Dag 2 i Düsseldorf, någon gång mellan 01:33 och 02:29

Klockan är 01:33 och jag borde sova nu. Jag borde ha sovit för länge sen.
Men hur ska jag kunna sova när Tyskland kallar på mig utanför fönstret? När själva gatorna i Düsseldorf viskar mitt namn?

Det kan inte förnekas att jag kände mig hemma när jag kom till Köln. Men kanske är det trots allt detta jag behöver, två olika världar en pendeltågsresa mellan varandra. Düsseldorf där jag har min fasta punkt, skolan och lägenheten och min vardag, och Köln där Caddy och jag skrattar och gråter till Doctor Who och skrattandes går till tunnelbanan under vitgula gatlyktor.
   Jag trodde att ingenting någonsin skulle kunna mäta sig med min stuga på Gotland, men min lägenhet är fantastisk. Ljus, fräsch, rymlig och oerhört hög standard för att vara utomlands (tro mig, jag vet vad jag pratar om). I ett sms till Caddy roade jag mig med att räkna upp allt som finns här som jag inte hade på Gotland: ett badrumsskåp, ett klädskåp, en mikro, ett skrivbord, och mest av allt en diskmaskin.
Jag är 21 år gammal och har ingen aning om hur man använder en diskmaskin. Jag har aldrig tidigare bott någonstans där det funnits en.

Vi hade introduktionsdag i skolan idag, på tredje våningen i en rätt ful byggnad mitt inne i Düsseldorf. Jag träffade Malin som är den som verkar vara mest ansvarig för kursen, Philip som pratade bra svenska med stark tysk brytning och den tredje vars namn jag aldrig lyckas komma ihåg. Han hade skägg och skulle egentligen vara pappaledig. Han kan ha hetat till exempel Erik.
80% av mina klasskamrater håller på med någon sorts universitetsutbildning hemma i Sverige. Jag är garanterat den enda i klassen som aldrig har varesig haft något jobb eller satt min fot på en högskola. Men det behöver de inte få veta. Jag är här för att lära mig tyska och för att umgås med Caddy, inte för att få några nära vänner i klassen.
Vi skulle ”intervjua” vår bordsgranne och presentera henom inför resten av gruppen. Killen jag satt bredvid hade gått Handelshögskolan i Göteborg, gillade att träna och pluggade nu någonting med ekonomi. Jag konstaterade efter 30 sekunder att vi inte hade något som helst gemensamt, men fortsatte ändå artigt att intressera mig för hans liv. Han bodde i värdfamilj här i Düsseldorf och trivdes med det, de var jättetrevliga och hade till och med hämtat upp honom på flygplatsen.
”Oj, vad snällt, ja jag fick ju ta mig därifrån själv och det var inte så lätt…”
”Tog du en taxi då eller?”
Detta, kära bloggläsare, kallas klasskillnad. Jag kan räkna antalet gånger jag åkt taxi i mitt liv på ena handens fingrar, och de gångerna har det så gott som alltid varit någon annan som betalat.
Men jag var noga med att få det att låta som att jag mycket väl KUNDE ha gjort det om jag hade velat, att jag såhär i efterhand kände att jag kanske BORDE ha gjort det eftersom det varit enklare än att släpa allt bagage på diverse tåg.
   Vi åt lunch tillsammans och fick en guidad tur i Düsseldorf av honom som egentligen borde varit pappaledig. Jag spelade min roll som social väldigt bra, eftersom jag har väldigt mycket erfarenhet av resor och språk och utbyten så var det lätt att hitta samtalsämnen. Den jag bondade mest med var en tjej som varit au pair i Edinburgh, pluggade historia och tyckte om att läsa. Hon hade som mål att läsa en massa tyska författare under vår kurs här.
   Vi har fått ett schema för varje dag under hela kursen, och jag kunde inte varit lyckligare. De flesta dagar börjar vi klockan 13, eller till och med 14:30. ÄNTLIGEN en kurs som är anpassad till min dygnsrytm. Jag kan stanna uppe sent och få min Lilly-tid, nattliga äventyr i en stad som sjuder av liv eller kreativitet hemma framför datorn. Jag kan sova ut på morgnarna, gå och handla om detta behövs och äta frukost i lugn och ro. Vakna till liv lagom tills skolan börjar.

Jag är övertygad om att det enda sättet att lära sig tala och förstå ett språk ordentligt är att åka till landet där det talas. Tyskan är överallt, inom mig och i själva luften jag andas.
Jag brukar definiera det som att jag förstår tillräckligt mycket tyska för att låtsas att jag talar det. Jag kan säga tack, hej, hej då, ursäkta, varsågod och god morgon på rätt ställe, le och nicka.
Jag läste den allra mest grundläggande nybörjartyskan under mitt sista gymnasieår, kom aldrig så långt som jag skulle velat. Men jag hade en väldigt, väldigt bra lärare som lade grunden för ett helt språk, fick mig att vilja uppleva tysk kultur med mina egna sinnen. Det finns två ord jag fortfarande uttalar så som hon lärde mig, trots att alla jag träffat uttalar dem på ett annat sätt.
Caddy har bott i Tyskland i över ett år nu. Hon var den som lärde mig åka kollektivt, handla matvaror och äta ute. Samt väldigt mycket om politik, även om jag inte kommer ihåg allt.
Ett av de första ord jag lärde mig var haufbahnhof, förkortat hbf. Caddy insisterade på att kalla alla större tågstationer för haufbahnhof, oavsett vilket land de låg i.

Idag gav jag nästan sju euro till en främling på en tågstation. En artig ung man, bara några år äldre än mig, med fina ögon. Han kan ha varit från till exempel Holland eller Frankrike, talade bra engelska och förklarade att han missat sitt tåg och nu var tvungen att betala en hutlöst stor summa för att ta nästa. Han visade ett kvitto, sa att han var tvungen att hinna med ett flyg och att hans kompisar redan hade åkt.
Det känns inte alls som att jag slängt pengarna i sjön, det enda jag känner när jag tänker tillbaka på det är att jag hoppas att det löste sig för honom. Det föll mig aldrig ens in att han skulle kunnat lura av mig pengar, för jag såg i hans ögon att det han sa var sant. Jag vågar ändå påstå att jag är en bra människokännare.
   För ett tag sedan gjorde jag ett personlighetstest på Facebook. Mitt resultat blev ”Unconditionally Loving”, hon som älskar villkorslöst, och jag tyckte spontant att det lät rätt tragiskt. Som en hund som tittar lika avgudande på sina ägare oavsett hur mycket stryk den får.
Min storasyster (nej, vi är inte biologiska systrar, men jag kommer fortsätta benämna henne så för detta är vad hon är för mig) sa att det var en fin egenskap, att det är beundransvärt att kunna älska som jag gör. Att det sorgliga i själva verket är att det utnyttjas av andra människor.


Kommentarer
Postat av: Mamma

Härligt! ❤️

2014-06-25 @ 18:16:12

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0