The magic can begin

Jag ser henne men jag springer inte fram och säger hej; jag söker inte ens hennes blick. Jag låtsas som ingenting, som om personen där borta vid bokhyllan är någon jag inte känner. Vilket nästan är sant. Men bara nästan.
Jag undrar om hon har sett mig och om hon i så fall känner igen mig. Mitt hår har en annan färg nu, kanske rör jag mig också annorlunda än sist hon såg mig. I Linköping skrattar jag och ler, går med rak rygg och blicken rakt framåt. Men det här är i Vimmerby och här återgår jag, utan att jag direkt tänker på det, till mitt skygga beteende och min vaksamma blick.
Hon ser precis ut som hon alltid har gjort. Som om det inte alls har gått ett och ett halvt år sedan det där konfirmationslägret, utan bara några dagar. Som om människorna i Vimmerby inte utvecklas alls, som om de bekräftar alla mina fördomar och inte kommer någonstans i livet överhuvudtaget.
Hon har en kompis med sig. En lång brunhårig varelse, uppskattningsvis av kvinnligt kön och i liknande ålder. De pratar lite, som vänner gör. Det finns alltså en människa som vill vara hennes vän. Som inte har insett vilket falskt litet äckel hon är än. Jag tycker synd om denna brunhåriga varelse. Snart är det hon som ligger ensam i en säng och hör sin före detta vän snacka en massa skit på andra sidan en solid vägg.
   Det borde vara tragisk att jag är i samma rum som en gammal skolkamrat utan att vi överhuvudtaget låtsas om varandra. Men jag tycker inte det längre. Det har hänt förut och det kommer hända fler gånger.
Och trots att jag är i Vimmerby så har nog det där skygga rådjuret för tillfället byts mot en stolt katt. För allt jag känner är förakt. Jag vet vem av oss två som är den tragiska, hon som vilken dag som helst kommer att stå helt ensam. Jag vet vem av oss två det är som lär sig debattera på engelska och slussas ut i världen om två år. Jag vet vem av oss två det är som har en blogg med många läsare, och som strax innan jul blev kramad och hyllad av sina något onyktra vänner. Jag vet vem av oss två som borde ha behållt den andra som vän, och det är inte jag.
   Och jag vet vem av oss som är starkast. Hon som nu börjar gå vidare, lyfter blicken, skrattar och vågar lita på människor igen. Den lilla igelkotten som visar sin mjuka undersida.