The magic can begin

"Hej, Lilly. Hur är det?"
"Jag är mycket trött." svarade jag på franska, och det var minst sagt sant.
"Vi behöver inte hålla på så länge idag. Kanske tio, femton minuter? Okej?"
"Oui."
Vi gick till tyskasalen, det kändes lika skumt som förra veckan att ha extra franska i en tyskasal. Men men, på FU tar man de klassrum som är lediga.
Fast klassrummet var inte ledigt. För knappt hade vi satt oss förrän Helen kom och skulle vara där.
"Kan flytta på oss, det är okej." sa Elsa, om det var på franska eller svenska kommer jag inte ihåg. För jag såg bara vem Helen hade med sig.
Det var som ett tecken. Bara för att jag hade tänkt på henne vid lunchen, när jag tog lingonsylt. Hur mycket hon ogillade sylt och hur jag brukade retas med henne för det. Hur allt var så tomt utan henne. Hur jag aldrig skulle sluta sakna henne, aldrig glömma henne. Att det skulle saknas en person i klassen även när hon var struken från alla klasslistor och lärarna hade slutat att ropa upp henne.
Jag måste ha varit ganska patetisk när jag skrek "JOHANNA!" och kastade mig runt halsen på henne. "Är det verkligen du?! Wow... du är på riktigt! Jag trodde aldrig jag skulle få se dig igen!"
"Ni ska ju komma hem till mig." påminde hon skrattande mig. Jag kramade henne igen och kom sen ihåg att jag skulle ha extra franska med Elsa.
Vi hade en kort lektion, precis som hon sa. Vi satt i korridoren, vid ett litet runt bord mellan dörren till vårt klassrum och trappan ner till ingången. Jag satt kvar där när Elsa gick. Jag visste att Johanna var borta i tyskasalen, på ett sista möte med sin handledare, och att hon någon gång skulle komma ut därifrån och gå förbi mig. Jag tänkte inte släppa henne ifrån mig, inte när hon var så nära.

"Goodbye, Johanna
You're gone, and yet you're mine" sjunger stackaren vars dotter togs ifrån honom i filmen jag först bara tyckte var tragisk och på sina ställen ganska obehaglig, men sen började älska. Ungefär så kände jag när hon berättade att hon skulle hoppa av gymnasiet. Hon hade varit sjukskriven så länge, och nu fick vi dessutom reda på att hon aldrig skulle komma tillbaka. Att hon aldrig mer skulle gå i vår klass.
Jag har tänkt på dig varje dag sedan dess, Johanna. Det har alltid saknats en person i vårt gäng, en person som jag har väntat på förgäves. Men nu var du där, så nära mig.
Jag satt kvar runt bordet, med blicken fäst på dörren du skulle komma igenom. Joël kom ut ur vårt klassrum för att svara i sin telefon, och undrade varför jag satt där när jag hade slutat eftersom jag inte har någon matte längre.
Vad svarar man på en sån fråga? Jag sitter här för att jag vill få en sista skymt av en saknad vän, innan hon försvinner igen? Nej, jag valde att inte svara alls. Du får läsa min blogg i kväll, sa jag istället.
Jag satt där i säkert en halvtimme, troligen ännu mer, studerade golvet och sjöng svagt på sången om Johanna. Den andra Johanna, hon i filmen.
"I feel you, Johanna
And one day I'll steal you..." sjunger den unge mannen som hittar henne och förälskar sig i henne, utan att ha en aning om vems dotter hon är.
Till slut såg jag Helen borta vid dörren, hon log menande mot mig. Och efter henne kom äntligen min förlorade vän.

Det blev fler kramar, prat om vad som har hänt sen sist och lite sjungande av Johanna-sångerna.
"Sofia kommer nog bli sur om hon får veta att du har varit här utan att hon har fått träffa dig." sa jag, och Johanna skickade ett sms till nämnd Sofia så att hon övergav matten för att ansluta sig till kramandet. Sen mindes jag Josephine, hur mycket hon också har saknat Johanna.
"Jag går och hämtar Josephine. Försvinn inte innan jag kommer tillbaka!" beordrade jag Johanna.
"Kom, Josse. Jag ska visa dig en sak. Du kommer bli jätteglad."
Och det blev hon. Och när vi stod där, jag och Johanna och Sofia och Josse, samma gäng som var på älgsafari hos mig när jag fyllde sjutton, så kändes det som om allt var som vanligt igen. Allt var bra igen, nu när Johanna var här med oss.

Nej, Johanna kommer aldrig tillbaka. Hon ska tenta av några kurser och sen börja på folkhögskola, troligen någonstanns långt ifrån mig.
Men hon var där, precis som jag mindes henne. Min Johanna. Och hon lovade mig att vi ska komma och hälsa på henne, vi började till och med diskutera eventuella datum.
Och då, om så bara för en liten stund, kändes livet lite ljusare och lite lättare.