Ingen FU:are glömmer någonsin sin första temaredovisning
Nej, det blir aldrig samma känsla som när man gör det själv. Men ändå. När jag såg dem smeta in sig själva med kakao och måla sig i ansiktet, flytta ut stolar och bord i korridoren, lägga löv på golvet och hänga lakan för fönstren så kom allt tillbaka.
Det var lika kallt men något mindre snö. Vi hade de dåvarande tvåornas klassrum och började med att flytta in alla bord till klassrummet bredvid. Sen hängde vi också upp lakan, riggade lampor, hällde löv på golvet, satte på en värmefläkt för att stilumera tropisk hetta och inte minst delade många hundra gram blockchoklad i småbitar och lade dem i en aliminiumskål.
Vi jobbade barfota. I våra scenkläder, eftersom ingen hade tid att byta om. Vi jobbade under tidspress med löv, lakan och inte minst oändliga mängder silvertejp. Jag hade på mig ett Lucialinne med antingen en svart eller gul mantel, beroende på mina skiftande roller.
Någon liten rast måste vi ändå ha fått, när vi hade övat klart och bara väntade på att våra föräldrar skulle anlända för att se hela skådespelet bland löv och krukväxter. För jag minns att Isabelle och jag gick till Subway och köpte en macka. Jag orkade inte byta om, inte ens ta på mig strumpor, jag klev i mina vinterkängor barfota och drog sen jackan över hela utstyrseln. Lucialinnet. Det var inte långt till Subway, men kallt. Och folk stirrade på mig, det är klart att de gjorde. Men det gjorde inget. Tvärtom skrattade jag och Isabelle ännu mer då. Jag såg ut som om jag hade gått med i Jehovas Vittnen, alternativt som om jag var släkt med Tomas Dileva.
De blöta löven under mina nakna fötter, silvertejpen i min hand, linnet som fladdrar mot mina ben och den mörka chokladen som det efter ett tjugotal gånger nästan tog emot att svälja är de intryck som för evigt har etsat sig fast. Och allt kom tillbaka när jag såg dem. De hade bara tre upplevelserum mot våra sex stycken, men de gjorde precis som vi gjorde. Jobbade med värme och kyla i rummen, med kroppsmålningar, musik i bakgrunden, löv på golvet, olika sorters lampor och kruktäxter.
Första temaredovisningen är något alldeles särskilt. Jag kommer aldrig glömma hur de där löven kändes mot mina fötter. Och det är jag säker på att våra nuvarande ettor inte gör heller.
Det var lika kallt men något mindre snö. Vi hade de dåvarande tvåornas klassrum och började med att flytta in alla bord till klassrummet bredvid. Sen hängde vi också upp lakan, riggade lampor, hällde löv på golvet, satte på en värmefläkt för att stilumera tropisk hetta och inte minst delade många hundra gram blockchoklad i småbitar och lade dem i en aliminiumskål.
Vi jobbade barfota. I våra scenkläder, eftersom ingen hade tid att byta om. Vi jobbade under tidspress med löv, lakan och inte minst oändliga mängder silvertejp. Jag hade på mig ett Lucialinne med antingen en svart eller gul mantel, beroende på mina skiftande roller.
Någon liten rast måste vi ändå ha fått, när vi hade övat klart och bara väntade på att våra föräldrar skulle anlända för att se hela skådespelet bland löv och krukväxter. För jag minns att Isabelle och jag gick till Subway och köpte en macka. Jag orkade inte byta om, inte ens ta på mig strumpor, jag klev i mina vinterkängor barfota och drog sen jackan över hela utstyrseln. Lucialinnet. Det var inte långt till Subway, men kallt. Och folk stirrade på mig, det är klart att de gjorde. Men det gjorde inget. Tvärtom skrattade jag och Isabelle ännu mer då. Jag såg ut som om jag hade gått med i Jehovas Vittnen, alternativt som om jag var släkt med Tomas Dileva.
De blöta löven under mina nakna fötter, silvertejpen i min hand, linnet som fladdrar mot mina ben och den mörka chokladen som det efter ett tjugotal gånger nästan tog emot att svälja är de intryck som för evigt har etsat sig fast. Och allt kom tillbaka när jag såg dem. De hade bara tre upplevelserum mot våra sex stycken, men de gjorde precis som vi gjorde. Jobbade med värme och kyla i rummen, med kroppsmålningar, musik i bakgrunden, löv på golvet, olika sorters lampor och kruktäxter.
Första temaredovisningen är något alldeles särskilt. Jag kommer aldrig glömma hur de där löven kändes mot mina fötter. Och det är jag säker på att våra nuvarande ettor inte gör heller.
Kommentarer
Trackback
