The magic can begin

Det var jag och Evelina från Sverige, Bryony och Steve från Storbritannien, x antal italienska elever med lärare och så en Dan som jag aldrig riktigt förstod vad han gjorde där. Det var Cantebury och det var en mycket trevlig dag.

Bussresan till Cantebury var lite mindre seg än den till Stonehenge, för den här gången tog det bara strax under två timmar. Utsikten är dock fruktansvärt tråkig vart vi än ska, för vi hamnar liksom alltid på motorvägen upp till London (ganska logiskt eftersom vi alltid ska uppåt, åker man neråt från Brighton så hamnar man i havet) så det var två timmar av en fet tvåfilig motorväg på ena sidan och skog eller fält på den andra. Dessutom fick jag solen rakt i ögonen där jag satt, så jag blundade mest.
   När vi väl var framme så gick några i gruppen på toa. Evelina ville köpa en flaska vatten och någon liten chokladbit och jag var fruktansvärt sugen på en kopp te, så jag följde med henne in i en liten butik bredvid toaletterna.
Kvinnan i kassan frågade varifrån vi kom, Evelina svarade Sweden. Sen frågade hon mig:
”Är du gruppledaren?”
”Öh… Nej.”
”Tror du att du kan skicka gruppledaren in till mig?”
Jag fattade ingenting, men lovade att göra det.
”Bryony? Kvinnan i butiken bad mig skicka in vår gruppledare till henne.”
”Va?”
”Ja, det sa jag också…”
Senare förstod jag att kvinnan i butiken nog trodde att gruppen vi tillhörde hade bokat en guidad tur eller något sånt och att hon därför ville träffa gruppledaren. Just då fattade jag dock ingenting, men vi hade ganska roligt åt att jag uppenbarligen såg ut som en gruppledare. För övrigt hade de inget te i butiken.
   Vår första attraktion var ett… tja, jag antar att man kan kalla det museum.  Det Cantebury är känt för, och som jag faktiskt hade hört talas om innan, är The Cantebury Tales. Kort sagt kan man sammanfatta det så att uppåt trettio pilgrimer var ute och vandrade någon gång på medeltiden, på väg till Cantebury och Thomas Becketts kista. Thomas Becketts livshistoria minns jag inte riktigt, men han var någon typ av kyrklig person som mördades i en katedral. I alla fall fick väl pilgrimerna lite tråkigt på vägen, så de började berätta historier för varandra. Dessa historier blev sedan väldigt kända, under namnet The Cantebury Tales. Jag har faktiskt pratat om dem och läst i alla fall en av dem under en engelskalektion på gymnasiet.
   Tillbaka till museet: jag njöt verkligen av det. Vi delades in i mindre grupper och försågs med elektroniska saker som mest påminde om fjärrkontroller till TV-apparater av modell Äldre. Dessa ställdes in på italienska (och två på engelska, för mig och Evelina) och när vi tryckte dem mot örat hörde vi pilgrimerna berätta sina historier medan vi rörde oss mellan olika rum där både berättelserna (inte alla trettio, naturligtvis, utan några utvalda som jag tror var de mest kända) och pilgrimernas vandring illustrerades med hjälp av ljud, dockor och ljusspel på väggarna. Det var verkligen en häftig upplevelse. Färden slutade vid Thomas Becketts kista och det sista pilgrimen (gaah jag vet inte HUR många gånger jag har stavat ordet pilgrim med två M den senaste halvtimmen!) i mitt öra sa var: ”kom så går vi ut till marknaden”.
”Marknaden” var en medelstor turistshop med allt och lite till. Jag köpte ett halsband med en svart sten (den sades föra med sig ”Safe travel”, ”Understanding your destiny” och ”Overcoming fear” och jag kände att jag kunde behöva allt detta. Dessutom var den jättefin, jag tyckte verkligen om den) och, naturligtvis, en bok med The Cantebury Tales. Det fanns cirka tio olika varianter och jag valde en på måfå. Senare kom jag fram till att det troligen var en något omarbetad och mer lättläst version, men varför inte? Engelska är trots allt bara mitt andraspråk.
   Efter museet gick vi till katedralen. In skulle vi inte, för det kostade £16 (jag dog nästan av en hjärtattack när jag hörde det), men vi skulle samlas där för hemfärd om ungefär tre timmar. Italienarna sprang iväg åt olika håll, jag och Evelina tänkte försöka hitta något att äta till lunch. Bryony skulle till en vegetarisk restaurang hon brukar gå till när hon är i Cantebury, så vi bestämde oss för att följa med henne dit. Egentligen hade jag tänkt äta något billigt, men det kändes så trevligt att gå på restaurang med Evelina och Bryony att jag gav upp den ambitionen.
När jag försökte tyda menyn konstaterade jag att jag verkligen har lärt mig jättemycket nya ord och uttryck sedan jag flyttade till Storbritannien (starter = förrätt, courses = samlingsord för för-, huvud- och efterrätt, discount = rabatt) men att det fortfarande är lika spännande varje gång jag ska ut på restaurang eftersom det alltid är minst ett ord jag inte förstår i varje rätt på menyn.
”Vad är ’parfait’?” frågade jag Bryony och bad sedan om ursäkt eftersom hon faktiskt inte är engelskalärare, hon är bara ansvarig för alla aktiviteter efter skoltid.
Hon förklarade så gott det gick och jag tyckte det lät gott, så jag bestämde mig för att ta en choklad-parafit med bär till efterrätt.
”Sa du ’parfait’?” frågade Evelina. ”Det säger vi ju på svenska också.”
”Hur ska jag kunna veta det?” ursäktade jag mig skrattande. ”Jag går aldrig till fina restauranger i Sverige, min definition av att ’äta ute’ är att gå till McDonalds!”
När jag väl äter på en fin restaurang så känner jag mig oftast ganska felplacerad och liksom osäker på hur jag ska bete mig. På min studentmiddag satt jag mitt emot min svenskalärare, och eftersom jag stod henne ganska nära så tog jag mig modet att ställa en del dumma frågor, så som varför jag hade två glas. Hon förklarade att det stora var för vin och det lilla för vatten, jag såg ännu mer förvirrad ut och sa ’men jag ska ju dricka Fanta, vilket glas ska jag ha det i?’. Då skrattade hon lite åt mig och sa att det stora glaset borde gå bra.
   Steve var också med på denna resa, han hade skippat museet men kom till restaurangen och åt med oss. Lång historia kort: jag kände en gång en annan Steven, en amerikan som jag hade en komplicerad och många gånger allt annat än vänskaplig relation med. För att slippa tänka på honom så benämner jag från och med nu den nya, brittiska Steven som Steve. Dels kallade jag aldrig den amerikanska Steven för Steve, och dels passar Steve väldigt bra ihop med kompisrelationen jag har utvecklat med den brittiska Steven.  För mig får det saker och ting att kännas enklare.
   Jag skippade förrätt eftersom jag aldrig riktigt förstått vitsen med det. Bryony och Evelina tog tomatsoppa, Steve tog sallad med någon typ av röra som såg väldigt märklig ut. Han erbjöd mig att smaka lite och jag konstaterade att den inte smakade särskilt mycket alls.
Till huvudrätt åt jag någon typ av bönburgare med bröd, sallad och klyftpotatis. Måltiden var mycket trevlig. Steve hade på sig en svart T-shirt med Visingsö skrivet i vitt och jag frågade lite skämtsamt om han fick betalt för att bära den och göra reklam. Kortfattat igen: skolan jag går på ägs av Folkuniversitetet i Sverige, de som även ägde mitt gymnasium, och de har en folkhögskola på Visingsö som har ett väldigt nära samarbete med min nuvarande skola i Brighton. Tack vare detta verkar de flesta av mina nuvarande lärare ha varit på Visingsö och även i Gränna, Huskvarna och andra ställen runt omkring. Steve hade varit på Visingsö en vinter när det var tjugo grader kallt. Jag kunde inte föreställa mig något värre och frågade vad han gjorde för att förtjäna ett så grymt öde.
Visst, det är jättefint på Visingsö, men det är världens ände. Du cyklar ner till en hamn på kanske tjugo minuter, en halvtimme, åker båt över Vättern i tjugo minuter och vart hamnar du då? I Gränna. Där finns tonvis med polkagrisar, ett berg och det är i princip allt. Jag har släkt i närheten av Gränna och har varit där minst en gång varje sommar sen jag var ett mycket litet barn, så jag måste erkänna att jag är rätt trött på stället.
Bryony visade oss en bok om brittisk historia som hon köpte i Sailsbury, jag blev grön av avund och var nära att kidnappa den. Den hette till och med ”Remember, remember (The fifth of November)”.
“Remember, remember, the fifth of November...” mumlade jag för mig själv.
“Åh, kan du den?” sa Bryony.
”…the gun powder, treason and plot” fortsatte jag till svar. ”I know of no reason, why the gun powder treason, should ever be forgot. Guy Fawkes, Guy Fawkes, ‘twas his intent, to blow up king and parlament…  Och sen kan jag inte mer.” avslutade jag. Påminn mig om att jag måste lära mig hela dikten innan nästa femte november. För övrigt sa jag lite skämtsamt till Bryony att hon nog är min själsfrände, för jag hittade bara fler och fler saker vi hade gemensamt. V for Vendetta var en av hennes favoritfilmer, vi skulle båda två ha efterrätt, vi ogillade fotboll och vi var dåliga på matte.
Choklas -Parfait påminde mest om fryst chokladpudding, med stora hallon och skivade jordgubbar till. Det hela var himmelskt gott. Bryony hade för övrigt sprungit på en ung kille utklädd till morot på stan tidigare och fått någon sorts rabattkupong av honom, så på mitt kvitto från restaurangen stod det ”Carrot discount”, alltså ”Morrosrabbat”. Det såg jättekul ut.
   Det var fortfarande någon timme kvar innan vi skulle åka hem. Steve och Bryony skulle bara gå runt i Cantebury utan något speciellt mål, och Evelina och jag hade ingen aning om vad vi skulle göra.
”Vi kanske kan hänga på er? Om ni inte vill ha lite privatliv, förstås.”
”Du vet, det är ganska svårt att få något privatliv i en stad.” sa vitsige Steve. ”Det är liksom folk överallt.”
Vi gick runt i Cantebury alla fyra. Trots att Steve och Bryony fortfarande var gruppledare så kändes det verkligen inte som att jag hade någon elev-lärar-relation med någon av dem, utan vi umgicks som vuxna vänner. Jag kände mig på det hela taget väldigt vuxen när jag var med dem. Även om Steve nog är bortåt trettiofem-fyrtio så kan Bryony inte vara så fruktansvärt mycket äldre än mig; hon ser ut att vara max tjugofem.
Vi gick förbi en klosterruin, diskuterade språkhistoria och gamla krig.  När vi gick förbi en vykortsaffär så sa Evelina att det verkligen verkar finnas kort för precis allting i det här landet. Jag lovade Steve att om jag någonsin hittar ett Förlåt-för-att-jag-brände-upp-din-brödrost-kort så ska jag skicka det till honom, även om det inte var jag som förstörde hans och Bryonys förra brödrost.
   Innan vi åkte hem så skulle jag gå på toa, vilket på det hela taget var en ganska traumatisk upplevelse. Jag hade på mig en lång huvtröja med dragkedja som jag hängde av mig på en krok. I ena fickan låg min MP3-spelare. När jag tog på mig denna tröja igen så gjorde jag det lugnt och försiktigt, för att inte min kära MP3 skulle ramla ut. När jag i ögonvrån såg hur något landade rakt i toaletten så höll jag på fullaste allvar på att dö av en hjärtattack, innan jag såg att det inte var min Mp3 utan en tom toarulle som jag råkat knuffa ner. Jag skyndade mig ut och gick mot nästa utmaning: att tvätta händerna. Detta gjordes i en maskin som automatiskt skulle spola vatten, spruta tvål och sen torka mina händer. Min ena hand blev blöt, den andra blev intvålad och ingen av dem blev torr. Jag skyndade mig iväg till bussen.

Väl tillbaka utanför skolan så sa vi hej då till de italienska eleverna, som tyvärr ska hem till Italien nu, och sen gick jag, Evelina, Bryony och Steve åt samma håll en bit.
”Jag gillar att säga till namn.” sa Bryony helt plötsligt till mig. ”Med alla L.”
”Oj, tack.”
”LiiiiLLLooLLLLiLLLYY.”
”Mycket vackert, Steve…”
”Vet du, om du vill byta namn i England så är det bara att gå in på ett postkontor, hur enkelt som helst. Jag gick in en gång och frågade om jag kunde lägga till hundra S framför mitt namn, de såg jätteseriösa ut och sa att det kunde jag men jag BORDE verkligen inte…”
Jag vet inte om han hade en aning om vad han snackade om, men jag skrattade mycket åt det. Utflykten till Cantebury var mycket trevlig.