The magic can begin

Klass 2i klär ut sig och spelar teater. Jag hade glömt hur roligt det är.
Vi har jobbat i grupper med olika engelsktalande områden - South Africa, India, New Zeeland, Jamaica, Canada - och skulle nu redovisa. Och berätta varför engelska språket kom just till det området, hur mötet mellan kolonisatörerna och ursprungsbefolkningen var, hur det är idag och så vidare.
Det kunde ha varit hur tråkigt som helst. Men nu går vi på FU och vi har aldrig tråkiga redovisningar. Vi klär ut oss, spelar teater, dansar och leker.
Vi var New Zeeland. Elin B stal showen, naturligtvis. Elin den stora skådespelaren. Själv hade jag två repliker: "Huh?" och "Thank you". Mitt rollnamn var "Maorie-människa" (maorierna är Nya Zeelands ursprungsbefolkning, det hade jag ingen aning om innan vi började jobba med dem i ettan) och jag hade även uppdraget att falla ihop på golvet. Med en krukväxt i handen.
Det var en ganska rolig scen faktiskt:
"The Maories were discontent with the way they were treated, so they declared war (Jag smyger fram mot Elin med min krukväxt i högsta hugg, i brist på vapen). But they weren't much of a threat to the British, who defeated them with the blink of an eye (Elin blinkar och jag faller död ner, med krukväxt och allt)."
Krukväxten var i plast och hittades i FU:s officiella utklädningsförråd (där man kan hitta allt möjligt skumt och där vi hämtar det mesta till våra redovisningar). Den var egentligen till för scenen där jag står och pysslar med jordbruk, men i brist på vapen så fick den stackars "maorie-människan" förklara krig mot britterna med en växt.
Jag fick för övrigt beröm av Helen för mitt snygga sätt att falla död ner på. Jag skrattade och sa att jag har fått en del övning, vilket jag faktiskt har. Under vår allra första, stora, temaredovisning spelade vi samma teater säkert tio gånger under samma dag, och i den var min stora roll att säga "Kolla, där borta!" och sen bli träffad av blixten och falla död ner. Fast då hade jag ingen krukväxt.
Denna krukväxt lämnade för övrigt spår efter sig på golvet; en härlig blandning av plastlöv, fejkad jord och sånna där kulor som finns i jorden till krukväxter. Men Helen tipsade mig om att de hade borste och skyffel i lärarrummet, så jag ställde mig och sopade duktigt upp efter mig.
Ja ja, nog om mig och min fejkade krukväxt. De andra grupperna var också mycket duktiga. Emma No:s franska brytning var lysande, Alex gjorde sig bra som infödd afrikan som stängdes in bakom en stol, Joël och Lisa var fantastiska när de dansade indiska danser (i äkta indiska kläder dessutom), Filip stoltserade med fejkat afro och Sofia A och Rebecka var sjukt underhållande när de spelade turister och pratade engelska med förfärligt svenskt uttal. Efter allas redovisningar fick vi ett litet spontant prov på vad vi just hade sett. Eftersom vi inte var i vårt eget klassrum (och uppmanades att inte gå in där eftersom ettorna hade lektion där inne, det var deras klassrum vi hade tagit eftersom det helt enkelt är dubbelt så stort som vårt) så hade vi inte särskilt stor tillgång till papper och penna, vi fick improvisera lite. Jag lånade en penna av Helen och Emelie rotade lite i ett skåp och hittade ett gult papper som vi rev i två bitar och delade på. Det gick också bra.

Efter engelskan hade vi svenska, då skulle vi vara i grupp och analysera bilder. Bilderna hade alla två saker gemansamt: de var från renäsansen och alla människor på dem var nakna. Min grupp fick en naken man vid namn David, som höll något oidentifierat föremål över axeln. Det var ganska kul.
Sen åt vi lunch, jag och Sofia, Isabelle, Elin, Malin, Emelie och Josse. Vi gled in på världens skummaste samtalsämne: hur stark är människans drift att överleva? Skulle man kunna äta sin hund/katt om man riskerade att svälta ihjäl? Eller till och med sina vänner?
Isabelles åsikt var "Kött som kött". Hon skulle inte ha några problem med att äta varken hundkött eller människokött. Josse har en hund som hon älskar över allt annat och stod fast vid att hon hellre skulle dö än att äta den. Sofia försökte motbevisa henne med att driften att överleva är starkare än allt annat och att hon (Josse) skulle tänka annorlunda om hon befann sig i den situationen. Josse stod dock fast vid att hon inte har SÅ stor drift att överleva.
Själv tyckte jag bara att hela diskussionen kändes omysig. Jag har ju förstås aldrig riskerat att svälta ihjäl, men jag tvivlar på att jag någonsin skulle kunna äta människokött. Bara tanken är så totalt vidrig.
Sofia försökte motbevisa mig med, och sa att jag borde se filmen "Alive". Den handlar om när ett flyg kraschar i en bergskedja och de överlevande måste äta av sina döda kamrater för att inte svälta ihjäl. Jag tror jag avstår från att se den filmen, tack.
Vi lade ner diskussionen när Sofia började bli alltför irriterad på Josse och hennes brist på tänkt överlevnadsdrift. Då gick vi istället till datasalen. De flesta i klassen hade gått hem efter lunch, så vid datorerna satt jag och Joël och Sofia och gjorde meningslösa men roliga test på Facebook. Jag fick bland annat fram att någon som heter Emil är kär i mig, att Joël hatar mig mer än någonsin (fast det förnekade han bestämt när jag läste upp det), att tjugofem personer vill döda mig och att mina sista ord innan jag dör kommer bli "F*n, jag glömde spisen på!". Häromdagen fick jag även fram att min dödsdag är den andra februari. År 3010. Jag gillar det.
Spanskan kändes rätt meningslös och geografin var rent ut sagt DÖDANDE tråkig. Jag känner faktiskt inte att jag har något större behov av att känna till befolkningstillväxten i Linköping.
Trots det är torsdagar mina favoritdagar. För de börjar alltid med en och en halv timmes engelska.

I morgon ska jag åka ner till Vimmerby och fira min syster som äntligen fyller tretton år.
Grattis på Facebook-dagen, älskade sköldpadda <3