The magic can begin

Mina betyg var jättefina. Men jag skulle ha tagit med en väska, för det var ingen särskilt bra idé att gå omkring och bära dem i handen.
"Hi Mr. American."
"Hey Miss Swede, what's up?"
"You don't happend to have a plastic bag for me, do you?"
Jodå, det hade han faktiskt. Han samlade på dem, sa han, eftersom man är tvungen att betala för dem här till skillnad från i USA. Så jag fick en röd plastkasse från Hemköp, direkt ur hans jackficka.
"Aaaaw, that's cute." sa jag retsamt. "I'm gonna keep it forever and think of you."
"No, please don't."
"Why not?"
"I don't want to be thought of. Just forget me and move on with your life, that's the way it should be."

Det är lite synd på geografin nästa år eftersom vi troligen får ha skolans segaste lärare, men inget kunde göra mig lyckligare än när Helen berättade att vi äntligen får tillbaka henne i engelska nästa år. Och med det i tankarna kan jag bara inte sakna Steven.
Men jag önskar att det hade varit lättare. Att jag hade fått en termin till och bara ha honom i geografi, se honom och inte bara det faktum att det borde varit Helen. Nu tog allt slut så hastigt. En termin har gått och all min energi har gått åt till att störa mig på honom.
Men varesig du gillar det eller inte, Steven, så kommer jag aldrig kunna glömma dig. För vi gick genom solens Paris tillsammans, den dagen som jag aldrig ville skulle ta slut. Och jag ska försöka minnas det också, och inte bara allt hos dig som jag störde mig på.


Min älskade Helen fyller år idag, så till hennes ära hade elevrådet ordnat en tårtbakartävling. Av mig fick hon ett kärleksfullt Facebook-meddelande och en stor kram. Bilderna på alla tårtor kommer till Facebook inom en snar framtid.
Sen såg vi årets spex på lärarna (jag skrattade oavbrutet) och gick runt lite på stan. Emelie köpte en födelsedagspresent till Malin, sen gick vi till biblioteket och sen började det ösregna, så då gick vi hem.
För övrigt tar mina älskade vänner studenten i morgon. Jag ska sminka mig och ha på mig en röd klänning (bara det är ju en sensation, eftersom det händer en gång om året: på skolavslutningar). Det är inte omöjligt att jag kommer gråta en skvätt också, jag är ju som bekant en extremt sentimental och känslig människa.
Skolavslutningarna blir bara sorgligare och sorgligare. I hela högstadiet var de en lättnad, belöningen för att jag hade överlevt ett år till, men i ettan var skolavslutningen faktiskt lite vemodig. Härlig också, naturligtvis, eftersom jag visste att jag aldrig mer behövde ha ont i magen inför att komma tillbaka till skolan efter sommarlovet, men sorgsen. Jag minns fortfarande zebran jag köpte och hängde runt halsen på Anna. Min fina Anna, om du läser det här så vill jag att du ska veta att jag fortfarande saknar dig och verkligen hoppas att jag får träffa dig när jag kommer till Storbritannien.
Årets skolavslutning blir i bästa fall vemodig, i värsta fall psykisk smärtsam. Och nästa år...
Ibland råkar jag tänka tanken. Tanken på att nästa år är det vi som står där, med vita mössor och tre år bakom oss, redo att kastas ut i världen.
Och när jag tänker den tanken gör det så ont inom mig att jag nästan går sönder. Därför tänker jag inte på det så ofta. Jag tänker på Storbritannien istället, att jag äntligen kommer dit när jag har tagit studenten.