The magic can begin

Tydligen ska varje klass på skolan ordna en Social Evening med någon typ av aktivitet. Klassen Gilmoure var först ut. Deras grej var Oscarsgala. Folk kommer till skolan på kvällen i finkläder, fotas på röda mattan, minglar runt med små drinkar och salta pinnar och sen ser vi på Breakfast at Tiffany's tillsammans.

Det var ju en väldigt rolig idé och jag ville stötta mina kurskamrater, så jag gick dit även om jag inte direkt kände för det. Jag hatar att klä upp mig, jag känner mig verkligen inte bekväm i finkläder utan känner mig mest av allt som om jag låtsas vara något jag inte är. Jag är inte direk särskilt bra på att mingla heller. Dessutom hade jag en av mina dåliga dagar. Ja, jag har vissa dagar då jag känner mig ledsen utan någon som helst anledning, är helt övertygad om att ingen egentligen tycker om mig och helst av allt vill gömma mig för världen under en sten.

Men men, jag dök upp på Oscarsgalan. Mina kurskamrater var gudomligt vackra, framförallt Hana som såg ut som en japansk prinsessa. Själv var jag klädd i vardagskläder, samma som jag haft på mig under skoldagen. Jag har visserligen en jättefin kjol från Shock i Sthlm med mig, men det enda jag kände för ännu mindre än att dyka upp i jeans var att dra runt på stan och försöka hitta strumpbyxor och en topp eller liknande som passade till den. För att inte tala om smink. Tror alla vid det här laget har förstått hur hopplöst ofeminin jag är, så jag kan ju säga rakt ut: jag äger inget smink. Vid de sällsynta tillfällen jag faktiskt klär upp mig går jag till HM och köper en mascara. Att klä upp mig skulle på det hela taget bli en väldigt dyr historia, och jag kände verkligen att jag mycket hellre besöker något slott i Skottland (<3) på lördag än att förnedra mig i en massa klädaffärer.

   Jag gjorde tappra försök att mingla, men kände mig på det hela taget som en kanadagäss bland svanar (jag fastnade för den liknelsen, den var väldigt talande). Tills Steve och Bryony gick förbi, vill säga. Jag gillar verkligen Steve och Bryony och tänker på dem som mina vänner. Igår när vi var i The Pavillion samtidigt, de för att äta kvällsmat och jag för att skypa med min bror, så bjöd de mig på mackor.

Steve såg ut precis som vanligt. "Ursäkta mig alla glamourösa människor, jag ska bara gå förbi." sa han och jag blev genast på bättre humör. Bryony såg också ut som vanligt, förutom att hon hade ena armen i en mitella.

"Bryony! Vad hände med din arm?"
"Jag spelade cricket med Steve, och liksom ramlade på den. Jag trodde det skulle gå över ganska snabbt men jag kan fortfarande inte röra den."

"Oj, är du okej?"

"Jadå, jag tror bara det är en fraktura. Men jag borde nog gå till en läkare."

"Ja, det borde du verkligen göra."

Vi småpratade en stund, innan hon kom fram till att hon borde gå och hjälpa Steve med något. Då sa hon "vi ses sen" och rörde lätt vid min arm, jag tolkar det som att hon också ser det som att vi är vänner nu.

Filmen "Breakfast at Tiffany's" var för övrigt väldigt tråkig.

 

Annat kul som har hänt: jag var med Hana, Ida, Evelina, Frida, Elin och Marwa på en japansk restaurang häromdagen. Eller snarare japanskt inspirerad, var Hanas omdöme. Om ni vill ha något att skratta åt kan ni ju föreställa er hur jag, som föddes utan koordinationsförmåga, sitter och försöker äta ris med pinnar. Hana höll på att skratta ihjäl sig.

Efter det gick jag och Ida till piren, där vi hade en mycket trevlig eftermiddag. Vi började med att åka det stora Parisehjulet och utsikten var fantastisk, även om det var lite obehagligt att vara så högt upp. Det fanns också en mycket irriterande automatisk röst som upprepade samma meddelande tre gånger (om ABBA som vann Eurovision 74, hoteller som Margrete Thacher bodde på och den västra piren som en gång brann ner, sånt jag redan visste med andra ord) och en övervakningskamera. Det sistnämnda gjorde mig mycket nervös. Jag antar att jag är lite bortskämd, för i Sverige har vi väl inga kameror på offentliga platser? Inga jag någonsin har varit på, i alla fall. I Storbritannien är det kameror överallt. Helt plötsligt stöter man på en gul lapp där det står "Smile, you're on CCTV".

Naturligtvis är det bra att de har kameror i Parisehjulet, för att se till att ingenting händer, men jag blev fortfarande nervös. Och jag är glad att Ida uppmärksammade det och varnade mig, annars hade jag väl börjat prata om att spränga Houses of Parlament eller något sånt.

Efter Parisehjulet åkte vi berg- och dalbana. Berg- och dalbanan i fråga fanns längst ute på piren och hade branta nerdförsbackar och en bit där vi åkte upp- och ner. Jag och Ida klamrade oss fast vid säkerhetsbyglarna, knep ihop ögonen och skrek från botten av våra lungor. När åkturen var slut lät det:

"... VI LEVER! VI LEVER! VI LEVER! ÅH, DET DÄR VAR AMAZING! EN GÅNG TILL!"

Sen följde jag med Ida hem och höll på att aldrig komma därifrån. "Jag borde åka hem nu" sa jag gång på gång, men ville inte riktigt. Vi hade så roligt.