The magic can begin

Jag ska börja med att förtydliga att jag inte hade en aning om vad som väntade mig när jag anmälde mig till den här resan. Det hade ju tidigare varit tal om en resa till Paris, och samma organisation som ordnade den ordande även en massa andra. Någon människa på min skola satte upp ett plakat med alla resor de ordnade. Jag både älskade och hatade denna någon; älskade eftersom jag ville åka på dem alla och hatade av samma anledning, för gratis var det inte. Men det var ändå mycket billigare än vad det någonsin skulle vara att ta sig till någon av destinationerna på egen hand, och jag visste att jag borde passa på. Så jag sa åt mig själv att välja EN av resorna till att börja med, och då var det ju Skottland jag helst ville åka till. Skottland ropade mitt namn. Så jag gick in till rektor Anna (underbar kvinna, förresten, mycket snäll och hjälpsam och omtänksam) och bad henne boka in mig på en Skottlandsresa snabbt, innan jag ändrade mig och insåg att det var för dyrt.
Det pratades om ett slott och något om whisky. Annars visste jag ingenting.

Samling på Brighton Station bredvid WH Smith. Bussen går nio, var där minst en halvtimme innan, stod det på biljetten jag fick av Anna.  Jag var där en och en halv timme innan.
Stationen låg bara två busshållsplatser från Churchill Square, men jag hade ingen aning om åt vilket håll så jag tog bussen därifrån. Jag har bara varit på stationen i Brighton en gång tidigare, och det var för en månad sen när jag kom hit och tillsammans med mina svenskar hoppade av ett pendeltåg och in i en taxi. Det var med andra ord ett väldigt kort besök. Nu fick jag tillfälle att ta en närmare titt på stationen. Jag tyckte om den, den gav en väldigt internationell känsla.
Fast det var kallt, mörkt och jag var väldigt nervös. Vilsen, liksom. Jag hade verkligen ingen aning om vad som väntade mig och även om jag aldrig undrade vad jag hade gett mig in på så kände jag mig lite rädd och osäker där på stationen.
”Jag önskar att du var här med mig” skrev jag i ett sms till Ida. Nämnd Ida ringde genast upp mig och berättade för mig att jag är världens bästa vän, att alla på skolan älskar mig, att alla på den här resan kommer älska mig också och att allting kommer gå jättebra. Du anar inte hur mycket bättre allting kändes efter det, Ida.
   Klockan nio dök det upp en brittisk kvinna som viftade med en UK Study Tour-skylt, prickade av mig och resten av gruppen (som jag hade lyckats lokalisera till slut) på en lista och berättade att bussen var lite försenad. Kvinnan hette Jo, var vår guide och reseledare och jag tyckte om henne direkt. Hon var trevlig, väldigt rolig, lätt att prata med och tilltalade oss alla med Lovely. Inte förrän hon kom började jag slappna av. Jag var på rätt plats, med rätt människor, jag hade med mig rätt saker och nu var det bara att vänta på bussen.
Vi skulle passa på att gå på toa innan vi gick på bussen, sa Jo. Toan på bussen skulle vi helst använda så lite som möjligt, för den rymde en begränsad mängd och vi skulle behöva ha med den hem igen.
Jag följde med Jo och gick på toa på stationen. Med oss var också en tjej som jag tack vare detta toabesök började prata med. Hon hette Michelli (det stavas inte alls så men jag tänker stava det som hon uttalade det) och var från Brasilien. Hennes engelska var sådär, men hon var väldigt gullig och jag gillade henne.
   Eftersom jag inte visste så mycket om resan jag skulle på så visste jag inte heller vad jag skulle vänta mig. Men en sak hade jag väntat mig: att upptäcka Skottland själv eftersom jag inte hade med mig någon jag kände. Vilka mer än jag åker på sådana här resor själva? Det skulle vara jag och sen de andra i olika grupper, jag var inställd på det och hade inget emot det.
Jag kunde inte haft mer fel. Det var MASSOR av folk som inte hade med sig någon de kände. Jag fick jättemånga nya vänner.
   Michelli var den första. Eftersom vi gillade varandra och båda var där ensamma så satte vi oss bredvid varandra på bussen. Längst fram till höger, precis bakom föraren (höger från där vi satt alltså, allting blir tvärtom med vänstertrafik), med Jo antingen på andra sidan mittgången eller nere bredvid föraren. Alltid tillräckligt nära för att prata med. Det var den bästa platsen i hela bussen.
   Halv tio lämnade vi Brighton, vid gott mod trots att vi nu hade fått klart för oss att vi skulle vara framme i Edinburgh klockan halv nio nästa morgon och befinna oss på bussen till dess. Michelli och jag pratade om våra olika hemländer och våra syskon. Hon hade en tvillingsyster, med ett namn som rimmade på hennes. Jag tänkte fråga om de var enäggstvillingar, men sen insåg jag att även om jag lyckades komma på ordet för enäggstvillingar så skulle Michelli troligen inte förstå det. Jag hade just bestämt mig för att istället fråga om de var lika, när Michelli svarade på frågan innan jag ställt den:
”Hon ser precis ut som mig.” sa hon stolt. Några dagar senare visade hon mig en bild på henne och hennes syster och bad mig peka ut henne. Jag chansade på en av dem och det var hennes syster. De kan inte vara något annat än enäggstvillingar, de var identiska. Jag föreställde mig hur jobbigt det måste vara att vara så långt bort från någon man står så nära.

Vi stannade i London och plockade upp fler resenärer, och även på Heathrow i London.  Vi gjorde ett kort stopp på tio minuter för att gå på toa, på den typ av shoppingcenterliknande byggnad som jag bara har sett utmed motorvägarna i Storbritannien och Tyskland. Där finns oftast ett WH Smith (WH Smith säljer godis, böcker, leksaker och ibland CD-skivor, det stora WH Smith inne i Brighton har även ett postkontor), ett Starbucks eller Costa Coffe, någon typ av snabbmatsställe och tillräckligt många toaletter för att aldrig behöva stå i kö.
Jag vet inte riktigt hur jag ska benämna detta ställe. Rastplats? Även om det får mig att tänka på ett picknickbord och en gräsmatta så är det nog det närmaste jag kommer.
   I alla fall: några timmar senare stannade vi på ett annat sådant ställe som nästan såg exakt likadant ut som det förra. Klockan var mycket, bortåt tolv eller halv ett, men Jo förklarade att vi var tvungna att lämna bussen i fyrtio minuter.  Det var ett… gaah, förlåt men jag kommer verkligen inte på hur man översätter legal requirement. I alla fall var det lag på att busschauffören skulle ha fyrtio minuters rast och att alla måste lämna bussen.
”Jag vet att det är sent och att ni vill sova, men ni måste tyvärr.”
    Jag och Michelli gick till Costa Coffe. Min första tanke var förstås en kopp te, men sen insåg jag att jag kommer behöva all sömn jag kan få och därför borde undvika allt med koffein. Jag köpte varm choklad, för jag höll på att frysa ihjäl på den där bussen och var tvungen att ha NÅGOT varmt, en macka mer för att jag BORDE än för att jag faktiskt var hungrig, och någon typ av chokladkaka.
Jag föreberedde en £5-sedel.
”£9.67, please.”
Inte få en hjärtattack nu, Lilly, byt bara lugnt ut £5-sedeln mot en £10-sedel och se glad ut.
Naturligtvis var priserna skyhöga; precis som Pressbyrån på tågstationen i Linköping eller caféet på Skavsta så hade de ingen som helst konkurrens. Jag tinade i alla fall upp något, och vaknade till betydligt. Vilket kanske inte var så bra egentligen, för när vi återände till bussen var det dags att sova.
”Nu ska vi släcka alla lampor och sätta på värmen. Luta er tillbaka, gör det så bekvämt för er som möjligt och försök sova lite. Nästan gång jag väcker er kommer vi vara i Skottland.” sa Jo i sin mikrofon.
Jag kände mig plötsligt klarvaken och studerade natten utanför fönstret. Men någon gång runt halv fyra gav min kropp upp och jag sov i några timmar.

För er som aldrig tillbringat natten på en buss så kan jag säga att det är inget jag rekommenderar. Det blir ALDRIG bekvämt. Och även om man alltid somnar tillslut, jag vet av erfarenhet att är man tillräckligt utmattad så kan man sova under vilka förhållanden som helst, så vaknar man ganska fort igen av att det är så obekvämt. Jag sov en stund bakåtlutad, med ryggen mot ryggstödet. Ytterligare en stund framåtlutad, med huvudet i handen och armbågen mot mitt ben. Det fanns inte en enda millimeter av min rumpa som inte gjorde ont att sitta på.
Men sov gjorde jag, och vaknade till ordentligt först när vi svängde in på ännu en rastplats.
”God morgon, nu är vi i Skottland.”
Klockan var kanske halv sju. Jag hade suttit på samma buss sen klockan halv tio dagen före, sovit två eller max tre timmar på bussen och knappt vaknat till ordentligt.  Och allt jag fick fram, när jag tittade ut genom fönstret och såg de skotska bergen insvepta i morgondimma, var ett svagt och smått euforiskt:
”It’s so beautiful…”
”It is, darling.” bekräftade Jo. Hon lärde sig mitt namn väldigt fort, inte minst på grund av min ständiga entusiasm, men jag föredrog nästan att bli kallad Darling eller Lovely.
   Stapplande och halvsovande tog vi oss ur bussen. Det var bitande kallt, så totalt annorlunda mot det milda klimatet i södra England, och frosten lyste vit på både buskar och gräs. Rastplatsen såg dock fortfarande likadan ut som de två tidigare, förutom att alla pratade skotsk engelska. Skotsk engelska finns i alla nyanser, från lite annorlunda uttal till något som låter som ett annat språk med många låneord från engelskan. Jag tycker det är väldigt vackert i vilket fall, men ibland var det väldigt svårt att förstå.
   Vi åt frukost. Det fanns lite av varje men jag kände inte direkt för att prova några skotska specialiteter så tidigt på morgonen utan valde saker som jag kände mig trygg med; en rostad macka med bacon och tomatsås (låter som en helskum kombination men det var riktigt gott), en liten yoghurt (jag älskade att äta yoghurt till frukost när jag bodde i Sverige och har saknat det i England, så jag blev mycket lycklig när det plötsligt fanns yoghurt till frukost) och en kopp te. Så stor som möjligt, bad jag.
   Efter frukost tog jag min ryggsäck och låste in mig på toaletten. Tro mig, livet kändes faktiskt lättare efter att ha tvättat ansiktet, borstat håret och tänderna och inte minst bytt om till något jag inte sovit på en buss i.
Färden fortsatte och jag hade gärna sovit lite till, men det skotska landskapet var nog för att hålla mig klarvaken. Böljande gröna kullar, grå berg insvepta i dimma… Jag lovar, det var som en annan värld. En överväldigande vacker sagovärld.
   Just när jag nästan hade slumrat till var vi framme i Edinburgh. Jag började uttala det på skotsk engelska när jag var där och tänker nu lära er att göra det samma. Det uttalas ”Edin-brah”.
   Vi lämnade bussen (jag saknade den inte direkt efter alla oändliga timmar jag tillbringat på den) och rörde oss inåt den skotska huvudstaden. Vårt första stopp var en kulle med monument. De gillar monument i Edinburgh (Edin-Brah), kom jag fram till. Tyvärr kommer jag inte ihåg vad hälften av dem symboliserade. Men Michelli bad mig ta kort på henne tillsamman med dem alla, Michelli ville har kort på sig själv tillsammans med allt. Jag älskar att ta turistiga bilder men har inget direkt behov av att själv vara med på dem, men hon fick mig i alla fall att fotas tillsammans med några av monumenten och sevärdheterna i Skottland. Och jag är glad över det, för det är på det hela taget ganska trevliga bilder.
Vi rörde oss ner från kullen med monument och in mot centrum. Jag blev alldeles till mig när jag plötsligt hörde ljudet av en säckpipa och började omedelbart försöka lokalisera personen som spelade den.
Det var en äkta skotte, i kilt och allt. Jag gav efter för min allra mest turistiga sida och bad Michelli ta ett kort på honom och mig.
Vi stötte på två till bara på väg upp till universitetet, äkta skottar med kilt och säckpipa, och Jo övertalade mig att ta kort tillsammans med en av dem också. Någonstans där tog jag även kort med henne. Hon var iförd en mycket töntig skrikigt orange reflexväst, som uppfyllde sitt syfte och såg till att vi inte tappade bort henne men även gav upphov till en hel del skämt och skratt under dagen. Jo The Tour Guide hade sovit lika dåligt som resten av oss så vi skrattade åt det mesta.
   Edinburgh (inom en mycket snar framtid kommer jag börja skriva Edin-Brah istället, inte bara för uttalets skull utan för att jag alltid stavar fel minst tre gånger innan jag får till namnet på Skottlands huvudstad) University var det vackraste universitet jag någonsin sett, det såg ut som ett slott.
”Om jag någonsin går på universitetet”, sa jag till Michelli, ”så ska jag gå på det här universitetet.” Allra mest för att det är gratis för skottar och europeiska/internationella studenter, vad det kostar att gå på universitetet i England ska vi inte gå in på.
   Slutligen kom vi fram till det riktiga slottet, vackert benäget högt över allting annat. Det kostade £16 att gå in och jag tvekade inte ens: jag SKULLE in. Jo samlade ihop våra pengar och betalade för oss, jag fick lite panik när jag plötsligt insåg att jag bara hade £15.
”Äsch, det är lugnt, du kan ge mig ett pund senare.” sa Jo. Till saken hör att jag nästan fick insistera på att betala tillbaka det där pundet.
   Slottet var ENORMT. Det fanns femhundraarton olika rum, femhundrasjutton olika utställningar och femhundranitton saker att ta kort på. Jag trodde aldrig att jag skulle komma därifrån.
Michelli hittade två andra tjejer från Brasilien, Maria och Marcella, och i sällskap med dem var en kille från Schweiz. Han hette Karl och jag pratade ganska mycket med honom, medan tjejerna pratade med varandra på sitt modersmål, portugisiska. Vi var bland annat på en utställning om skotsk krigshistoria, och vissa delar var intressanta trots att jag mest av allt gillade turistshopen. Jag köpte ett par jättefina keltiska örhängen (kelterna var Skottlands ursprungsbefolkning och de må ha varit ganska barbariska, men designa smycken det kunde de) och ett lika vackert halsband med en röd sten i. Det sades ha tillhört drottning Mary av Skottland och ropade liksom mitt namn, framförallt eftersom jag var nästan helt klädd i rött den dagen.
   När vi tittade på utsikten så såg vi hundratals människor med skotska flaggor i en park. Troligen hade de någon demonstration för självständighet den dagen, och jag kom fram till att det kan ha varit därför det var män med kilt och säckpipa överallt. Senare, på väg ner från slottet, såg jag också folk med tröjor där det stod saker som ”Scotish, not British” och ”Rebellious Scot”.
”Är inte Skottland självständigt redan?” frågade Karl. Jag kom på mig själv med att fråga mig samma sak. Varje aspekt av Skotland; klimatet, språket, temperaturen, landskapet och till och med sedlarna, upptäckte jag senare när jag tog ut pengar, var så totalt olikt England att det föreföll en omöjlighet att de kunde tillhöra samma land. Jag hade åkt utomlands, helt enkelt.  Det ÄR två helt olika länder, även om de officiellt tillhör Storbritannien båda två.
   När vi slutligen tog oss ut från slottet så höll vi på att hungra ihjäl alla fem. Jag hade för länge sedan gett upp min ambition om att äta billigt, så vi tog i princip första bästa restaurang.
”Det här verkar vara en överklass-restaurang.” sa Karl om stället vi hamnade på. Jag höll med men var för hungrig för att bry mig. Jag beställde för övrigt Fish&Chips, som har blivit min nya favoriträtt, och kände mig fruktansvärt engelsk. Britter provar väldigt sällan nya saker när de åker utomlands, har jag hört, utan håller sig till det de är vana vid.

Det var så fruktansvärt kallt i Edin-Brah att det slutade med att jag köpte ett par vantar. De kostade bara £5, var av bra kvalitet och jag hade faktiskt inga vantar ens i Sverige, kom jag fram till. En annan sak jag kom fram till var att jag har blivit fruktansvärt bortskämd av att bo i södra England; i Sverige hade det troligen varit så här kallt i minst en månad. När jag kom hem tittade jag på en karta och kunde bara skratta åt mig själv, för Edin-Brah ligger i höjd med Danmark. För att komma upp i kylan i Sverige hade jag behövt åka ännu längre upp, nästan hela vägen till Orkney Island allra längst upp i norra Skottland (Helen, min engelskalärare på gymnasiet, kommer därifrån).  Men det har varit sommar så länge i Brighton, det var inte förrän häromdagen som det började regna.
I vilket fall gjorde vantarna livet lite lättare. Jag köpte även en jättefin väska (jag vet inte vad det är med mig och väskor, men vart jag än är ska jag alltid köpa en väska), en liten present till Caddy (hon var i London före mig och där köpte hon en liten röd telefonkiosk till mig, nu var jag i Skottland före henne så det var inte mer än rätt) och den obligatoriska skotska vimpeln. Vi var även inne i en kyrka där man inte fick ta några foton om man inte hade köpt ett fototillstånd för £2, detta hade Karl och jag jätteroligt åt. Efter kyrkan tog jag ut pengar eftersom det var något jag var tvungen att betala, och fick en smärre chock när sedlarna såg helt annorlunda ut än i England. När jag väl hade hämtat mig från den chocken så var det så självklart att jag inte kunde fatta att jag inte tänkt på det tidigare: varför skulle skottarna ha drottningen av England på sina sedlar? Vilken skotte med självrespekt skulle gå och handla med sedlar som det står Bank of England på? Jag var helt ärligt lite förvånad över att de inte hade William Wallace på sina sedlar (mer om honom i blogginlägg 2).
Jag gillade Skottlands sedlar mycket bättre än Englands. Jag är ju som sagt allt annat än rojalistisk, och det är fruktansvärt tröttsamt att vi i England ska ha en minst fyrtio år gammal bild på drottningen på varenda sedel. Lite fantasi, tack. Visst, det är en känd britt på baksidan av varje sedel (som till exempel Darwin på £10-sedeln, snälla byt ut honom), men på framsidan är det alltid drottningen. Jag hade ingen aning om vem mannen på de skotska sedlarna var, men han var uppenbarligen någon som betytt mycket för Skottland. Mycket mer starkt och personligt.
   Vi drev runt lite på stan innan vi äntligen rörde oss bort mot bussen. Vid det här laget var jag totalt utmattad, och allt jag kunde tänka på var sängen som väntade mig på ett hotell någonstans.
Men först blev det ett stopp vid The Forth Bridge. Jag vet inte varför den hette så, men Jo berättade att den är väldigt känd och en viktig symbol för den industriella revolutionen. Samt att de höll på att försöka måla den oändligt många gånger, men eftersom färgen bara föll av gav de till slut upp och lämnade den i sin naturliga mörkröda färg. Jag kunde inte förstå hur någon kunde vilja måla den, för färgen var vacker, men skrattade ändå åt hur envisa folk kan vara.

Sen, äntligen, åkte vi till hotellet. Vi skulle bo tre och tre, och när jag och Michelli pratat lite med kinesiska Lucy på bussen så hade Jo genast placerats oss tre i samma rum.
Hotellet var mysigt, rummet hade brun heltäckningsmatta och ett litet bord med vattenkokare, tre tekoppar och några tepåsar. Värmen var också generöst påskruvad, och eftersom jag varit konstant nerkyld sedan stationen i Brighton så kändes det som om min hud glödde när jag långsamt tinade upp. Jag tyckte om känslan, jag hade börjat tvivla på om jag någonsin skulle bli varm igen.
Michelli tog en dusch, Lucy tog fram en påse bananer och bjöd mig på en. Jag lade mig på sängen och höll nästan på att somna, trots att jag hade jeans på mig och trots att lystet var tänt i taket. Jag tvingade mig upp igen, bytte om till pyjamas. Slocknade i samma sekund som Michelli släckte lyset i taket.