The magic can begin

Jag ska börja med att vara positiv och försöka hitta någon jag gillar med alla årstider. Vintern är mysig när man slipper vara ute i kylan, och precis när den faller är snön vacker. Notera att jag inte alls tyckte det innan jag såg filmen Edward Scissorhands, nu älskar jag att se snö falla bara för att det får mig att tänka på honom och Kim. Ibland får jag nästan lust att också dansa i den fallande snön.
Tidig höst är nästan den vackraste årstiden, precis innan löven faller är de i alla regnbågens färger. Jag får nästan lust att dansa i dem också. Plus att det är något tryggt och stabilt med hösten, att återvända till vardagen efter sommarens äventyr.
Våren är hoppet, återfödelsen. Så länge den mörkaste och kallaste vinter kan smälta bort till förmån för den lilla blomman som växer upp ur snön, så länge finns det hopp om allting. Världen, mänskligheten, godheten.
Men min favorit är nog ändå sommaren. För sommaren är friheten. Och ingen av de andra årstiderna kan mäta sig med känslan av grönt gräs under nakna fötter eller doften av solbränd hud.

Avslutningsvis: Hunger Games. Jag såg den igår med mina Darlings (Jessica Disa Caddy). Jag läste boken när jag gick i nian, slukade den under raster och helger. Jag fick använda uteslutningsmetoden för att lista ut under vilket skolår jag läste den, för alla detaljer runt omkring är utsuddade, men boken har jag i lika färskt minne som om det var en vecka sedan jag läste ut den.
Det kom två böcker till i triologin, även dem hetsläste jag och slukade på någon vecka vardera. Den tredje läste jag ut så sent som förra året.
Och sen: filmen. Jag har inte haft så höga förväntningar på en film sen... jag minns inte. Kanske när jag var tretton och såg den andra Pirates of the Caribbean-filmen. Jag borde ju ha blivit besviken.
Men det som under två och en halv timme utspelade sig på bioduken levde inte bara upp till mina förväntningar, det är frågan om det inte till och med överträffade dem.
Jag grät floder, skrattade till av triumf eller igenkänning eller ren skadeglädje och satt bokstavligt talat och bet på naglarna av ångest under ett par sekvenser. När jag kom ut från biografen kände jag mig alldeles skakig. Hunger Games The Movie var precis lika hemsk, sorglig, brutal och omöjlig att släppa som boken. I samma sekund den var slut visste jag att väntan på nästa film kommer bli oändligt lång.