Vi är bäst.
Filmen började med en äldre Margaret Thatcher som köpte mjölk. Mjölk ur en precis likadan plastflaska som jag drack mjölk ur när jag var i Storbritannien, från en affär som påminde jättemycket om affärerna jag var inne i när jag var i Storbritannien. Detta skulle sedan prägla i stort sett hela filmen; om jag inte satt och insöp de runda dörrhandtagen och den brittiska engelskan och alla andra vackra detaljer så såg jag mitt framtida jag i miljöerna. Filmen gjorde Caddy jättesugen på att bli politiker och mig jättesugen på att flytta till Storbritannien.
Margaret Thatcher måste ha varit starkare än jag någonsin kan föreställa mig. Inte nog med att hon kom från arbetarklassen, hennes far var specerihandlare och hon hjälpte honom i butiken under hela sin ungdom, utan hon var dessutom ensam kvinna i en regering full av gubbar. Inte ens män, alltså, utan gubbar. Gamla, skröpliga och skalliga. Dessa snackade dessutom skit bakom ryggen på henne.
Återblickar varvades med scener ur Lady Thatchers nuvarande liv, då hon är demenssjuk och pratar med sin avlidne make, och Caddy och jag tyckte spontant att det var lite för lite fokus på hennes politiska karriär. Visst, den dementa gumman i nutid gav en bra motvikt till premiärministern som ledde Storbritannien in i kriget om Falklandsöarna och ett djup till historien, men jag hade hellre sett att fokus låg på hennes tid vid makten. Jag fick aldrig nog av denna starka kvinna som totalt körde över både demonstranterna på gatan och gubbarna i parlamentet. För att inte tala om USA:s president, den scenen skulle jag kunna se hur många gånger som helst. Han tyckte det var onödigt att Storbritannien skulle kriga för Falklandsöarna när de ändå låg så långt bort, varpå Margaret påminde honom om att när japanerna anföll Pearl Harbour så lämnade USA minsann inte dem i sticket för att de råkade ligga lite långt bort.
På det hela taget: en mycket sevärd film om en stark kvinna. Caddys och min största besvikelse var att de inte spelade Rule Britannia, och efter filmen började vi naturligtvis spekulera i varför Sverige aldrig har haft någon kvinnlig ledare. Pinsamt, är vad det är.
I övrigt har elevrådet på min skola gjort den här veckan till pepp-vecka, vilket innebär att man i början av veckan blev tilldelad en person som man ska peppa hela veckan. Det var en väldigt trevlig idé, tyckte jag inte minst igår när jag fick en jättefin teckning från en dansetta jag aldrig tidigare pratat med. Funderar på att sätta upp den på väggen som en påminnelse om all kärlek som trots allt finns i världen.
På lördag ska fel låt vinna Melodifestivalen och om 29 dagar lämnar jag landet för nya äventyr in Deutschland.
xoxo, lovies
Lilly kommer hem klockan fem, två timmar innan bion, och tycker de kan vänta lite med att laga mat. Caddy sätter sig och syr in ilägg i sin bikini, Lilly sätter sig vid datorn och får inget vettigt gjort alls. Klockan sex, en timme innan bion och en dryg halvtimme innan bussen ska gå, inser de att de nog inte hinner laga mat. De slänger i sig lite rester och springer till bussen, hinner precis med den.
Tio i sju står bussen på Trädgårdstorget, våra vänner är lite stressade och funderar på om de trots allt inte ska gå av där. Men nej, det känns som om det är närmare från Kungsgatan. De sitter alltså en hållplats till och pratar om saker så som hurvida Lilly ska döpa sina framtida barn till Katla och Kato eller inte och hurvida de ska få en lillebror vid namn Tengil.
Tio meter efter hållplatsen de skulle gått av på slänger Lilly sig på stoppknappen, men för sent. Klockan är nu fem i sju och våra hjältar blir tvungna att åka hela vägen till Resecentrum.
"Då får vi se hur snabbt vi kan springa..." säger Caddy. Lilly säger något mindre anständigt på engelska.
Lilly och Caddy hoppar av bussen och börjar springa. De orkar springa till andra sidan det stora övergångsstället, sen försöker de gå i rask takt istället. Det går sådär. Klockan är två minuter över sju men våra tappra tidsoptimister ger inte upp för den sakens skull.
Fem över sju kommer de inflåsande på bion, med muskler som värker av ansträngning. De köper två biljetter till filmen som började för fem minuter sen, krånglar med studentrabatt och ID-kort, och stormar sedan in i biosalongen där filmen tack och lov inte har börjat än. Utmattade sjunker de ner i varsin biofåtölj och konstaterar: vi klarade det. Vi är bäst.
Filmen började med en äldre Margaret Thatcher som köpte mjölk. Mjölk ur en precis likadan plastflaska som jag drack mjölk ur när jag var i Storbritannien, från en affär som påminde jättemycket om affärerna jag var inne i när jag var i Storbritannien. Detta skulle sedan prägla i stort sett hela filmen; om jag inte satt och insöp de runda dörrhandtagen och den brittiska engelskan och alla andra vackra detaljer så såg jag mitt framtida jag i miljöerna. Filmen gjorde Caddy jättesugen på att bli politiker och mig jättesugen på att flytta till Storbritannien.
Margaret Thatcher måste ha varit starkare än jag någonsin kan föreställa mig. Inte nog med att hon kom från arbetarklassen, hennes far var specerihandlare och hon hjälpte honom i butiken under hela sin ungdom, utan hon var dessutom ensam kvinna i en regering full av gubbar. Inte ens män, alltså, utan gubbar. Gamla, skröpliga och skalliga. Dessa snackade dessutom skit bakom ryggen på henne.
Återblickar varvades med scener ur Lady Thatchers nuvarande liv, då hon är demenssjuk och pratar med sin avlidne make, och Caddy och jag tyckte spontant att det var lite för lite fokus på hennes politiska karriär. Visst, den dementa gumman i nutid gav en bra motvikt till premiärministern som ledde Storbritannien in i kriget om Falklandsöarna och ett djup till historien, men jag hade hellre sett att fokus låg på hennes tid vid makten. Jag fick aldrig nog av denna starka kvinna som totalt körde över både demonstranterna på gatan och gubbarna i parlamentet. För att inte tala om USA:s president, den scenen skulle jag kunna se hur många gånger som helst. Han tyckte det var onödigt att Storbritannien skulle kriga för Falklandsöarna när de ändå låg så långt bort, varpå Margaret påminde honom om att när japanerna anföll Pearl Harbour så lämnade USA minsann inte dem i sticket för att de råkade ligga lite långt bort.
På det hela taget: en mycket sevärd film om en stark kvinna. Caddys och min största besvikelse var att de inte spelade Rule Britannia, och efter filmen började vi naturligtvis spekulera i varför Sverige aldrig har haft någon kvinnlig ledare. Pinsamt, är vad det är.
I övrigt har elevrådet på min skola gjort den här veckan till pepp-vecka, vilket innebär att man i början av veckan blev tilldelad en person som man ska peppa hela veckan. Det var en väldigt trevlig idé, tyckte jag inte minst igår när jag fick en jättefin teckning från en dansetta jag aldrig tidigare pratat med. Funderar på att sätta upp den på väggen som en påminnelse om all kärlek som trots allt finns i världen.
På lördag ska fel låt vinna Melodifestivalen och om 29 dagar lämnar jag landet för nya äventyr in Deutschland.
xoxo, lovies
Melodifestivalen 2012, Andra Chansen
Madde var bjuden till mig för att jag skulle ha någon att se på Melodifestivalen med. På vägen plockade vi även upp Josse, som inte hade något bättre för sig.
Min veganska roomie, Caddy Cecilia, hatar Melodifestivalen. Så det var minst sagt en märklig känsla när hon satt på ett dött får och tittade med oss, men det gjorde hon.
I första duellen hade jag ingen direkt åsikt om någon av dem. Caddys spontana kommentar var att det lät som om "Baby Doll" sjöngs av en snuskig gubbe som försökte locka med sig småtjejer i sin bil.
Andreas Johnssons låt var om möjligt ännu sämre än vad jag hade väntat mig. Seriöst, kan människan aldrig ge sig? Återigen: skaffa en hobby. Jag skrattade högt och skadeglatt när Timoteij slog honom, även om deras låt inte heller var sådär jättebra.
"... och nu ska ni få höra låtarna en gång till, fast lite kortare..."
Caddy: "Vad sa hon, vad var det som var kortare?"
Jag: "Låtarna. Vad trodde du?"
Caddy: "Ja, de pratade ju om Andreas Johnsson..."
Tolka hur ni vill, gott folk. När Sarah Dawn Finer sa något om att "ja, här står jag med väldigt långa tjejer, och så Andreas som är lite kortare..." så brast vi i alla fall ut i asgarv.
Den tredje duellen var den svåraste eftersom jag tyckte fruktansvärt illa om båda bidragen och helst inte ville ha någon av dem vidare någonstans. Pensionärernas låt började för övrigt med att Caddy sa: "Var det där sång eller vad det någon som trampade på en duva?"
Youngblood skulle nog passat bättre i Lilla Melodifestivalen. Sean Banan är fortfarande min favorit, alla kategorier. Låten är rolig, poppig och inte minst helt nytänkande. Till min ännu mer förvåning fastnade Caddy också för den, eller hon tyckte i alla fall att den var lite rolig och bäst under kvällen.
"Alltså om Thorsten går till Globen så går jag och hänger mig!"
Ja, vi funderar fortfarande på vad vi ska hänga oss i. Vad är det för fel på er, svenska folket? Som om det inte räckte med Björn Ranelid i finalen, liksom. Hans framträdande är bland det sämsta jag har sett, och då har jag ändå kollat på Melodifestivalen i nästna tio år.
Att han dessutom gnäller om hur mobbad han blir i medierna är bara ännu mer patetiskt. Du kanske inte är medveten om det, Ranelid, men du är med i Sveriges största TV-program och alla kan inte gilla ditt framträdande. Kan du inte ta kritik så flytta in under en sten. Gör världen en tjänst.
Min veganska roomie, Caddy Cecilia, hatar Melodifestivalen. Så det var minst sagt en märklig känsla när hon satt på ett dött får och tittade med oss, men det gjorde hon.
I första duellen hade jag ingen direkt åsikt om någon av dem. Caddys spontana kommentar var att det lät som om "Baby Doll" sjöngs av en snuskig gubbe som försökte locka med sig småtjejer i sin bil.
Andreas Johnssons låt var om möjligt ännu sämre än vad jag hade väntat mig. Seriöst, kan människan aldrig ge sig? Återigen: skaffa en hobby. Jag skrattade högt och skadeglatt när Timoteij slog honom, även om deras låt inte heller var sådär jättebra.
"... och nu ska ni få höra låtarna en gång till, fast lite kortare..."
Caddy: "Vad sa hon, vad var det som var kortare?"
Jag: "Låtarna. Vad trodde du?"
Caddy: "Ja, de pratade ju om Andreas Johnsson..."
Tolka hur ni vill, gott folk. När Sarah Dawn Finer sa något om att "ja, här står jag med väldigt långa tjejer, och så Andreas som är lite kortare..." så brast vi i alla fall ut i asgarv.
Den tredje duellen var den svåraste eftersom jag tyckte fruktansvärt illa om båda bidragen och helst inte ville ha någon av dem vidare någonstans. Pensionärernas låt började för övrigt med att Caddy sa: "Var det där sång eller vad det någon som trampade på en duva?"
Youngblood skulle nog passat bättre i Lilla Melodifestivalen. Sean Banan är fortfarande min favorit, alla kategorier. Låten är rolig, poppig och inte minst helt nytänkande. Till min ännu mer förvåning fastnade Caddy också för den, eller hon tyckte i alla fall att den var lite rolig och bäst under kvällen.
"Alltså om Thorsten går till Globen så går jag och hänger mig!"
Ja, vi funderar fortfarande på vad vi ska hänga oss i. Vad är det för fel på er, svenska folket? Som om det inte räckte med Björn Ranelid i finalen, liksom. Hans framträdande är bland det sämsta jag har sett, och då har jag ändå kollat på Melodifestivalen i nästna tio år.
Att han dessutom gnäller om hur mobbad han blir i medierna är bara ännu mer patetiskt. Du kanske inte är medveten om det, Ranelid, men du är med i Sveriges största TV-program och alla kan inte gilla ditt framträdande. Kan du inte ta kritik så flytta in under en sten. Gör världen en tjänst.
