The magic can begin

Dagen efter London, lördag, vaknade jag hos Ida, åkte hem vid runt halv tolv för att duscha och byta kläder. Sen begav hon, jag Evelina och Hana oss iväg till Shoreham av någon anledning.
   Shoreham låg vid havet och var ett sånt där mysigt litet turistställe som man aldrig skulle vilja bo på. Vi åt lunch nere vid havet, tog fina bilder och gick för att titta på husbåtarna. Ja, i Shoreham finns det folk som bor i husbåtar som är uppställda på land och lite ombyggda. Det var jättehäftigt. Jag tänkte hela tiden på min vän Josephine, som är så fascinerad av människor med alternativa livsstilar och till och med ska göra ett projekt om det. Hon skulle älskat att få se husbåtarna.
”Jag tycker vi köper en av de där husbåtarna, tjejer.” sa jag och glömde plötsligt bort att jag inte ville bo i Shoreham. ”Vi kan bo där, alla fyra, tillsammans.”
För sanningen var att där, i solskenet, hade jag allt jag någonsin kan behöva. Havet, friheten och tre perfekta vänner. Jag kände tydigare än någonsin att jag ville ha dem hos mig för evigt.
Vi satte oss på stranden, tittade på havet. Jag plockade snäckor och lade dem på Hanas ben, utan någon speciell anledning. Ida hade tagit med sig bikinin och hoppade utan att tveka i havet. Efter en stund gick Hana ner till henne och doppade benen. Efter ytterligare en stund följde jag efter henne. Det var sommarvärme och mina vänner hade på sig linnen och korta shorts, Hana hade till och med klänning. Jag har inte på mig sådant: jag stod där i strumpor och skor och jeans. Men nu tog jag av mig barfota, drog upp jeansen till knähöjd och lät mina blåvita ben omslutas av havet. Livet var bara perfekt.
   Vi hann även med ett gratis museum där jag köpte en bok med legender om spöken om pirater, och en liten butik som sålde allt möjligt inklusive chokladpraliner. När jag såg att det fanns dinosaurier och igelkottar så kunde jag bara inte låta bli. De var för övrigt delikata.
Trots att det tog en halv evighet att komma hem, trots att solen stekte så att jag nästan dog av värmeslag och trots att jag ännu inte hade hämtat mig efter London så var det en perfekt dag. Helt perfekt på alla sätt.

Söndag morgon, halv nio, lämnade vi skolan för att åka till Stonehenge och ett ställe som hette Sailsbury. Återigen med Bryony och Steven, eftersom de är ansvariga för alla aktiviteter efter skoltid. Steven hade verkligen lärt sig av sina misstag, noterade jag stolt. Varje gång vi lämnade ett ställe ropade han upp oss och kontrollerade att alla var med. Jag har helt kommit över fredagens händelse och ska ge honom en ny chans. Han är trots allt ganska rolig: han hade ett jätteroligt UK-quiz med oss första veckan. Och, ja, han verkar schysst också.
   Bussresan till Stonehenge var en seg tillställning på två och en halv timme. Jag halvsov under större delen av den; totalt utmattad var vad jag var. Först London, sen Shoreham och nu detta.  Jag behöver tid att smälta saker, bearbeta intryck. Behöver tid för mig själv, hemma framför datorn med lite musik och ett Word-dokument.  Det hade varit alldeles för lite sådant under ett par dagar; jag hade hållit igång konstant sedan London-resan och inte fått någon egentlig tid för återhämtning.
   Stonehenge var… tja, vad ska man säga? Lite som Mona-Lisa, man vill kunna säga att man har sett den. Visst, det var ju kanske liite mer imponerande än den svenska motsvarigheten Ales Stenar (jag var där när jag var nio eller tio år gammal och det tråkade nästan ihjäl mig), det var en vacker stenformation och vackra engelska kullar runt omkring, men det gick ganska fort att känna sig klar där. Och £15 var lite väl saftigt.
   Vi åkte buss lite till och hamnade i Sailsbury, en charmig liten stad med vackra gamla hus och en liten flod. Jag, Ida och Evelina (Hana har redan sett Stonehenge så hon skippade den här utflykten) åt lunch på en restaurang: både huvud- och efterrätt för bara £10. Eftersom det tog ganska lång stund att få vår mat och eftersom vi gärna ville avnjuta efterrätten som ingick i vad vi betalat £10 för så hann vi inte med den guidade turen Steven skulle ge oss, så vi gick runt lite själva istället. När de andra var klara med guidningen gick Evelina runt lite med dem, men Ida och jag var så trötta att vi satte oss på Starbucks med varsin kopp te och chokladkaka.
   Bussturen hem var minst lika seg, men istället för att halvsova så satt jag och pratade med Ida. Vi hade helt galna, osammanhängande diskussioner av den sort som vanligen bara uppstår när man är full. Julian Assange och Gandalf var två frekvent förekommande personer.

Ni vet hur det brukar vara: man umgås med någon i klassen första dagen men upptäcker senare att man inte har någonting gemensamt och hoppar över till någon annan. Jag hade väntat mig något sånt. Men Ida är perfekt. Vi är som menade för varandra.