The magic can begin

Elsa sa att hon hade en överraskning åt oss om vi jobbade på bra. Vi förstod nog alla vad den överraskningen var och satte därför fart med att sortera lapparna med fransk mat i olika högar.
"Mandel! Är det en frukt?"
"... Paris-Brest, det kan ju vara vad som helst."
"Det här betyder "nunna"." sa jag hjälplöst och viftade med en av lapparna.
"Det är säkert ett bakverk!" sa Emma optimistiskt och la den i bakverkshögen. Vi hade nästan alla rätt, och de som låg fel var de svåra.
Sen kom överraskningen. Ett stort kuvert från en fransk skola.
"Hon gillar att skriva på datorn, jag tror ni passar ihop." sa Elsa när jag fick mitt brev. Jag skrattade medhållande och kastade mig sedan över det dataskrivna brevet jag hade fått i min hand. Jag var glad att det var dataskrivet, fransmän har ofta oläslig handstil (förlåt Elsa, men det är sant).
Marina var underbar och Amira är fantastisk, men jag måste erkänna att Manon kommer bli något särskilt. För Marina hade jag i andra hand, och Amira i typ... fjärde. Men med Manon kommer det bli ett helt utbyte: jag åker till henne och hon kommer till mig. Och det ser jag fram emot jättemycket.
Hennes engelska var faktiskt helt okej, inga större fel. Hon gillar att skratta, träna judo, shoppa med sina vänner, lyssna på musik och se på amerikanska TV-serier.
"My family is very cool but they make jokes a bit special so when you'll come at home, don't be afraid ! :)" Ingen risk. Jag tror hon kommer känna sig som hemma när hon är med min familj också. Hon bor för övrigt en halvtimme från skolan, men fem minuter från stranden. Det gillar vi. Synd att det kommer vara svinkallt i vattnet när vi kommer dit, bara.
Jag hittade tre personer med hennes namn på Facebook. Men hon hittade mig, och idag svarade hon mig:
"I'm really happy too to found you :) . I was a little stressed the idea of having a pen-friend because my english isn't amazing. But i'm reassured because you look like very friendly. I'm looking forward to meet you. :)"
Jag skrev att jag längtar jättemycket efter att få komma till Frankrike, att hennes engelska omöjligt kan vara sämre än min franska och sen något klychigt om att vi kan hjälpa varandra. Hon verkar vara en jättegullig tjej.

Uppgiften om Nelson Mandela skulle varit klar för en vecka sen. Hoppsan. Jag sprang upp till datasalen och gjorde den färdigt så gott jag kunde, fortfarande med tankarna på Manon och resan till Frankrike.
"Varsågod, Catharina. Nu är du väl stolt över mig? Jag är stolt över mig själv."
Catharina satt för övrigt och diskuterade vad hon gjorde efter gymnasiet med Sofia. Själv diskuterade jag våra stundande utlandsresor med Isabelle, vår rektor Peter ska tydligen följa med dem till Tyskland. Isabelle verkade tycka det var kul; "vi fick Peter."
Plötsligt frågade Catharina mig: "Och du då, Lilly, vad ska du göra?"
"Åka till Storbritannien och prata en massa engelska." svarade jag utan att tveka, för jag tog för givet att vi fortfarande var inne i diskussionen om efter gymnasiet.
"Nej, jag menar på redovisningen."
"Aha. Jag ska prata om kvinnoidealet under renässanen, tillsammans med Lisa." sa jag och log mot nämnd Lisa. Det kan nog bli riktigt kul. Det är en typisk Janne/Catharina-uppgift: vi ska ha en "renässans-middag" och redovisa om olika saker, äta lite och sen ska vi bli underhållna av kändisar. Vilket brukar betyda våra andra lärare, ofta utklädda. Men men, jag klagar inte. Jag njuter av varje knäpp grej vi gör, för det binder oss samman. Det är trots allt bara på vår skola vi gör sånt här.

I matsalen såg jag henne så fort hon kom. De röda lockarna i hennes mörka hår lyser och hjälper mig att urskilja henne i mängden.
Men först mötte jag Andy och en av tjejerna, på väg upp för trappan.
"Have you seen Amira?"
"Yeah, she's over there." svarade jag, i tron att Andy letade efter henne.
"Have you given her a hug?" frågade han sen och log menande. Jag skrattade, hon måste ha berättat om mitt löfte för sina vänner. "I'm going to."
Och det gjorde jag. Hon log och sa att hon hade kul, men att det var "tireing" och visst såg hon lite trött ut. Men lycklig. Jag gav henne mössan hon glömde hos mig igår, sa att jag saknar henne hemma. "Aaaw, you're cute." Hon lovade att vi ses antingen "later" eller "tomorrow". Troligen det senare, tänkte jag. Då ska jag krama henne igen.

Trots att jag inte har någon matte längre och egentligen slutar efter SO:n så brukar jag inte direkt ha bråttom hem. Idag följde jag med Madde till Åhlens, babblade på om Amira och Manon och resan till Frankrike och lyssnade sen på vad Madde hade att säga. När hon gick till sin lektion gick jag till klassrummet för att hämta väskan och bege mig hemåt, men nere i entrén kom jag att tänka på pengarna jag fick av skolan att köpa mat åt Amira för. Och eftersom jag tar varje tillfälle som ges att gå ner och prata med min älskade Helen så frågade jag helt enkelt: "De här pengarna som jag fick, ska jag ge tillbaka det som blev över? Det är arton kronor."
"Nej nej, gå och köp godis för dem eller nått." sa Helen och log.
"Säkert?"
"Ja, ja, absolut. Tanken var ju att ni skulle äta upp dem, eller hur?"
Jag log. Vi pratade lite mer och jag anförtrodde Helen hur mycket jag saknade att ha Amira hemma hos mig. Hon sa att jag ändå fick ha henne den bästa tiden, den då vi faktiskt orkade hitta på saker ihop, för den här veckan ska de dansa till fyra varje dag och kommer vara helt slut. Det kanske ligger något i det. Jag är i alla fall väldigt glad över att Camilla skulle på en jätteviktig danstävling just den här helgen och att jag därför fick möjligheten att ha Amira hos mig. Det är en helg jag aldrig kommer glömma.
Sen kom jag på att jag kanske skulle sluta störa Helen (även om hon protesterade och sa att jag inte störde alls), så jag önskade henne en trevlig eftermiddag och gick sedan till biblioteket. Jag gick därifrån någon timme senare med fem böcker i väskan, tog bussen hem för att tvätta och blogga.

Och nej, det här är inte vad jag brukar göra på måndagar. Det är en beskrivning av en speciell måndag. Jag försöker bli av med de tråkiga rubrikerna, okej?