The magic can begin

Ida, jag och Hana skulle träffas i The Pavillion, en byggnad bredvid skolan som är öppen kvällstid och bland annat har TV, soffor och ett litet kök. Vi ska till London, se en musikal och gå på Madame Tussauds. Vi skulle kanske inte nödvändigtvis boka resan ikväll, men i alla fall kolla upp hur mycket biljetter till musikaler kostar.

Hana fick förhinder. Jag var inne i Brighton en stund, gick till Sainsburys och köpte bland annat lite bröd och en burk marmelad. Bröd för att jag ska ha till kvällsmat framöver och marmeladen lite av samma orsak. Eftersom kvällsmat inte ingår hos min värdfamilj så känns det lite halvbra att snylta på deras marmelad till min kvällsmat.

I alla fall: när jag kom till The Pavillion, med både dator och kassen från Sainsburys, väntade Ida på mig där. Även Bryony (låt oss bara bestämma att det är så hennes namn stavas, okej?) och Steven var där, av allt att döma för att äta kvällsmat. Ägg och pastasallad, såg det ut som.
Vi kunde ha ett party, kom vi fram till. Party in the Pavillion.

Jag startade upp datorn men insåg snart att jag höll på att dö av hunger. Så jag vände mig istället mot min påse från Sainsburys.

"Ni råkar inte veta om det finns någon toast här?" Frågade jag Steven och Bryony och såg mig omkring i det lilla köket.
"Toaster." rättade Stevem. Naturligtvis, gaah. Toast är brödet när det har rostats.
"Sorry, toaster."
"Du kan låna våran om du vill." På köksbänken stod en vit brödrost av modell Större. Jag tackade så mycket och lyckades leta fram en tallrik och en kniv till marmeladen.

"Vi brukade ha vår brödrost stående här så att eleverna kunde använda den, men sen satte någon eld på den och sen dess har vi den inlåst."
"Så ni har en privat brödrost?"
"Haha ja, fast det har ju du också hemma."

Jag tänkte precis säga att jag faktiskt delade den med min värdfamilj, när jag kom på vad Steven just sagt:

"Vänta, sa du att någon SATTE ELD PÅ DEN?"
"Haha ja. De ställde den på en platta så att den smälte."
"Whaaaat? Det är ju bara korkat. Jag skulle aldrig göra något sådant, jag lovar."
"Du står på "Du-får-låna-får-brödrost-listan nu."
"Haha det kanske var några som inte gillade er som gjorde det. Det är ju för övrigt en väldigt mogen grej att göra mot någon man inte gillar."

"Exakt. 'Hörru Steve, dina lektioner är så tråkiga att jag nu ska bränna upp din brödrost'."

 

Jag tror att Steven och Bryony är ett par. Jag såg dem gå hand i hand när jag åkte förbi skolan i lördags, och något med sättet de pratade med varandra när de åt liksom förstärkte känslan. De är rätt söta ihop. Bryony är så snäll och gullig och liksom mjuk, och Steven är helt enkelt rolig.

Jag åkte buss med Hana häromdagen och passade på att fråga hur Steven egentligen är som lärare.

"Som en clown." var hennes spontana svar. De fick för övrigt i läxa häromdagen att skriva någonting om djungeln, vad som helst, och Hana skrev "jag skulle aldrig vilja åka till djungeln för jag skulle bli uppäten av en krokodil". Jag skrattade en stund och sa att jag troligen hade gjort detsamma, förutom att jag troligen skulle ha skrivit en liten berättelse om när krokodilen åt upp mig.

 

Jag har nu varit alldeles ensam i ett främmande land i två veckor. Jag är på helt rätt plats men alldeles enkelt är det inte. Nackdelen med att hela tiden längta bort är att jag alltid rör mig mellan olika världar som jag försöker kombinera så gott det går. Ibland går det inte alls, och då får jag välja bort en av dem.

Hemlängtan är inte rätt ord. "Hemma" i sig är i mitt fall inte helt lätt att definera. När jag var 17 flyttade jag från Vimmerby upp till Linköping och bodde inneboende tills bara en vecka innan jag reste hit till England, då jag flyttade ner till min familj i Vimmerby för att packa och ordna med allt praktiskt.

Rummet i Linköping var inte mitt, men det var Hemma för mig. Men nu bor det någon annan där.

Huset utanför Vimmerby, där jag växte upp och där min familj fortfarande bor, kommer alltid vara Hemma på ett sätt. Men jag har faktiskt inte bott där på två år, och under dessa två år har så mycket förändrats.

Och det som just nu är Hemma är två rum i källaren hos min värdfamilj. Det är inte mitt eget, ännu mindre än vad rummet i Linköping var.

Istället för att gå runt och tycka synd om mig själv, "buhuhu jag hör inte hemma någonstans", så har jag dock löst det genom att göra Hemma till så mycket mer än en plats. Hemma är där jag känner mig trygg, där mina vänner är, där jag vill vara. Hemma kan vara på en buss, i en fåtölj i skolan, nere vid havet, i extrasängen hos Ida, var som helst.

Dock blir det lite komplicerat när jag ska referrera till Hemma som en fast plats. Någon del av mig vill fortfarande kalla rummet jag hyrde i Linköping för Hemma, för det var mitt eget.

 

Nej, hemlängtan är inget bra ord för Hemma är där jag vill att det ska vara. Men jag saknar mina vänner något så fruktansvärt. När jag chattade med Jossie och Maddie på facebook så gjorde det nästan ont. Och varje gång jag ser något Star Wars-relaterat så vill jag vända mig om och ropa "Caddy, kom och kolla på den här!" innan jag kommer på att hon är kvar i Sverige.

Storbritannien är mitt men helst av allt vill jag bara kidnappa mina vänner och flytta in ett stort hus med dem alla och ha dem hos mig för evigt.