BWO-nostalgi
Jag insåg inte hur rolig den bilden på Martin Rolinski är förrän Jessica tittade på den.
"HAHAHAHAHAHAHAHA, JAG DÖR! Du MÅSTE be honom signera den!"
"Ja, jag får väl åka dit den 25 juli bara för det. Hej Martin, kommer du ihåg mig? Du måste signera den här bilden!"
Många av hennes filmer var ännu roligare: antingen pratade någon i bakgrunden om kaffe eller tuggummi eller så tappade hon bort BWO och filmade folks bakhuvuden istället. Men oftast skrek de bara. Jessica själv eller Sara eller jag, den enda gång vi har sett BWO tillsammans. Och då visste jag inte ens vad hon hette.
"Vi saknar dem." konstaterade vi sedan gemensamt. Vi vet inte riktigt vilken musik vi ska lyssna på, vad vi ska se fram emot på somrarna eller när vi ska skrika halsen av oss och bara vara riktigt galna.
Hennes foto med BWO var roligt, ja. Men inget blir värre än fotot då man ser Marina Schiptjenko och sen bara min arm. Folk på café Gyllen trodde nog inte att vi var kloka, nej. Men vi hade i alla fall hörlurar till datorn, så de slapp skriken från en grupp galna BWO-fans för länge sedan. Jag sörjde faktiskt att jag inte lyckats lägga in mina filmer på USB-minnet; jag har en helt underbar när jag av någon anledning filmar taket i tre sekunder.
Vi var en sekt och ingen utomstående kan riktigt förstå det här med BWO. Sekten skingrades för vinden, liksom BWO, men Jessica har jag kvar. Vi går vidare med våra liv men vi glömmer aldrig, och det kommer alltid fattas någonting i våra hjärtan.
Och när längtan till en scen någonstans med ett band som inte finns längre blir för stark, då tar någon av oss pendeltåget till den andra. Vi skrattar tillsammans, förlorar oss i gamla minnen, undrar vad Martin Rolinski håller på med och hur han kunde få en så otroligt dålig idé som att satsa på en solokarriär, hoppas att Gravitonas ska komma till Linköping eller Norrköping snart och denna gång såg vi på videos och bilder. Det blir nästan som att var där igen.
"HAHAHAHAHAHAHAHA, JAG DÖR! Du MÅSTE be honom signera den!"
"Ja, jag får väl åka dit den 25 juli bara för det. Hej Martin, kommer du ihåg mig? Du måste signera den här bilden!"
Många av hennes filmer var ännu roligare: antingen pratade någon i bakgrunden om kaffe eller tuggummi eller så tappade hon bort BWO och filmade folks bakhuvuden istället. Men oftast skrek de bara. Jessica själv eller Sara eller jag, den enda gång vi har sett BWO tillsammans. Och då visste jag inte ens vad hon hette.
"Vi saknar dem." konstaterade vi sedan gemensamt. Vi vet inte riktigt vilken musik vi ska lyssna på, vad vi ska se fram emot på somrarna eller när vi ska skrika halsen av oss och bara vara riktigt galna.
Hennes foto med BWO var roligt, ja. Men inget blir värre än fotot då man ser Marina Schiptjenko och sen bara min arm. Folk på café Gyllen trodde nog inte att vi var kloka, nej. Men vi hade i alla fall hörlurar till datorn, så de slapp skriken från en grupp galna BWO-fans för länge sedan. Jag sörjde faktiskt att jag inte lyckats lägga in mina filmer på USB-minnet; jag har en helt underbar när jag av någon anledning filmar taket i tre sekunder.
Vi var en sekt och ingen utomstående kan riktigt förstå det här med BWO. Sekten skingrades för vinden, liksom BWO, men Jessica har jag kvar. Vi går vidare med våra liv men vi glömmer aldrig, och det kommer alltid fattas någonting i våra hjärtan.
Och när längtan till en scen någonstans med ett band som inte finns längre blir för stark, då tar någon av oss pendeltåget till den andra. Vi skrattar tillsammans, förlorar oss i gamla minnen, undrar vad Martin Rolinski håller på med och hur han kunde få en så otroligt dålig idé som att satsa på en solokarriär, hoppas att Gravitonas ska komma till Linköping eller Norrköping snart och denna gång såg vi på videos och bilder. Det blir nästan som att var där igen.
Kommentarer
Postat av: Jessica
Va bra du skriver!! Men du glömde det bästa med oss, vi hittade inte varandra förrän BWO gick skilda vägar, jag tycker fortfarande att det är konstigt :P
Postat av: Mamma
Våra minnen är det enda ingen någonsin kan ta ifrån oss!
Trackback
