Storbritannien hade Margaret Thatcher och Winston Churchill. Vad har Sverige haft?
Lilly och Caddy ska gå på bio. "Järnladyn", den perfekta filmen att se för dessa två ungdomar. Studentrabatt får de, dessutom.
Lilly kommer hem klockan fem, två timmar innan bion, och tycker de kan vänta lite med att laga mat. Caddy sätter sig och syr in ilägg i sin bikini, Lilly sätter sig vid datorn och får inget vettigt gjort alls. Klockan sex, en timme innan bion och en dryg halvtimme innan bussen ska gå, inser de att de nog inte hinner laga mat. De slänger i sig lite rester och springer till bussen, hinner precis med den.
Tio i sju står bussen på Trädgårdstorget, våra vänner är lite stressade och funderar på om de trots allt inte ska gå av där. Men nej, det känns som om det är närmare från Kungsgatan. De sitter alltså en hållplats till och pratar om saker så som hurvida Lilly ska döpa sina framtida barn till Katla och Kato eller inte och hurvida de ska få en lillebror vid namn Tengil.
Tio meter efter hållplatsen de skulle gått av på slänger Lilly sig på stoppknappen, men för sent. Klockan är nu fem i sju och våra hjältar blir tvungna att åka hela vägen till Resecentrum.
"Då får vi se hur snabbt vi kan springa..." säger Caddy. Lilly säger något mindre anständigt på engelska.
Lilly och Caddy hoppar av bussen och börjar springa. De orkar springa till andra sidan det stora övergångsstället, sen försöker de gå i rask takt istället. Det går sådär. Klockan är två minuter över sju men våra tappra tidsoptimister ger inte upp för den sakens skull.
Fem över sju kommer de inflåsande på bion, med muskler som värker av ansträngning. De köper två biljetter till filmen som började för fem minuter sen, krånglar med studentrabatt och ID-kort, och stormar sedan in i biosalongen där filmen tack och lov inte har börjat än. Utmattade sjunker de ner i varsin biofåtölj och konstaterar: vi klarade det. Vi är bäst.
Filmen började med en äldre Margaret Thatcher som köpte mjölk. Mjölk ur en precis likadan plastflaska som jag drack mjölk ur när jag var i Storbritannien, från en affär som påminde jättemycket om affärerna jag var inne i när jag var i Storbritannien. Detta skulle sedan prägla i stort sett hela filmen; om jag inte satt och insöp de runda dörrhandtagen och den brittiska engelskan och alla andra vackra detaljer så såg jag mitt framtida jag i miljöerna. Filmen gjorde Caddy jättesugen på att bli politiker och mig jättesugen på att flytta till Storbritannien.
Margaret Thatcher måste ha varit starkare än jag någonsin kan föreställa mig. Inte nog med att hon kom från arbetarklassen, hennes far var specerihandlare och hon hjälpte honom i butiken under hela sin ungdom, utan hon var dessutom ensam kvinna i en regering full av gubbar. Inte ens män, alltså, utan gubbar. Gamla, skröpliga och skalliga. Dessa snackade dessutom skit bakom ryggen på henne.
Återblickar varvades med scener ur Lady Thatchers nuvarande liv, då hon är demenssjuk och pratar med sin avlidne make, och Caddy och jag tyckte spontant att det var lite för lite fokus på hennes politiska karriär. Visst, den dementa gumman i nutid gav en bra motvikt till premiärministern som ledde Storbritannien in i kriget om Falklandsöarna och ett djup till historien, men jag hade hellre sett att fokus låg på hennes tid vid makten. Jag fick aldrig nog av denna starka kvinna som totalt körde över både demonstranterna på gatan och gubbarna i parlamentet. För att inte tala om USA:s president, den scenen skulle jag kunna se hur många gånger som helst. Han tyckte det var onödigt att Storbritannien skulle kriga för Falklandsöarna när de ändå låg så långt bort, varpå Margaret påminde honom om att när japanerna anföll Pearl Harbour så lämnade USA minsann inte dem i sticket för att de råkade ligga lite långt bort.
På det hela taget: en mycket sevärd film om en stark kvinna. Caddys och min största besvikelse var att de inte spelade Rule Britannia, och efter filmen började vi naturligtvis spekulera i varför Sverige aldrig har haft någon kvinnlig ledare. Pinsamt, är vad det är.
I övrigt har elevrådet på min skola gjort den här veckan till pepp-vecka, vilket innebär att man i början av veckan blev tilldelad en person som man ska peppa hela veckan. Det var en väldigt trevlig idé, tyckte jag inte minst igår när jag fick en jättefin teckning från en dansetta jag aldrig tidigare pratat med. Funderar på att sätta upp den på väggen som en påminnelse om all kärlek som trots allt finns i världen.
På lördag ska fel låt vinna Melodifestivalen och om 29 dagar lämnar jag landet för nya äventyr in Deutschland.
xoxo, lovies
Lilly kommer hem klockan fem, två timmar innan bion, och tycker de kan vänta lite med att laga mat. Caddy sätter sig och syr in ilägg i sin bikini, Lilly sätter sig vid datorn och får inget vettigt gjort alls. Klockan sex, en timme innan bion och en dryg halvtimme innan bussen ska gå, inser de att de nog inte hinner laga mat. De slänger i sig lite rester och springer till bussen, hinner precis med den.
Tio i sju står bussen på Trädgårdstorget, våra vänner är lite stressade och funderar på om de trots allt inte ska gå av där. Men nej, det känns som om det är närmare från Kungsgatan. De sitter alltså en hållplats till och pratar om saker så som hurvida Lilly ska döpa sina framtida barn till Katla och Kato eller inte och hurvida de ska få en lillebror vid namn Tengil.
Tio meter efter hållplatsen de skulle gått av på slänger Lilly sig på stoppknappen, men för sent. Klockan är nu fem i sju och våra hjältar blir tvungna att åka hela vägen till Resecentrum.
"Då får vi se hur snabbt vi kan springa..." säger Caddy. Lilly säger något mindre anständigt på engelska.
Lilly och Caddy hoppar av bussen och börjar springa. De orkar springa till andra sidan det stora övergångsstället, sen försöker de gå i rask takt istället. Det går sådär. Klockan är två minuter över sju men våra tappra tidsoptimister ger inte upp för den sakens skull.
Fem över sju kommer de inflåsande på bion, med muskler som värker av ansträngning. De köper två biljetter till filmen som började för fem minuter sen, krånglar med studentrabatt och ID-kort, och stormar sedan in i biosalongen där filmen tack och lov inte har börjat än. Utmattade sjunker de ner i varsin biofåtölj och konstaterar: vi klarade det. Vi är bäst.
Filmen började med en äldre Margaret Thatcher som köpte mjölk. Mjölk ur en precis likadan plastflaska som jag drack mjölk ur när jag var i Storbritannien, från en affär som påminde jättemycket om affärerna jag var inne i när jag var i Storbritannien. Detta skulle sedan prägla i stort sett hela filmen; om jag inte satt och insöp de runda dörrhandtagen och den brittiska engelskan och alla andra vackra detaljer så såg jag mitt framtida jag i miljöerna. Filmen gjorde Caddy jättesugen på att bli politiker och mig jättesugen på att flytta till Storbritannien.
Margaret Thatcher måste ha varit starkare än jag någonsin kan föreställa mig. Inte nog med att hon kom från arbetarklassen, hennes far var specerihandlare och hon hjälpte honom i butiken under hela sin ungdom, utan hon var dessutom ensam kvinna i en regering full av gubbar. Inte ens män, alltså, utan gubbar. Gamla, skröpliga och skalliga. Dessa snackade dessutom skit bakom ryggen på henne.
Återblickar varvades med scener ur Lady Thatchers nuvarande liv, då hon är demenssjuk och pratar med sin avlidne make, och Caddy och jag tyckte spontant att det var lite för lite fokus på hennes politiska karriär. Visst, den dementa gumman i nutid gav en bra motvikt till premiärministern som ledde Storbritannien in i kriget om Falklandsöarna och ett djup till historien, men jag hade hellre sett att fokus låg på hennes tid vid makten. Jag fick aldrig nog av denna starka kvinna som totalt körde över både demonstranterna på gatan och gubbarna i parlamentet. För att inte tala om USA:s president, den scenen skulle jag kunna se hur många gånger som helst. Han tyckte det var onödigt att Storbritannien skulle kriga för Falklandsöarna när de ändå låg så långt bort, varpå Margaret påminde honom om att när japanerna anföll Pearl Harbour så lämnade USA minsann inte dem i sticket för att de råkade ligga lite långt bort.
På det hela taget: en mycket sevärd film om en stark kvinna. Caddys och min största besvikelse var att de inte spelade Rule Britannia, och efter filmen började vi naturligtvis spekulera i varför Sverige aldrig har haft någon kvinnlig ledare. Pinsamt, är vad det är.
I övrigt har elevrådet på min skola gjort den här veckan till pepp-vecka, vilket innebär att man i början av veckan blev tilldelad en person som man ska peppa hela veckan. Det var en väldigt trevlig idé, tyckte jag inte minst igår när jag fick en jättefin teckning från en dansetta jag aldrig tidigare pratat med. Funderar på att sätta upp den på väggen som en påminnelse om all kärlek som trots allt finns i världen.
På lördag ska fel låt vinna Melodifestivalen och om 29 dagar lämnar jag landet för nya äventyr in Deutschland.
xoxo, lovies
Kommentarer
Postat av: Mamma
Den filmen vill jag ju också se!!
Postat av: Britta
sv: Nöff, om jag ska vara ärlig så hittade jag listan på någon annans blogg och ändrade den sedan lite. Tog bort det jag inte ville skriva om och la dit nya dagar istället. Så sno den om du vill, för den finns inte någon annanstans på hela internet ;).
Trackback
