The magic can begin

Jag vet inte vilket datum jag kommer posta detta blogginlägg, men lördagen den 1 september 2012 var en helt perfekt dag på alla sätt.

Jag har alltid velat åka på en prideparad. Men de har alltid varit i Stockholm och tåg till Stockholm brukar kosta runt 500 spänn enkel resa. För att inte tala om övernattning på hotell eller vandrarhem, mat i mängder och inträde på pride. Det har bara varit omöjligt.
Men så kommer jag till Brighton, mina drömmars stad, och vad har de under min första helg om inte världens prideparad? Jag var överlycklig.

Att försöka lokalisera Hana och Evelina (allmän info: Evelina är svensk och Hana heter egentligen Hanami och är japan, jag pratar engelska med båda dessa) i folkhavet var bara omöjligt, så jag stod själv och tittade på paraden. Det var glitter, regnbågar, halvnakna män, stora flak med dansare, folk utklädda till seriefigurer och allt annat du kan tänka dig. Och överallt samma glädje och kärlek. Jag stod och log fånigt för mig själv under hela paraden.
När den hade tagit sig förbi området runt piren, där jag stod, så skingrades folk ganska snabbt och det blev plötsligt betydligt lättare att lokalisera Hana och Evelina. Vi gick längst med eller strax efter paraden hela vägen till en park i andra ändan av city som enligt uppgifter skulle vara full av happenings och aktiviteter. Jag hade köpt en medelstor regnbågsflagga i tyg för £2 från en gatuförsäljare uppe vid Churchill Square, Evelina hade fått en liten regnbågsflagga i plast från någon i paraden och Hana köpte en brittisk flagga med rosa istället för blått (jag antar att det är gay-Storbritanniens flagga eller något sånt) från en annan försäljare vi gick förbi, så dessa gick vi och viftade med i tid och otid.
När vi väl kom fram till parken var vi dödshungriga, så efter att ha betalat £10 i inträde så började vi leta efter ett lämpligt ställe att köpa mat. Valet föll på en servering med mycket välgörenhetskänsla över: de skänkte allt de tjänade till hjälp och stöd åt personer med HIV. Jag åt någon kycklingrätt med ris som var helt okej, och till efterrätt en kopp te och världshistoriens godaste chokladmuffins.
   Efter maten insisterade jag på att jag ville åka karusell, och valet föll på något som liknade slänggungorna på Skara Sommarland som jag älskade som barn. Varken Hana eller Evelina var några karuselltyper så de höll min flagga och tog kort på mig. Alla karuseller jag har åkt i England hittills har fått dem i Sverige att framstå som ingenting. Att åka dessa slänggungor var som att flyga genom det brittiska landskapet, och mellan tjuten och skratten började jag mumla lagom patetiska saker som ”I love you England, my beautiful England, I will never leave you again, I promise, I will stay with you forever and ever my beautiful one..”
Hana fick ett jättebra kort på mig när jag flyger fram. Efter att ha gått runt ett tag bland miljoner stånd och partytält och dubbelt så många miljoner av mer eller mindre fulla och mer eller mindre homosexuella britter (”Drunk British gay people are my favorite kind of people”, kom jag på mig själv med att säga när en halvnaken engelsman insvept i en prideflagga high-fivade mig) så var vi ganska utmattade och satte oss på en gräsplätt, såg på folk och pratade om allt ifrån våra framtidsplaner och drömmar till inställningen till homosexualitet i våra hemländer. Jag passade också på att ta av mig mina underbara-men-alldeles-för-nya skor och blodfläckiga strumpor för att sätta på högst efterlängtade skavsårsplåster. Jag måste erkänna att jag var väldigt stolt över mig själv när jag idag, innan jag gick ner till piren för att titta på paraden, gick in på världshistoriens största tvåvåningsapotek mitt i Brighton och lyckades hitta skavsårsplåster. Utan att veta var jag skulle leta och utan att veta vad skavsårsplåster heter på engelska. Jag var inte ens säker på vad ”plåster” heter på engelska, de säger band aid i en film jag har sett men det känns som ett amerikanskt ord och varför ta risken, liksom?
Plåster heter ”plastic” på engelska, kom vi fram till när vi satt där på gräsplätten. Hana slog upp det på japanska på sin söta lilla minidator. När vi väl reste oss från gräsplätten orkade vi inte med så mycket mer, vi pratade en stund med Ida, Frida och Elin borta vid ett Red Bull-tält och sen begav vi oss tillbaka in till Brighton, till Churchill Square och bussen hem.
   Det tog säkert en halvtimme att gå från parken till Churchill Square, men vi höll modet uppe. Vi stannade och köpte chips, viftade lite mer med våra flaggor och när vi hade kommit till North Lanes så var vi plötsligt inne i en diskussion om filmer.  Hana gillar gulliga filmer som Notthing Hill och Love Actually, Evelinas favorit var en något alternativ film om en italiensk familj. Eftersom Sweeney Todd, V for Vendetta och The Nightmare Before Christmas var de jag valde när jag fick välja tre filmer att ta med till England så är det nu för tiden dessa tre jag benämner som mina favoritfilmer, så jag berättade lite kort om dem. De verkade båda gilla The Nightmare Before Christmas, så vi bestämde att vi ska ha filmkväll alla tre någon gång och se den. Och Hana, min underbara Hana, trots att hennes filmsmak först verkade skilja sig så mycket från min så kom det snart fram att hon också gillar Tim Burton och Johnny Depp.  Hon nämnde Sleepy Hollow, en skräckfilm från tidigt 90-tal som jag trodde att ingen mer än jag och mina riktigt Burton-nördiga kompisar hade sett.
När jag sen pratade om V for Vendetta så sa jag något som jag aldrig trodde jag skulle säga till två tjejer jag bara känt i några dagar:
”Jag tycker han är ganska sexig. Ni vet, maskerad, mystisk...”
”Fast man får ju aldrig veta vem han är, eller hur han ser ut under masken...”
”Nej, och jag tänder lite på det.”
Jag var chockad över mig själv. Vad hände med den inåtvända, misstänksamma Lilly som inte vill visa sig svag och tjejig för någon, som knappt erkänner att hon tänder på Johnny Depp?
Den Lilly är borta och jag saknar henne inte. Senare skrattade jag lite och sa ”jag skulle inte ha sagt det där, nu kommer ni bara sitta i kväll och tänka på hur jag ser på V for Vendetta och dreglar över honom!” men jag menade det inte. Jag ångrar verkligen inte att jag sa det. Jag tycker så mycket om både Hana och Evelina och jag VILL kunna säga sådana saker till dem, VILL kunna vara tjejig och självutlämnande till dem.

”Thank you for today” sa Hana när hon kramade mig hejdå. Jag kan bara säga detsamma. Tack för denna helt perfekta dag.