The magic can begin

Linköping är mitt och världen ligger framför mina fötter.

Nej, solen sken inte när jag kom med tåget igår. Det var regn i luften och mina axlar värkte sönder av alla väskor.
Men jag var så lycklig. Jag var Hemma. Äntligen.
Föreställ dig känslan av att ta sin egen kasse, gå ner till sitt eget ICA, köpa matvaror till sitt eget hushåll, betala dem med sina egna pengar, gå hem igen, låsa upp med sina egna nycklar och ställa in varorna i sitt eget skafferi och sitt (till hälften) egna kylskåp. Det var totalt fantastiskt.
Aldrig mer Vimmerby. Aldrig mer skabbiga rälsbussar som går sönder, Kustpilentåg som blir försenade eller överfulla ersättningsbussar. Aldrig mer aktiviteter i Linköping som jag inte kan vara med på för att jag har tåg att passa. Aldrig mer Vimmerby.
Linköping. ICA nedanför backen, stadsbussar överallt och min cykel. Jag har förresten världens skönaste cykelväg till skolan; det är nedförsbacke nästan hela vägen. Hemåt är det lite värre. Men då har jag ingen tid att passa.

Jag hade planerat det noga. Jag fick inte komma till skolan för tidigt, så att det verkade som om jag fortfarande bodde i Vimmerby. Men jag ville vara där en stund innan och hinna prata med mina vänner och krama vissa utvalda lärare.
Tio är bra, tänkte jag. En halvtimme innan. Förutom det faktum att jag hade läst fel och att vi inte skulle samlas förrän elva. Så jag var där en timme innan. Inte så mycket tidigare att det verkade som om jag bodde i Vimmerby (som om någon nu skulle ha missat att jag har flyttat), men helt klart för tidigt.
Så, jag slog ihjäl en halvtimme nere vid kaffeautomaten med Sofia, Lisa, Samuel och Ingrid. Sen gick vi upp en trappa och träffade Martina, som (efter att ha fått en av mina kramar) berättade att de nya ettorna skulle ha vårt förra klassrum och att vi skulle ta det som tvåorna hade förra året.
Vårt nya klassrum är alltså litet. Vädligt litet. Det här blir ett år med syrebrist.
Elsa kom förbi och fick också en kram, och sen gick vi in till vårt nya klassrum och konstaterade att ja, det är litet. Och ja, det kommer bli syrebrist. Isabelle sträckte sig, sin vana trogen, till att vi alla kommer dö.
Isabelle stoltserade förresten med sitt knallrosa hår idag. Minst tio personer, mig själv inräknad, gick fram och kände på det. Det var så rosa att det såg overkligt ut.
   Sen skulle hela skolan samlas i ettornas nya klassrum (jag slutar aldrig facineras över att hela min skola vår plats i samma rum) och ha någon typ av informationsmöte. Innan Peter (notera att jag inte benämner honom "rektorn") började prata så smet jag även fram och kramade Helen, min älsklingslärare som jag faktiskt har saknat jättemycket under lovet. Hon sa att det var kul att se mig och frågade hur det var i den nya lägenheten. Det var gulligt.
Jag vet faktiskt inte riktigt vad som blev sagt på det där informationsmötet. Något om en ny lärare, och att Catarina har kommit tillbaka efter ett åt i Frankrike. Känns lagom skumt att plötsligt få en helt ny lärare som inte alls är ny utan bara har varit borta ett år.
Vad jag dock vet är att Peter nämnde att någon hade skrivit på Facebook och påpekat att de nya schemana inte var färdiga och att det var en massa hål i dem, och att han där igenom hade fått lära sig hur öppet allt ligger på Schoolsoft. Eller något sånt.
Det var JAG som skrev det på Facebook. Inte för att jag direkt har honom som vän, men vissa rykten verkar sprida sig snabbt. Haha, det var faktiskt lite roligt att han nämnde det. När Emelie sen skulle ner och fråga något om ledighetsansökan så sa jag skämtsamt till honom att han hängde ut mig. Då sa han att det var bra att jag hade reagerat, för att det är så det ska vara. Eller nått sånt.

Vi trängdes i en seg matkö och åt pannkakor, sen gick jag och Sofia, Emelie, Josse, Sofie och Elin på stan en stund. Vi fångade även upp två av de nya ettorna; Adina från Vimmerby och Alva som jag käne igen från en prova-på-dag i vintras. Båda två var mycket trevliga, även om jag pratade mest med Alva. Hon hade jättecoola örhängen; på det ena stod det hennes namn och på det andra stod det The Ark.
   Vi gick runt lite överallt, stannade en stund på torget innan McDonalds (torgnamn är inte min starka sida) eftersom det var valstugor där. Tack och lov från alla partier utom Sverigedemokraterna.
Där stod vi en stund och pratade med en ung och trevlig miljöpartist. Miljöpartiet vill bygga ut kollektivtrafiken, göra den bättre och billigare, och dessutom, hör och häpna, vill de inte ha några betyg i skolan alls. Jag gillar det. Det kanske är miljöpartist jag borde bli. Jag ville bli folkpartist tills de kom med sitt totalt värdelösa förslag om att skolk ska synas i betygen (mer om varför det är värdelöst längre ner).
   Folk droppade av en efter en. Alva följde vi till stationen (vad skulle vi vara för hemska tvåor om vi bara hade lämnat henne att gå vilse i city?) och sen var det bara jag, Sofia, Josse och Emelie kvar. Så jag tog med mig dessa tre mina vänner till mitt nya hem. Vi satt och pratade lite, det började regna, Sofia blev hungrig och vi gick ner till pizzerian (eller halvsprang eftersom det fortfarande regnade), och hon delade en pizza med Josephine. Sen skiljdes vi åt; Josse och Emelie gick åt ena hållet och jag och Sofia tog bussen åt det andra. Vi gick av vid Det Politiska Torget (som troligen har ett bättre namn i stadsplaneringen) och bort till folkpartisterna. Sofia ville gärna se mig skälla ut dem.
Jag skällde inte ut dem. Jag blev inte personlig. Vi förde bara ett samtal, diskuterade. Jag förklarade att elever som skolkar för att de inte bryr sig om skolarbetet i vilket fall skiter i sina betyg, och att de som kommer straffas av detta är de som bryr sig men som skolkar för att de mår dåligt i skolan, kanske blir trakasserade av andra elever eller orättvist behandlade av lärarna.
Det var en gammal tant och en kvinna som enligt namnskylten var lärare på Anders Ljungstedts Gymnasium. Den sistnämnda var den som pratade med oss, och hon sa att de vill lösa problemen som eleverna har i skolan istället för att låta dem fly från dem. Det är väl en jättebra, pretantiös tanke, men det är också väldigt lätt att säga för någon som aldrig varit där. Jag skolkade, framförallt i nian. Inte hela dagar och inte så mycket att någon påpekade det, men jag skippade lektioner som var särskilt jobbiga. Och jag kan ju bara föreställa mig hur jag skulle ha reagerat om någon hade sagt åt mig att gå på lektionerna så att mina problem kunde lösas. Inte för att lärarna vars lektioner jag inte gick på nu brydde sig, men men.
   Nej, Folkpartiet lyckades inte vinna tillbaka mig. Dessutom var det precis som Sofia sa: de kändes bara gamla. Miljöpartisten kändes fräsch och ungdomlig, inte mycket äldre än oss själva.

Nu sitter jag på biblioteket eftersom jag inte har internet hemma. Det är beställt, men ingen vet riktigt när det kommer eller ens vart (till mig i Linköping eller till min familj i Vimmerby, vi skrev båda adresserna).
I morgon är det någon kryptisk välkomnstaktivitet som jag ska komma lagom tidigt till, och sen skulle vi visst ha SO. Möjligen bara för att vi knappt har träffat Catarina förrut.
I övermorgon är det lektioner enligt schema. Och vår första lektion på torsdagar är en och en halv timmes engelska med Helen.
Lilly är lycklig.