The magic can begin

Någon sa till mig att hon var orolig för att jag skriver alldeles för personligt på min blogg och att någon skulle kunna använda det mot mig. Det har fått mig att fundera lite. Visst, det är internet. En länk och vem som helst kan se. Och visst, jag har ingen aning om hur många som faktiskt läser den här bloggen, det dyker hela tiden upp nya. Framförallt har jag ingen aning om hur många av dem som läser som är från Vimmerby och faktiskt skulle kunna skicka en länk till någon annan från Vimmerby som har använt allt möjligt mot mig under åren på vimarskolan. Och ja, jag är extremt misstänksam. Framförallt mot folk i Vimmerby.
   Men hur gör man egentligen när man skriver opersonligt? Jag tror inte att jag är särskilt bra på opersonligt skrivande. Skulle det bli "Idag hade vi matte. Tåget var en timme försenat" istället för "Dagen avslutades med en ganska ofokuserad mattelektion där Isabelle och jag tyckte det var betydligt roligare att rita streckgubbar i matteböckerna än att lyssna på den stackars lärarens försök att lära oss procenträkning. Sen ägnade jag och Sofia A en timme åt att sitta på Centralen och sända onda tankar till Veolia, Östgötatrafiken och alla andra idioter som, liksom alltid, var drabbade av fordonsfel."? Nej, för det kan jag ju räkna ut själv vad som är roligast att läsa. RIKTIGT så opersonliga ska vi inte vara. Notera nu att detta bara var exempelmeningar, Isabelle och jag sitter alltså INTE och ritar streckgubbar på mattelektionerna.

Okej, nu ska jag försöka skriva mindre personligt. Så jag skriver ingenting om Marina Schiptjenko och det faktum att hon skrev till mig på Facebook idag. Det tillhör det personliga. 
   Istället kan jag skriva att jag var och fikade med Masi idag. Vi pratade om allt och inget, men mest om lägerveckan vi delade och om våra gemensamma vänner. Kontakten med det gänget är egentligen helt bedrövligt dålig. Det är väl i stort sätt Melinda som jag har träffat i Linköping då, och så Masi någon gång.
Men när jag satt där så fick jag en ingivelse: det borde väl inte vara omöjligt att åka tåg från Linköping till Flen, upp till Eva och Lova? Vi skulle kunna ha en återträff med den halvan av gruppen som inte var med på den förra. Jag ska kolla upp det där.

Och eftersom inget av mina blogginlägg är komplett utan lite gnäll på kollektivtrafiken så ska jag avsluta med att berätta att jag fick ett brev från KLT idag. Jag har ju sökt reseersättning för den mer än två timmar långa förseningen hem den 18 december förra året, en ersättning som tågvärden gav mig sitt ord på att jag hade rätt till. Men nu skriver de kära KLT att ingen ersättning kan betalas ut eftersom resegarantin inte gäller under "extrema väderförhållanden".
Ursäkta? Säg mig, mina kära bloggläsare, vilken bild dyker upp i era huvuden när någon säger "extrema väderförhållanden"? I min värld ska det vara minst snöstorm och hagel.  Den aktuella dagen var det visserligen svinkallt, men det varken snöade eller haglade. Alls. Det de kallar "extrema väderförhållanden" skulle jag snarare kalla "normalt väder så här års i det här landet".
DESSUTOM: lokföraren körde fram tåget och sa, klart och tydligt, att det var så pass stora fel på det att det inte skulle gå att köra med. Det berodde alltså i vilket fall som helst inte på vädret.
   Nej ni, KLT, jag köper inte era patetiska bortförklaringar. Tro inte att jag ger mig. Jag kommer slåss.


Jaha, så gick det med det opersonliga bloggandet. Jag har i alla fall inte skrivit om Marina.