Så ledsen och ändå så lycklig
Joël och Camilla var först, naturligtvis, men fler följde. Alla ville sjunga kareoke, jag smittades av partystämningen och stod själv och vrålade med i uttjatade poplåtar och fåniga gamla schlagers. Två killar, rakade och smiknade till oigenkännerlighet i glittrande klänningar, sjöng La Dolce Vita och jublet verkade aldrig ta slut.
Någonstans mitt i en sång tog Betty min hand, drog mig med sig. De skulle ta ett gruppfoto och de ville ha med mig. Som en del av deras grupp, deras vecka i Sverige. Jag var så lycklig, jag kunde ha stått där hela natten och bara tryckt mig mot mina älskade skottar medan någon fotade.
I två timmar skrattade, skrek och sjöng vi om vartannat. Min Amira skulle dra vidare med Camilla, och inte förrän Helen gav henne en kram och sa hejdå insåg jag att hon skulle gå på bussen i Norrköping i morgon. Att det var hej då nu eller aldrig.
Ännu en gång tackade hon mig för att hon fick bo hos mig. Jag kramade henne hårt och sa att jag aldrig skulle glömma henne.
Betty, Andy och deras svenska kompis satt kvar på nedervåningen, drack lite öl och skrattade och pratade. Jag satte mig hos dem och överöstes av kärlek.
"You know Lily, you really have to come and see me in Scottland. I've told my partner about you and he's so excited, he wants you to come like next week." sa Andy och visade mig sedan bilder på både sin pojkvän och sina katter. Jag kan få ett eget sovrum, en egen toalett och till och med få låna kläder av Betty om det behövs (enligt Andy, fast i och för sig sa Betty inte emot). Och katterna älskar uppmärksamhet.
"I really enjoyed spending time with you, Lily. I wish I could have been longer." sa Betty och jag kunde bara le. Det var torsdag kväll, det var BarBQ:s nedervåning, klockan var kanske halv elva och jag hade kunnat sitta där för evigt. Men till sist insåg jag att jag förväntades gå till skolan i morgon, och därför var jag tvungen att röra mig hemåt.
"I love you, guys." Bussen gick inte förrän om en halvtimme, så jag gick hela vägen hem. Det kändes inte långt alls, för allt jag kunde tänka på var Andy och Betty och Storbritannien. Att mina drömmar hade gått i uppfyllelse.
Det svåra med att ha utbytesstudenter hos sig är inte vad man ska äta, att hitta något att prata om eller att underhålla dem. Det löser man alltid på något sätt. Det svåra är när de åker hem. Känslan av att en del av mig själv har tagits ifrån mig.
Jag stod och frös i en halvtimme i morse, fast besluten att inte gå någonstans förrän jag hade fått säga hejdå till både Betty och Andy.
Jag grät inte när jag kramade Amira hejdå, för då fanns Betty och Andy kvar. Jag grät inte när jag kramade Betty, för då hade jag fortfarande Andy att säga hejdå till.
Men när jag kramade Andy hejdå var det som om det inte fanns någon återvändo. Han hade redan gått på bussen, jag bad en av hans kamrater säga åt honom att komma ut och ge mig en proper hug.
"Andy! Darling!" Då kände jag hur det brände bakom ögonlocken. "I'm gonna miss you so much."
"Oh, Lily. You're gonna be OK. Take care, and have a great weekend."
Nu sitter jag här och försöker gå vidare med mitt liv. Genom att drömma om dagen då mina drömmar blir sanna, dagen då jag åker till Skottland och hälsar på dessa underbara människor.
