The magic can begin

"Vad var det för film vi skulle se? Är det någon snygg kille med? Annars är det ju ingen mening med att se den."
Nej, ibland kan jag verkligen inte identifiera mig med kvinnosläktet. Men de är så fina, mina tjejer.
Filmen hette något med "A Cinderella Story" och jag gillade den bättre än den förra med samma titel jag råkade se sommaren 2010. Ingen var dock lika engagerad som Sofia, som slukade den totalt och verkade må fysiskt dåligt när the little peasant girl inte fick sin prins, eller när han var på väg att gifta sig med styvsystern.
"NEEEEEJ! NEEEEEEJ! NEEEEEEEEEEJ!"
"JAAAAA! JAAAAAA! JAAAAAAAAAAA! De är så söta ihop, JAAAA!"
Vi åt pizza, melonremmar, chokladbollar, tre sorters chips, chokladbitar, popcorn och någon typ av nötter. Och trots allt tjejigt snack kände jag att jag hörde till, att det var helt rätt att vara just precis där och då. För de är mina tjejer. De har accepterat mig som en av dem, räknar mig som en av sina vänner. Då är det väl det minsta jag kan göra att blunda för våra olikheter.
För vi har ju trots allt likheter också. Vi kan sitta i timmar och dregla över broschyrer med utlandsresor, språkkurser, volentärjobb och allt annat vi skulle vilja göra i diverse olika länder. Och det är då jag som mest känner att vi hör ihop, att jag är en av dem.

Mina treor stod på trappan igår, med mössorna på. Jag kände ingen sorgsenhet komma då, för det var bara på lek. De slutar inte än, inte förrän om en vecka. Men likväl kommer den dagen krossa mitt hjärta.
Vad ska jag göra nästa år, utan dem? Utan Maddes små SMS om at vi ska ses i cafét. Utan Erik som får mig att dö av skratt genom att imitera folk på skolan. Utan en anledning att gå en våning upp på rasterna och träffa Disa, Tina och Caddy.
Och det är då det slår mig: då är det jag som går i trean. Jag som ska ta hand om ettorna och tvåorna, vara en kompis och en bra förebild. Muntra upp dem på rasterna, ge dem tips om hur man överlever rapportskrivningen och berätta hur roligt de kommer ha under sin första temaredovisning.
Det var inte längde sen jag själv började ettan. Tiden går alldeles för fort.

Men vi är för evigt, tjejer. Jag tror att om fem år så sitter vi där hos Elin igen, hemkomna från sju olika länder, och pratar gamla minnen och äter chips.