Dag 1 – En bild på mig + 3 fakta om mig som inte många vet.
Ja, vi börjar väl direkt eller vad säger ni?
Jag antar att de flesta som följer den här bloggen redan vet hur jag ser ut, men ändå. Det här är jag på stranden i Brighton. Happy girl är bara förnamnet. Min vän Sofia Ahlstrand är stolt fotograf.
Och tre saker som inte så många vet om mig:
1. Jag älskade gosedjur när jag var liten, och jag växte aldrig riktigt ifrån det. I mitt rum i Berga har jag sju gosedjur som alla är köpta under min gymnasietid. De har alla namn och en historia bakom sig. Det är Vladmir (Vladdy), en fladdermus som jag köpte på en loppmarknad i Bäckebo nere åt Kalmarhållet när jag var där på återträff med folk från skrivarlägret 2009. Timmy, ett får från Shaun the Sheep som jag köpte i en leksaksaffär i Köpenhamn när jag var där med min familj sommaren 2010. Sharkie och Baby Shark, en hammarhaj med en liten unge som skänkte pengar till någon välgörande organisation när man köpte dem, de kostade bara tio kronor på ICA i Ekholmen när jag var hos Josephine i april 2010. Sunshine, en liten säl som jag köpte på Oceanopolis i Brest, Frankrike, i april 2011. Rainbow, en grön Lisebergskanin som jag köpte när jag var där med Madde, Elise och Jonas i somras. Och, sist men inte minst, de två som faktiskt är från Brighton: Jackie, ett marsvin från en leksaksaffär på Churchill Square, och Ducky, en röd liten anka som jag vann på piren.
2. Jag älskar att gå runt på gatorna i en stad, gärna med musik i öronen, och bara tänka eller fantisera. Helt utan att vara på väg någonstanns.
3. Jag tycker inte att fantasyfilmer känns overkliga, för i dem finns ondska och smärta och lidande och krig. Romantiska komedier däremot, där är allt bara enkelt och alla är lyckliga och allting ordnar sig, det är fruktansvärt overkligt. Många andra ser på romantiska komedier för att bli gladare när de är ledsna, jag blir bara ännu mer deprimerad när jag ser hur lyckliga de är i filmen. Om jag vill bli på bättre humör så ser jag en sorglig film, då kan jag gråta tillsammans med huvudpersonen en stund och sen känns genast mitt eget liv lite lättare. För jag har det ju trots allt inte riktigt lika illa som personen i filmen.
Det finns dock undantag. Filmen Love Actually, till exempel. Den tillhör verkligen kategorin av filmer jag ine brukar gilla, så jag förstår inte själv varför jag tycker så mycket om den. Men det gör jag.
Jag antar att de flesta som följer den här bloggen redan vet hur jag ser ut, men ändå. Det här är jag på stranden i Brighton. Happy girl är bara förnamnet. Min vän Sofia Ahlstrand är stolt fotograf.
Och tre saker som inte så många vet om mig:
1. Jag älskade gosedjur när jag var liten, och jag växte aldrig riktigt ifrån det. I mitt rum i Berga har jag sju gosedjur som alla är köpta under min gymnasietid. De har alla namn och en historia bakom sig. Det är Vladmir (Vladdy), en fladdermus som jag köpte på en loppmarknad i Bäckebo nere åt Kalmarhållet när jag var där på återträff med folk från skrivarlägret 2009. Timmy, ett får från Shaun the Sheep som jag köpte i en leksaksaffär i Köpenhamn när jag var där med min familj sommaren 2010. Sharkie och Baby Shark, en hammarhaj med en liten unge som skänkte pengar till någon välgörande organisation när man köpte dem, de kostade bara tio kronor på ICA i Ekholmen när jag var hos Josephine i april 2010. Sunshine, en liten säl som jag köpte på Oceanopolis i Brest, Frankrike, i april 2011. Rainbow, en grön Lisebergskanin som jag köpte när jag var där med Madde, Elise och Jonas i somras. Och, sist men inte minst, de två som faktiskt är från Brighton: Jackie, ett marsvin från en leksaksaffär på Churchill Square, och Ducky, en röd liten anka som jag vann på piren.
2. Jag älskar att gå runt på gatorna i en stad, gärna med musik i öronen, och bara tänka eller fantisera. Helt utan att vara på väg någonstanns.
3. Jag tycker inte att fantasyfilmer känns overkliga, för i dem finns ondska och smärta och lidande och krig. Romantiska komedier däremot, där är allt bara enkelt och alla är lyckliga och allting ordnar sig, det är fruktansvärt overkligt. Många andra ser på romantiska komedier för att bli gladare när de är ledsna, jag blir bara ännu mer deprimerad när jag ser hur lyckliga de är i filmen. Om jag vill bli på bättre humör så ser jag en sorglig film, då kan jag gråta tillsammans med huvudpersonen en stund och sen känns genast mitt eget liv lite lättare. För jag har det ju trots allt inte riktigt lika illa som personen i filmen.
Det finns dock undantag. Filmen Love Actually, till exempel. Den tillhör verkligen kategorin av filmer jag ine brukar gilla, så jag förstår inte själv varför jag tycker så mycket om den. Men det gör jag.
Kommentarer
Postat av: Britta
Det är en väldigt fin bild på dig!
Trackback
