The magic can begin

Klätterställningen var av samma typ som den på stranden i Frankrike; en pyramid av rep. Fast den här var röd, inte blå som den franska. Och mycket mindre.
Jag log för min själv, mindes baugetten jag åt i solen. Snäckorna jag plockade och omsorgsgullt sköljde av under en vattenkran. Mindes när vi klättrade på pyramiden, jag och Olof, Lisa och Steven.
Steven. Jag borde ha varit snällare mot honom. Det var inte hans fel, inget av det. Allt var bara så... svårt. Jag kunde inte erkänna, ens för mig själv, att jag tyckte om honom förrän jag slapp ha honom i engelska. Men jag har skrivit ett meddelande till honom på Facebook nu, förklarat. Slutit fred. Uttryckt en förhoppning om att vi kan vara vänner.
Jag besteg pyramiden, vred min stela kropp i omöjliga vinklar för att ta mig högre och högre upp. Jag har alltid tyckt om att klättra men aldrig varit särskilt bra på det. Väl uppe, så långt upp jag lyckades ta mig, satte jag mig och blickade ner på världen. Några invandrarkillar spelade basket, några andra satt på en bänk. Ett par av dem fick syn på mig, skrattade och pekade. Jag övade mig i konsten att Inte Bry Mig. Och precis som jag borde ha förstått avtog deras intresse lika snabbt som det uppkommit; "okej, det sitter en tjock svensk tjej uppe i klätterställningen, nu har vi konstaterat det, nu var det inget kul längre". Jag vände blicken åt andra håller. Onaturligt stora fåglar i gräset intill Stångån, eller vad sjutton det nu är för å. Kanadagäss. Stora och äckliga är de. De flyr inte när jag kommer nära, de står kvar och stirrar på mig. Hotfullt. Därför går jag aldrig närmare än nödvändigt, den där blicken säger "kommer du närmare så biter jag dig", och jag tvivlar inte på att de är kapabla till det. De gör mig nervös. Nej, då tycker jag bättre om änderna. De känns som sympatiska fåglar. Roliga läten, gillar att simma, lagom rädda för människor, vacka färger. Jag brukar stå och titta på dem ibland, under mina små promenader. Kanadagässen tittar jag inte längre på än nödvändigt.
Jag satt så en stund, tänkte att världen var ganska fin ändå. Här uppifrån kändes alla problem väldigt futtiga. Att klättra ner var överraskande enkelt, nästan enklare än att klättra upp. När jag kom hem kände jag mig lite gladare, lite lättare, renad på något sätt. Jag borde klättra upp i den röda pyramiden oftare.