The magic can begin

Vi håller hårt på våra klassråd. Även om ingen har något att säga, halva klassen är frånvarande och andra halvan lagom oseriösa. Så ska vi ha vårt klassråd, oavsett vad.
Idag var det Emma Ny som tog på sig rollen som ordförande, eftersom den ordinarie hade gått hem. Hon försökte skapa ordning bland de tio personer som inte hade gått hem, medan Elin R satt på ett bord och agerade bakgrundsljud i en papperstratt. Sen övergick hon till att viska i samma papperstratt "Emma, vad heter din mamma?", vilket ledde till att klassens andra Emma (vi har två Emma och båda deras efternamn börjar på N, för säkerhets skull) började berätta historien om sin mamma och hur hon träffade Emmas framtida pappa. En dörr som kastades ut genom ett fönster lär ha haft en viktig betydelse.

Jag älskar symboliken med skolfotot.
I nian var jag fylld av hat mot allt och alla och bojkottade helt enkelt skolfotot. Som en protest mot... ja, jag vet inte exakt vad det var jag protesterade mot egentligen. Jag vet bara att jag totalvägrade att förevigas med Den klassen på Den skolan i Den katalogen. Jag ville inte ha något med dem att göra överhuvudtaget.
Och jag ångrade aldrig mitt beslut. Jag tyckte tvärtom att det var en BEFRIELSE att slippa vara med på Den bilden med Den klassen på Den skolan. Jag önskade att jag hade kommit på idén tidigare och gjort samma sak på varje skolfoto i hela högstadiet.
Och så kommer skolfotot i ettan. Och våra fotografer är nytänkande och placerar mig och en annan lång elev i min klass längst fram. Sittande. Inte längst ut till vänster som en lärare, som i hela grundskolan.
Så längst fram på skolfotot från ettan sitter jag. Och leendet är äkta.
Så när vi skulle ta skolfotot i tvåan frågade fotografen efter frivilliga som ville sitta längst fram. Jag anmälde mig. Jag älskar det. Jag vill aldrig mer stå längst bak ute till vänster och le falskt och låtsas att jag också hör till och att någon skulle märka om jag fattades. Jag sitter längst fram nu. Som en av er. Äntligen.

Jag går alltid på våra klassråd. Jag älskar den där oseriösa gemenskapen när ingen har något vettigt att säga.

Klass 9E fanns där när jag behövde er. Ni ställde upp för mig den gången, och det glömmer jag aldrig.
Men jag var aldrig en av er. Jag var hon som alltid satt ensam, varesig det var lektion, luciafirande eller rast. Hon som aldrig passade in. Som var för missnöjd, för upprorisk, för tänkande, för djup, för rädd. Hon som stod kvar när en lärare bad klassen para ihop sig två och två. Som fick vara i par med läraren, tvingades på två andra elever som femte hjulet eller helt enkelt fick vara själv, för att läraren inte märkte någonting. Varje dag i tre år. Alltid överbliven. Den ensamma bland perfekta par.
Eller så bad läraren oss att dela in oss i grupper. Då var det bara att välja: vilken grupp ska jag låtsas tillhöra idag? Eller gå därifrån. Jag skippade en massa musiklektioner i nian bara för att jag inte stod ut med att se dem andra i perfekta grupper, och läraren som inte ens märkte att en enda elev stod utanför dem alla.

Varför kan inte alla lärare vara som min avgudade Helen? "One two three four five six, one two three four five six...". Jag tänker på det varje gång. Trots att jag inte blir över längre.

Ni säger att ni älskar er skola och er klass. Men jag står fast vid att ingen kan älska lika mycket som en sån som jag, som har sett den mörkaste sidan av svensk grundskola.

Jag tror inte på allvar att jorden kommer gå under år 2012, det är bara något jag går runt och säger som en ursäkt för att ta tag i mitt liv eller för att inte ta tag i mitt liv.
Men även om den gör det så kommer jag redan ha upplevt det finaste i livet. Stunderna med er.
Vi var i Limmernäs. Vi var i Stockholm. Vi hade spanjorer här. Vi hade klassråd. Vi ska till Brighton.
Ni kommer alltid att vara Min Klass. Ni är de enda som räknas.