The magic can begin

"Och VARFÖR står du och diskar nu, du skulle väl ta hand om din unge?"
"NEJ, låt bli kattmaten! Min unge är hopplös, han..."
"...och eftersom någon i det här hushållet är så VÄRDELÖS på att laga mat så har halva köket brunnit ner!"
"Vad håller han på med? Han biter sig själv i armen!"
"NEJ, toaletten är inte intressant, du HAR ju leksaker!"
"Den där kärringen var ju skitjobbig, henne kan vi döda om hon kommer hit igen!"
(senare, när kärringen var instängd på tomten) "Den där kärringen verkar ju odödlig, hon har härdat ut sen i höstas!"
"#¤& också, jag glömde att de skulle sörja farsan! Nu kommer han att spöka!"

Vi hade tre 1,5-liters Coca Cola, en Fanta, en påse godis, en påse chips, tre påsar popcorn, en hund och en massa vilja. Vi kopplade in våra datorer halv åtta på söndagkvällen, sen flöt begreppen "idag" och "imorgon" ihop till en enda dimmig massa, två dygn blev ett och samma.
Spelen blev vår verklighet, kolsyran vårt bränsle. Sovsäckarna var bara rekvisita.
Jag gillar inte Coca Cola någonstanns, men jag tvingade i mig två glas för koffeinets skull. Och på mig, som aldrig dricker vare sig Cola eller kaffe eller något liknande, hade det en helt otrolig effekt. Det höll mig pigg hela natten. Dagen. Dygnet. Hela denna odefinerbara tid vi spenderade framför datorerna.
Vi såg dag bli kväll och natt. För att sedan bli dag igen. Vi var med när solen gick upp.
Klockan sex på söndag morgon gick vi en promenad med Japp.
Vid nio-tiden slummrade jag någon halvtimme i min sovsäck. Det var ungefär det största misstag jag kunde göra: jag blev om möjligt ÄNNU tröttare.
Klockan tio packade vi ihop datorerna och gick hem till Sofia för att äta frukost. Fil, flingor, te, extremt löskokta ägg och melonbitar. Sen kopplade vi in datorerna igen, denna gång tog Sofia sin stationära så att Sandra kunde låna hennes laptop.
Då kunde vi äntligen tävla om vem som lyckades bäst. Men våra huvudpersonssimmar hann bara bli tonåringar, för klockan fyra på eftermiddagen skulle Sofia till frisören. Vi packade ihop våra datorer igen, jag följde med Sandra hem och gjorde några desperata försök att hålla mig vaken tills min skjuts hem kom.

Hemma drack jag ett glas Cola till. Exakt vilken koffeinkick jag går på nu vet jag inte, jag har varit vaken i trettio timmar. Ett dygn och lite mer.

Snart ska jag sova. I morgon ska jag till min älskade Josephine, även kallad Josse, Jossie, Josselyn, Josselyn of the United States eller helt enkelt Darling.
Det var även tal om Skänninge Marknad tillsammans med Madde. Det kan inte bli annat än kul.