The magic can begin

Jag var fruktansvärt trött i morse, av någon anledning. Ändå lyckades jag ta mig upp kvart i åtta och gå upp en våning för att äta frukost (mitt rum, TV-rum och badrum ligger i källaren).

Britter äter flingor med mjölk, rostat bröd med marmelad, en kopp te och ett glas apelsinjuice till frukost. I Sverige brukar jag behöva äta en tallrik fil eller yoghurt OCH en macka för att inte bli hungrig igen på en timme. Förra gången jag var i England var jag konstant hungrig hela veckan, men nu... Jag vet inte. Antingen har min kropp vant sig vid denna frukost (vilket i så fall är väldigt bra, för jag bestämde mig redan första dagen för att om det här är vad man äter till frukost i England så ska jag lära mig äta och älska det) eller så är jag bara för glad för att känna hunger.

I alla fall: jag åt min frukost och begav mig till skolan. Det tar bara tio minuter att gå, om inte mindre. Dagens första lektion brukar vara engelska och så även idag. Vi är runt fyrtio elever på den här kursen men tack och lov har vi aldrig lektioner i hela den gruppen. På engelskan är vi uppdelade i klasser, alla med namn efter en känd person från Brighton, som jag tror jobbar på olika nivåer och baseras på ett "prov" vi gjorde vår första dag. Jag går i klassen Greene (efter människan som skrev boken Brighton Rock som vi läste i trean, den blir jag verkligen aldrig av med) och vi har antingen en Tim eller en Sarah. Idag hade vi Tim och pratade mest om grammatik.

Mellan våra två förmiddagslektioner har vi en tjugo minuters rast då jag antingen tar en kopp te, går på toa, smiter iväg till datasalen och kollar Facebook eller pratar med Hana som går i en annan engelskaklass. På en riktigt effektiv rast hinner jag med allt detta.

 

Vår andra lektion för dagen var English Through. Vi har fått välja en väldig massa extrakurser på den här skolan; för English Plus valde vi fyra olika ämnen, ett för varje treveckorsperiod, innan vi kom till England och för English Through fick vi välja häromdagen. Jag velade fram och tillbaka men valde slutligen Drama, lite för att Hana och Evelina hade valt det (så om det gick totalt åt skogen så skulle jag i alla fall ha vänner vid min sida) men också för att jag kände att jag kan behöva leva ut min dramatiska sida. Jag är ingen skådespelare, inte alls som min bror, men jag har väldigt livlig fantasi och gillar att... spela ut. Göra dramatiska gester och säga dramatiska saker, helt plötsligt och helt utan anledning.

Jag var lite nervös när det var dags för dramalektionen, undrade vad jag hade gett mig in på, men när vi väl började så kände jag direkt att jag hade valt rätt. Vi hade en jätterolig lektion. Vi lekte lekar så som; fortsätt historien med antingen "fortunately" eller "unfortunately", kom på så många användningsområden du kan för den här tejprullen, spela upp en liten scen till den här bilden (jag och Evelina låg på golvet och skrek medan Max försökte driva demonerna ur oss), skriv en galen tidningsrubrik och demonstrera den (jag var Queen Elizabeth som födde fram en ond optiker, fråga inte vad den idéen kom ifrån) och Skapa en dialog runt detta skumma object (min grupp fick någon konstellation av garn och glasspinnar, den skulle jag tydligen ta över världen med).

 

Som English Plus-ämne har jag just nu Litteratur, även detta var ett mycket lyckat val. På den senaste lektionen läste vi en skräckhistoria som hette The Money's Paw. Centralt för handligen var en man, hans fru och son, samt en konserverad aptass som sades besitta magiska krafter. Ägaren fick tre önskningar. Personen som gav den till familjen sa att han visste inte vad den förra ägaren hade önskat sig, bara att den tredje önskningen var att få dö. Familjen ignorerade varning och önskade sig £200. Dagen efter gick sonen till sitt jobb men kom aldrig mer hem, istället kom en representant för företaget han jobbade på och berättade att hade hade avlidit i en olycka men att företaget tog på sig allt ansvar för händelsen och ersatte familjen med £200.

Mamman snodde då åt sig aptassen och önskade sonen tillbaka i livet, men när en levande död knackade på dörren mitt i natten så fick hennes man panik och önskade sonen död igen.

Sensmoralen var troligen "var försiktig med vad du önskar dig", kom vi fram till. Resten av lektionen ägnade vi åt att prata om vad vi skulle önskat oss och hur detta skulle kunna gå fel. En av tjejerna mitt emot mig skulle önskat att hon var Draculas favoritfru, och där kom vi fram till att ganska mycket kunde gå fel. Hanas önskan var betydligt säkrare: att kunna prata och förstå alla språk i världen. Vad jag själv skulle önskat har jag fortfarande ingen aning om.

Men bäst var Idas: först skulle hon önska sig en miljon, sen skulle hon önska sina föräldrar tillbaka till livet och sen skulle hon önska sig en pizza. Istället för att sända sina föräldrar tillbaka till döden.

 

I vilket fall: sedan dess är det lite av ett stående skämt, internt för oss som var med på den litteraturlektionen. Ska vi önska oss något? Nej, då kommer ju någon dö.

Och på Dramalektionen idag, när historien vi berättade tillsammans i varsin del plötsligt handlade om en hund som dog, så gjorde Hana den omedelbart till en Living Dead. Efter lektionen skrattade hon och sa "jag kom inte på något annat, det där med Living Dead har satt sig på hjärnan på mig!".

"Skyll det på litteraturlektionen häromdagen." sa jag. "När du kommer hem till Tokyo kommer folk fråga 'vad har du lärt dig under året i England, Hana?' och du kommer svara 'jag har lärt mig allt om levande döda och att man ska vara försiktig med vad man önskar sig'!".

 

Efter draman var det lunch, idag potatis med smör och cirka tjugo olika grönsaker. Någon annan dag var det fish and chips, någon tredje kyckling. Jag äter allt möjligt spännande i skolan. Efter lunchen var det informationsmöte, först ett frivilligt om en frivillig resa till Paris och sen ett obligattoriskt om två lika frivilliga resor till Stonehenge och Sailsbury. Hana var ganska säker på att hon inte ska med på resan till Paris, så hon satte sig på en bänk utanför medan jag gick på mötet om resan.

Efter halva mötet var jag dock ganska säker på att jag inte heller ska åka med till Paris. Jag har redan varit där och gjort det mesta som ska göras under resan (det var mycket sightseeing, Louvren och shopping på Champs Elysées), plus att det kostar £100. Plus all mat utan frukost (FRANSK frukost, mina damer och herrar, vilket innebär varsin liten croisant med nutella på) och en massa inträden. Jag tror jag klarar mig, faktiskt. För £100 åker jag hellre till London. De andra utflykterna ska jag dock med på, då de bara kostar £15 styck och är betydligt mer kulturella.

 

Efter att ha suttit i datasalen någon timme, jag för att ladda upp alla 170 bilder från Prideparaden på Facebook och Hana för att försöka skriva ut någonting, så gick vi ner till bussen tillsammans. På vägen dit, genom den långa entréen till Loxdale med träd på båda sidor, såg vi världens sötaste ekorre. Den var större än ekorrarna i Sverige, gråbrun till färgen och hade världens fluffigaste svans. Det finns tydligen många ekorrar i området runt Loxdale, utanför skolan sitter det till och med en skylt det står "mata inte ekorrarna, hur söta de än är, för vår mat är inte bra för dem".

Hana och jag var förtrollade. Jag har aldrig sett en ekorre på så nära håll och det hade inte hon heller (den allmänna bilden av att de inte har så mycket djur och natur i Japan verkar stämma, första dagen berättade Hana att när hon var på zoo här i Europa och såg en älg eller ren, minns inte vilket, så kändes det som att se en enhörning), så vi stod och bara stirrade på den stackars ekorren tills den försvann upp i ett träd.

"Vad kallar du en sån varelse på ditt språk?" frågade Hana. Hon lärde sig faktiskt ordet ekorre, även om hon uttalade det väldigt japanskt och betonade helt fel bokstäver. När jag sen frågade tillbaka så kunde jag inte ens härma det japanska ordet för ekorre. Vi bara skrattade, båda två. När jag häromdagen berättade att jag hade en kompis som försökte lära sig japanska men gav upp när hon kom till det tredje alfabetet så sa Hana att hon inte klandrar henne, för japanska är svårt till och med för infödda japaner.

 

Det händer så mycket på den här skolan, alltid är det minst fem aktiviteter som man kan skriva upp sig på på tavlan i hallen. I morgon ska vi till exempel gå en lång promenad med, enligt uppgifter, helt fantastisk utsikt till ett ställe som heter Devil's Dyke.

Jag är nära en lösning på mina internetproblem och så fort jag får internet hemma så lovar jag er minst ett blogginlägg om dagen, mina vänner.