The magic can begin

Den här rubriken var ju nästan lika tröttsam som min geografiuppsats om NATO. Men men, jag har ju slutat skjuta upp saker.
Jag var kanske fjorton år när jag började lyssna på BWO, och det var som om en helt ny värld öppnade sig. Jag hade aldrig tidigare varit besatt av en musikgrupp, lyssnat på deras musik dagarna i ända och trånat efter en tonårsidol, men det började jag göra då. Det är fortfarande det närmaste en "fjortis-period" jag har varit någon gång.
Mitt liv var, som ni kan gissa, inte särskilt roligt på den tiden. Fjorton var mitt absolut värsta år. Så musiken blev som en flykt, jag skapade mig en egen värld med BWO. Fick mina lyckliga stunder på somrarna framför en scen någonstans, fick vänner genom musiken.
Och BWO fanns med mig genom hela högstadiet. Sen, i ettan på gymnasiet, splittrades de och jag tvingades släppa taget. Tro mig, det var inte lätt, så stor del av mitt liv som de hade varit i flera år. Men det gick. Och idag har jag gått vidare, även om jag fortfarande saknar somrarna framför scenen ibland. Men det finns andra saker som betyder minst lika mycket.
Så... ja. Under tre år definerade jag min musiksmak med "BWO". Nu är det inte helt lätt att definera längre, men jag kan försöka.
Egentligen är jag lite av en allätare. Jag lyssnar på popmusik: låtar från Melodifestivalen, sånt som spelas på Rix FM, låtar från Hits for Kids som folk säger att de lyssnade på när de var små och inte hade lärt sig lyssna på "riktig" musik. Jag lyssnar på svensk musik med djupa och tolkningsbara texter, som Kent och Lars Winnerbäck. Jag lyssnar på vissa rocklåtar, de där halvskumma låtarna som vi spelar på spanskan, soundtracket från Johnny Depp-filmen "Sweeney Todd", Disneymusik, synthpop, Nordman, töntiga sommarlåtar med Lasse Berghagen, gamla schlagers, allt möjligt. Just nu är jag inne i en nostalgiperiod där jag lyssnar på Smurfarna och Djungelbandet. Vet inte om någon mer än jag känner till Djungelbandet, men de var i alla fall en musikgrupp för barn som sjöng om sin djungel där alla är kompisar med varandra, att man ska dricka mjölk och att man ska "sjunga och busa istället för att slåss och bråka". Jag älskade dem när jag var fem, sex år. Tänk vad mycket enklare livet var då.
Alexander Bards musik har fortfarande en speciell plats i mitt hjärta, förstås. Men jag lyssnar nästan aldrig på BWO längre, det brukar bara sluta med att jag saknar tiden med dem alldeles för mycket. Vissa låtar är nästan jobbiga att lyssna på, eftersom de är så starkt förknippade med minnen. Men ibland lyssnar jag på föregångare till BWO, som Vacuum och Army of Lovers. Och, naturligtvis, Alexander Bards nya grupp Gravitonas.
Appropå Alexander Bard borde väl jag, som ett av hans stora fan, göra ett officiellt uttalande om det faktum att han ska vara med i Idol-juryn. Jag tänker vara ärlig och säga att det är den sämsta idé han någonsin fått. Vad blir det härnäst; raka av sig skägget, dra på sig ett par jeans och skaffa fru och barn? Och Martin Rolinski med sin solokarriär. Jag går bara och väntar på att Marina Schiptjenko ska få någon idé som är ännu sämre än de båda andras.
Eller nej, det gör jag inte. För hon är den jag älskar mest i BWO. Jag sade upp all bekantskap med Martin Rolinski när han bestämde sig för att köra på solokarriär, och Alexander Bard blir jag bara så trött på. Men Marina är fantastisk.

Annars händer inget särskilt. Solen skiner. Jag skriver på en fet debattartikel om dödsstraff, på så brittisk engelska som möjligt i ren protest. Och, naturligtvis, jag räknar ner varje dag tills jag sätter min fot i solskenets Paris.
Och nej, det gör inget om det regnar. Solskenet är symboliskt. Solen kommer ändå skina på oss hela veckan, Manon.