The magic can begin

Den här dagen kunde inte ha börjat särskilt mycket sämre. Under min storhetstid (förra teminen) så brukade jag ta 6-tåget till Linköping på torsdagar eftersom vi har spanska då och det känns LITE tråkigt att komma fem minuter försent (om tåget är i tid alltså, ännu mer om det inte är det) till varje lektion i ett språk som man ska lära sig från grunden.
Idag hade dock tvåorna temaintro, så vi började en halvtimme senare. Jätteskönt, tänkte jag, då slipper jag åka med 6-tåget och kan ändå komma i tid.
Men nej då. Vilken naiv idiot jag var. Den lilla glädjen som det innebär att komma i tid till en lektion ska Veolia naturligtvis ta ifrån mig.
   Om allt fungerar så ska vårt tåg ankomma till Vimmerby 07:26 och vi ska vara i Linköping cirka 08:45. Detta är också tiden då vår första lektion börjar. Vi från Vimmerby har dock dispans att komma ungefär fem minuter försent varje dag, då det ändå tar ett par minuter att gå från Centralen och tågen ytterst sällan håller tiden.
   I alla fall: idag ankom tåget cirka 07:40 till Vimmerby. Inget ovanligt och inget som vi funderade så mycket över eftersom vi hade en halvtimme till godo. Allt hade ändå fungerat om det inte hade varit för det faktum att vi aldrig kom längre än till Vimmerby. Tåget bara totalt upphörde att fungera och vi rörde oss inte en millimeter.
08:30 kom ersättningsbussen. 09:45 var vi uppe i Linköping; vi var en timme försenade och vad som kunde blivit en hel spanskalektion blev cirka tjugofem minuter.
ÅH vad jag var sur. När vi nu FÖR EN GÅNGS SKULL börjar en halvtimme senare så ska NATURLIGTVIS det här hända. Det borde jag ha förstått. När vi skulle gå på stan med tyskarna och visa dem svenska varor på Hemköp och en massa annat kul så var tåget en timme sent och jag hann knappt säga hej till dessa tyskar. När jag ska till mitt älskade Sthlm med min älskade klass så kommer tåget vara minst TVÅ timmar försenat så att jag missar hela resan, det kan jag förutse redan nu. Just därför ska jag sova hos min Josse i Linköping. Jag tar inga risker.

Hem blev det buss. Det stod på "tavlan" redan när vi kom till Centralen: "Inställt, Buss D1".
Allting gick bra och vi tappade bara lite tid på vägen, så vi var fyra eller fem minuter sena.
   Jag tycker MYCKET bättre om bussar än om tåg. Och vet ni varför?
Bussar går ALDRIG sönder. De kan vara försenade, de kan vara överfulla, de kan fastna i en bilkö, de kan bli ännu mer försenade när det är halt ute, men DE GÅR ALDRIG SÖNDER. Du kliver på och sen kan du vara trygg med att veta att du inte behöver kliva av förrän bussen stannar där du ska av. Du kan lita på att de tar dig hela vägen hem och de står aldrig stilla utan någon synlig anledning.
   Varje gång du kliver på ett tåg så är chansen 50-50. Kommer det att hålla hela vägen idag, eller blir det byte till buss någonstanns (oftast i Rimforsa av någon anledning)? Börjar det krångla så är chansen 50-50. Kommer det att klara av att gå hela vägen till nästa station, eller kommer ni bli tvugna att hoppa av någonstanns mitt ute i skogen (tre timmar i Bjärka Säby, det glömmer vi aldrig)? Står det stilla så är chansen snarare 70-30. Kommer ni att starta igen? Hur pass stora fel är det på tåget? Tar ni er vidare? Och, allt oftare; hur lång tid kommer ni att få vänta på bussen?

Förstår ni nu, älskade klasskamrater, varför jag har svårt att tycka synd om er när era pendeltåg är inställda eller försenade? Det är för att detta är min vardag. Exakt så här värdelös är tågtrafiken mellan Vimmerby och Linköping.