The magic can begin

Jag har nu gått en termin på FU. En termin av trygghet, lycka, gemenskap och kärlek. En termin då måndagar inte är något ångestframkallande utan något man rent av kan se fram emot.
Så har det inte varit för mig förut. 
   Jag ville få en nystart, ville att ingen skulle veta något om mig överhuvudtaget och därför lära känna mig som den jag var. Det fick jag verkligen. Nu är jag hyfsat säker på att de jag umgås med umgås med mig för att de vill och inte för att de tycker synd om mig eller liknande, och eftersom de flesta på FU ändå redan har läst den där artikeln i tidningen Vimmelby så kan jag vara öppen: jag var mobbad och ensam under hela högstadiet.  Jag var ensam och utanför redan i sexan, och när vi sen skulle börja sjuan så hamnade jag i helt fel klass utan några vänner alls.
   Sjuan var värsta året i mitt liv. Niorna det året var den största och bråkigaste årskursen någonsin och några av dem specialiserade sig på att mobba mig. De ropade efter mig i korridorerna och hånskrattade, det var verkligen hemskt. Jag grät så gott som varje dag och mår fortfarande dåligt när jag tänker på det.
   I åttan blev det lite bättre; jag hade under sommaren varit på mitt första skrivarläger och där möttes jag av vänskap för livet, av underbara människor som lärde mig att vara stolt över den jag är och inte låta någon trycka ner mig. Dessutom hade de där hemska niorna slutat och vilken befrielse det var kan ingen beskriva.
Sen hann verkligheten ikapp mig: jag hade ingen som helst självkänsla kvar efter året i sjuan, och folk som mobbade mig fanns det fortfarande. Hela skolan jag gick på var full med folk som hade sånna problem med sig själva och sitt eget liv att de behövde ta ut det på någon annan, och då var jag ett lätt offer. Så i åttan höll jag på med vissa saker som inte var så jättebra; självskador och sånt. Dessutom tänkte jag ohälsosamt mycket på döden. Men det fanns ljuspunkter: även om jag fortfarande inte hade några vänner i skolan så började jag prata med andra BWO-fans på internet och de blev mina vänner.  Så jag tror att BWO är en så pass stor del av mitt liv delvis eftersom de var hela mitt liv under tre år. Utan BWO hade jag aldrig överlevt högstadiet.
   Nian var väl rent översiktligt egentligen bäst; jag gick med musik i öronen 24/7, isolerade mig totalt och kände bara ett enormt hat mot hela världen. Dessutom hade jag två jättegulliga vänner på sär som jag kunde äta lunch ihop med, och på franskan brukade jag prata och jobba ihop med två tjejer som nästan skulle kunna beskrivas som kompisar.
   Men faktum kvarstod: när jag, den 10 juni 2009, gick ut från vimarskolan för sista gången i mitt liv så var jag inte ledsen eller kände mig vemodig, som så många andra: jag kände bara en obeskrivlig lättnad över att slippa allt.

Sen kom jag till FU och möttes av en värld som var så olik den förra att det inte går att beskriva.
   När jag lade ut korten från skolkatalogen på Facebook så skrev jag om danstreorna att de är lite av mina idoler. Det är sant.  Det där första året med niorna som hånskrattade sitter så djupt att jag under tre år har varit livrädd för äldre elever, även såna jag aldrig sett förut. Och så kommer jag till FU, lika ny som när jag började sjuan med skillnaden att de som nu motsvarar nior plötsligt är… jättesnälla. De tar hand om oss, hälsar oss välkomna och leker lekar med oss. Jag kunde inte fått en bättre start på mitt nya liv. Därför blev de mina idoler, som storasyskon att se upp till och skyddas av. Framför allt Anki, flickan med blå streck på kinderna vars grupp jag var i första veckan. Hon och dem andra danstreorna gav mig en trygghet jag aldrig tidigare upplevt.

När jag kom till resecentrum i Vimmerby för min första tågresa till skolan så var jag nervös. Väldigt nervös. Detta var definitivt; det var mitt nya liv och det måste bli perfekt från början.
Jag såg Lisa och Natalie samt tre tjejer jag inte kände. Och jag övervann min blygsel, gick fram till dem och sa hej och något om bussen från Rimforsa.
På tåget satte Lisa och de tre okända tjejerna tillsammans, jag blev nummer fem och satte mig på andra sidan mittgången. Den blondaste tjejen pratade mest, senare kom jag på att det naturligtvis var den berömda Tove Strand.
Jag fick dock mest kontakt med en av de andra tjejerna, det kändes som om vi var samma sort. Hon hade grön jacka och svart nagellack, sånna små detaljer lade jag märke till min första dag. Hon var från Gullringen, vi hade en gemensam vän och hon skulle gå i samma klass som jag. Hon visste vem jag var, men inte förrän en stund längre in i konversationen fick jag hennes namn: Sofia. Och när vi bytte till buss i Rimforsa för första gången och satte oss mera två-och-två, då var det henne jag hamnade bredvid. Vi pratade om högstadiet och jag kände mer och mer att vi var samma sort. Hon blev sedan min trogna pendlingskamrat och vapendragare varje dag, från Vimmerby till Linköping och tillbaka.
  Ett annat jättetydligt minne från min första dag på FU är efter skolan.  Efter att ha lekt lite lekar med treorna på grämattan så gick vi på stan. Jag och de andra var nya och osäkra, vi hittade knappt i Linköping och vi visste inte när tåget gick, så vi hängde på Tove. Inne på Game träffade vi på två av hennes killkompisar och tillsammans gick vi till Monkl. Tove provade något inne i de läskiga spegel-provrummen och jag satt i fönstret bredvid Sofia, hörde FU-sången i mitt huvud och var bara så lycklig. Jag tänker fortfarande på det varje gång jag går förbi Monkl.

Första minnet med lite andra människor nu då:
*När vi spelade brännboll i Trädgårdsföreningen i början av dag två så pratade jag med en kille i kön innan vi skulle slå. Han hette Joel (Joël, förstod jag långt senare), han hade träningsdress och en grön keps. Han var lite tyst men vi pratade och beklagade oss lite över hur dåligt vi slog. Han skulle också gå i min klass (vid den här tiden var allt fortfarande en enda röra av okända människor och standarfrågan var ofta om de skulle gå Internationell eller Dans). Långt senare, när vi i grupp skulle förbereda tyskarnas ankomst och jag pratade med honom om Melodifestivalen, kände jag en connection mellan oss och att jag ville vara hans vän.
* På vår första engelskalektion så blev vi ihopparade och skulle ”intervjua” varandra. Jag hamnade då med Emma Nordengren, som beskrev mig som ”a very deep and poetic person”. Det var nog enbart tack vare att jag jobbade med henne den engelskalektionen som jag lärde mig att skilja på klassens Emmor så snabbt som jag trots allt gjorde.
* På vår första historialektion hamnade jag bredvid en tjej med svart klasströja och olikfärgade skosnören. Vi fick en bild och tanken var att vi skulle analysera den, men det enda vi gjorde var att störa oss på en lysknapp i hörnet av bilden. Redan då visste jag att jag ville bli din vän, Isabelle, vi hade precis samma sjuka humor och hade riktigt roligt ihop under den lektionen.
* Mitt första minne av Filip är att vi hade likadana skolväskor. Grejen var att den väska jag hade under åttan och nian var för på gränsen till för liten redan när den köptes, dessutom ville jag börja om, men eftersom det inte fanns tid att köpa någon ny väska så fick jag låna min brors den första veckan. Praktiskt nog började de en vecka senare hemma i Vimmerby. Så efter brännbollen dag två så skulle han ta sig egen väska från en hög, och jag trodde då att det var min. Lyckligtvis redde vi ut det.
* Sofia Gustafsson. Du var den som var ett år äldre, den som hade gått om utan att någon riktigt visste varför. Du var den som aldrig var rädd att säga vad du tyckte, högt och tydligt. När du ledde oss i  ”stolskriget” mot tvåorna så började jag se upp till dig. Det gör jag fortfarande. Dock har jag fortfarande inte fattat varför du har gått om.
* Någon gång under första tiden så följde jag med Emelie, den rödhåriga flickan, till biblioteket. Jag kommer tyvärr inte ihåg vilken dag det var, men det var jättevarmt och vi pratade, lite stelt eftersom vi inte kände varandra så jättebra. Och jag lärde mig att hitta till biblioteket, det var nog tack vare det också.

Sen var det den lite tysta flickan som hette Johanna, jag pratade med henne på mitt livs första spanskalektion och hon berättade att hon bodde i Väderstad. Hon älskade Farmville och tack vare henne blev jag nästan beroende av det. Och Jennika, flickan i min handledargrupp som jag i början aldrig kom ihåg namnet på. Jag brukade snarare få det till Jannike eller Jannika.
Och Malin, mina minnen med dig börjar nog tyvärr vid citatet ”Holland, ligger inte det i Sverige?”. Helt underbart citat för övrigt. Och så var det Josephine, som jag såg min egen osäkerhet i och till slut öppnade mig för. Blonda lilla Madde som var vegetarian, jag har ett svagt minne av någon lunch vid samma bord som dig. Och Emma Nyrén, i början ville jag hela tiden säga Maria till dig eftersom jag tyckte du var väldigt lik en annan som hette så. Sen blev du klassrådsordförande och det är nog som sådan jag alltid kommer att se dig.

Den första tiden bokförde jag alla små grejer som andra inte ens lade märke till men som var en helt ny värld för mig. Ögonblicken som aldrig någonsin skulle ha inträffat på min förra skola och som jag så gott som aldrig hade varit med om tidigare fick ett eget textdokument. Här är några av dem:
 * Haidar lånar mitt block för att skriva av en läxa, min grupp går iväg men jag står kvar utanför skolan och väntar på honom. Det andra gänget från bänken ropar på mig:
”Lilly? Kom hit! Du kan ju inte stå där borta själv!” (Tror det var Sofia Gustafsson som ropade den gången med, inte konstigt att jag började se upp till henne).
 * Jag sätter mig vid ett tomt bord i matsalen. Efter en stund kommer Joël, Olof, Emma Nordengren och Elin x2 och sätter sig med mig.
Joël: ”Hej Lilly. Hur var fiskgratängen?”
 * Efter gympan kommer jag ut från omklädningsrummets toalett, där utanför står Johanna:
”Är du klar snart? Jag väntar på dig.”
 * Jag äter lunch med Sofie och Lizette, och inte nog med att de väntar med att gå tills jag är klar, de frågar dessutom om jag ska med till biblioteket.

Och på torsdag ska vi ha klassfest, jag och min älskade klass. Jag tror inte att det finns någon som tycker det ska bli roligare än jag.
Det var ett annat jättestort ögonblick; i omklädningsrummet efter idrotten när idén föddes och ni diskuterade den. Jag tyckte det lät jättekul och hoppades att det skulle vara för alla i klassen, att även jag skulle få komma.
Precis när jag ska gå ut så säger Sofia Gustafsson, flickan jag ser upp till: ”Du då Lilly, är du med på idén?”
Jag: ”Jag kommer jättegärna om jag får.”
”Men självklart får du det, det är ju klassfest! Alla ska komma!”
   För dig var det självklart, Sofia, men för mig var det något jättestort. Jag kommer aldrig att glömma det.

Om du har orkat läsa igenom allt det här så känn dig stolt; det är mitt längsta blogginlägg någonsin.
Vad jag i korthet vill ha sagt är att jag älskar er allihop. God jul