The magic can begin

Vi är åtta ungdomar. Ur perspektivet att skaffa nya vänner är vi nog rätt körda. Det är tjejerna som går i sjuan i Ljungsbro, Klara och Valeria. Och så De Tre: femton år gamla, en av dem heter Isabelle och de andra två heter Emma och Elin. Och jag lär mig aldrig vem som är vem. Och så Frank, som är lika gammal som mig och går natur på Katedral och är på kursen mest för att han ska skriva en bok som projektarbete. Och Sebastian, någonstans runt min ålder också och går enligt kepsen på Björkö (ja, till och med jag har fördomar. Och jag dömer folk väldigt mycket efter vilken skola de går på och framförallt vilket program).
Igår kom Ljungsbrotjejerna först, som ett självklart par. Sen kom de andra tjejerna tre stycken, de som också hörde ihop. Killarna kom var och en för sig, rätt tysta och stela.
Och sen kom Lilly, utan att höra ihop med någon. Och vet ni vad? För första gången i mitt liv gör det inte ont att konstatera detta. Det stör mig inte ens. För jag är stark, modig och självständig. Jag hade också kunnat gå på den här kursen med en kompis, men jag valde att göra det själv. Jag hade modet.
Det som stör mig är att det bara är jag som vågar. Jag och killarna. Det är så det alltid har varit. Varför? Är alla tjejer så beroende av sällskap att de MÅSTE gå två och två eller tre och tre på skrivarkurser, som om det var livsfarligt att vara ensam en enda sekund?
Troligen. Jag har alltid varit annorlunda, alltid gått min egen väg utan att behöva någon bredvid mig att gå i armkrok med. Jag älskar mina vänner, de har mitt hjärta och jag gör allt för dem, men jag blir aldrig... beroende av dem på det sättet.

Ledaren är en lärartyp med rosa dragkedjor i öronen. "Så här ser en novell ut" stod det på ett papper vi fick idag.
Få saker tar död på min kreativitet på samma sätt som regler. Begränsningar är kvävande. Nej, vad Jessica med dragkedjorna än säger så står jag fast vid det Per Nilsson lärde mig: när du är författare finns inga regler. Inga alls. Och finns de så har har själv brutit mot dem alla i sina böcker.
Per Nilsson har varit nominerad till August-priset fyra gånger, vunnit det en gång och fått en Nils Holgersson-plakett. Han är en rebell, en pionjär, en man i femtiofemårsåldern som verkar veta minst lika mycket om miljön i svensk grundskola och tonåringars tankar och känslor som jag och andra tonåringar gör. Per var ledare för det skrivarläger på Vimmerby Folkhögskola som jag deltog i, tre år i rad. Han är min vän och i skrivandet är han min mentor och förebild. Det han lärde mig är det som gäller.
Fast Jessica är väl ändå helt okej. Vi åt lunch ihop idag, hon och jag och Frank. Hon frågade om skolan och jag babblade på om Paris, den franska vimpeln som höll på att göra Joël galen, Brighton, Caddys teori om att jag kommer kedja fast mig i en lyktstolpe när vi ska åka hem, och Brighton igen.

Och jag tycker ändå om dem, tjejerna. Hon som sitter bredvid mig, Emma eller Elin, är rolig och lätt att prata med. Klara och Valeria sprudlar av kreativ energi, Klara skrev en saga om en grodkung idag. Och Sebastian verkar schysst, synd att han är så blyg bara.
Och Gamla Linköping är ju helt underbart, en gigantisk källa till inspiration. De gamla husen, getterna i sin hage (de fick faktiskt vara med i en dikt jag skrev igår), alla utklädda människor, kullerstenarna... Underbart. Jag ska börja tillbringa mer tid där. Definitivt.