Angående tågresor och att flytta
Den artonde augusti 2009, första gången i mitt liv då jag åkte kollektivt till skolan och bytte till buss i Rimforsa, satt jag bredvid Sofia Ahlstrand, flickan i den gröna jackan som var från Gullringen. Och enda sedan dess har det varit vi två. Efter skolan har vi gått tillsammans ner till Centralen, tagit en Metro och en Extra Östergötland ur något tidningsställ, kanske köpt något att äta eller dricka på Pressbyrån och sen satt oss på tåget eller bussen. Ibland har vi halvsovit, läst eller lyssnat på musik och stirrat ut genom fönstret, och ibland har vi haft intensiva diskussioner om precis allt.
Victor var med oss också, en gång i tiden. Vi pratade, skrattade, klagade och kommenterade alla artiklar vi läste i de obligatoriska gratistidningarna. Mica sa en gång att vi var som syskon. Det tog ett tag att inse hur mycket det stämde. Vi hade våra olikheter och vi tjafsade mycket, men vi kände varandra så himla bra. För trots att jag umgicks mer med Isabelle i skolan och Sofia umgicks med Malin så gick det aldrig att komma ifrån; om man åker tåg tillsammans två timmar och fyrtio miuter varje dag i en termin så lär man känna varandra otroligt väl. Det gällde Victor också.
I morgon flyttar Sofia till Linköping och kommer bara åka med mig hem på fredagar. Vart Victor har tagit vägen vet jag inte. Och Mica flyttar snart också. Tove har redan flyttat, och troligen Nathalie också. För mig väntar långa, tråkiga, ensamma tågresor tills jag får lägenhet.
Lägenhet, ja. Standarbilden av svenska ungdomar är väl att de bor hemma tills de är tjugo, slöa och ovilliga att ta tag i något överhuvudtaget.
Jag känner inte igen mig i den bilden. Varje gång jag går förbi ett område med lägenheter så börjar jag fundera. Skulle jag vilja bo här? Är det mysigt? Centralt? Bra bussförbindelser? Var handlar man?
På tåget hem, eller när som helst egentligen, så planerar jag. Vad jag ska äta. Hur jag ska inreda lägenheten. Vad jag behöver. Hur jag ska få studiebidraget att räcka till det jag behöver. Vad jag ska göra på kvällarna. På helgerna. Hur ofta jag ska åka och hälsa på familjen i Vimmerby. Det enda jag inte får att gå ihop är hyran. Det lilla bidrag jag får från kommunen täcker inte ens hälften.
Jag kan leva ett fattigt liv på pasta och mackor under veckorna, det priset är jag beredd att betala för att få bo i egen lägenhet i Linköping. Men hyran kommer aldrig att gå ihop. Så det är väl kört i vilket fall.
Jag har flyttat en enda gång i mitt snart sjuttonåriga liv. Då var jag cirka sex veckor gammal och flyttade från ett bostadsområde inne i Vimmerby till huset på landet där jag har bott hela mitt medvetna liv.
Och trots detta är jag inställd på att jag kommer flytta hemifrån vid sjutton års ålder. Och inte in till Vimmerby, utan till ett annat landskap, en annan kommun, en annan stad. Tio mil hemifrån.
Och jag har inga problem med det. Jag LÄNGTAR efter det.
Jag är nog ganska tuff ändå.
