The magic can begin

Vandring till Devil’s Dyke, med fantastisk utsikt på vägen. Visst låter det trevligt? Det var det också. Något jag, Hana och Ida dock inte riktigt hade räknat med när vi skrev upp oss på den var hur långt det var. Och hur mycket uppförsbackar.
Solen stekte från en klarblå himmel och vi begav oss iväg med gott mod. I början med promenaden gick jag med Hana, men efter en bit hamnade hon med Evelina och jag med Ida.
Jag antar att de flesta som läser den här bloggen vet hur otränad jag är. Inte heller Ida var den sportiga typen, så vi hamnade tidigt ganska långt efter de andra. Både på grund av ren osportighet och för att vi hela tiden stannade och tog foton. Utsikten var FANTASTISK, även innan vi kom fram. De gröna engelska kullarna fulla av får och hästar tog andan ur mig.
Solen fortsatte att steka och på väg upp för en sällsynt brant, tröttsam och never ending uppförsbacke tog vi frekventa vilopauser. Detta ledde till att när vi väl kom upp för denna backe hade de andra försvunnit ur sikte och vi hade ingen aning om åt vilket håll vi skulle. Vi skrattade åt oss själva, satte oss ner på marken (för övrigt bredvid en hög hästbajs) och samlade oss inför att svälja stoltheten och ringa någon i den del av gruppen som var betydligt hurtigare och cirka två kilometer framför oss.
Ida ringde Evelina, och i samma stund som Evelina svarade så kände jag något vibrera i min egen ficka. Hana ringde mig.
”Var är ni?”
Jag sa som det var. Hana gick tydligen inte med Evelina längre utan sa till mig att hon skulle gå tillbaka tills hon hittade oss.
Ida avslutade sitt samtal och vi kunde börja gå för att möta upp Hana, eftersom Evelina hade gett oss riktningen. Det tog inte lång tid förrän Hana dök upp och jag kallade henne för ”the sweetest person in the world” säkert tre gånger. Det brukar jag göra med jämna mellanrum, hon är så himla gullig att jag bara inte kan låta bli. (Återigen: även om nästan allt är översatt till svenska på den här bloggen, eftersom den är till för mina nära och kära i Sverige, så pratar jag engelska med ALLA. Med japanska Hana, med mina lärare som alla är britter och även med Ida och Evelina som är svenskar.)
Vi var förenade igen. Ytterligare en bit längre fram mötte vi några av de andra, som antingen hade saktat ner lite eller också vänt tillbaka för att leta efter oss. Inklusive en av lärarna från skolan som var med. Han heter Steven och jag ska försöka skriva hans namn utan att tänka på en helt annan Steven jag en gång träffade.
I alla fall, vi skämdes ganska mycket över vår osportighet så Ida fick det att låta som att vi medvetet hade gått en längre väg för att titta på utsikten och sen gått vilse. Om Steven trodde oss är tveksamt. Han bad dock om ursäkt för att han inte hade sett att vi inte var med. Jag tyckte helt ärligt inte att det var hans ansvar. Vi var inga mellanstadiebarn på skolutflykt, vi går på en folkhögskola och betraktas som vuxna.
Steven sa något om hur många procent av gruppen som var framför oss, kommer inte riktigt ihåg sammanhanget. Jag kände mig tvungen att förklara exakt hur värdelös jag är på matte och all form av logiskt tänkande med ett litet exempel:
”Ni vet det där spelet, Monopol, när man kastar två tärningar? Jag spelade det en gång, den ena tärningen visade sex och den andra fyra, och...” Jag demonstrerade hur jag räknade 6+4 på fingrarna och tillade att min bror aldrig missar ett tillfälle att reta mig för det.
Ida sa något jättegulligt om att matte och språk är två olika delar av hjärnan, och eftersom jag är så bra på engelska så är det inte så konstigt att den matematiska delen av min hjärna är mindre.
Steven rättade min engelska. Tärning heter på engelska ”dice” och jag hade sagt ”two dices”.
”One dice, two dice. Det är samma sak i plural.”
”Förlåt.” sa jag automatiskt. ”Two dice.”
”Nej nej, det gör ingenting, jag är ju trots allt din lärare.”
”Åh, ja, om du känner dig bekväm med att rätta min engelska please do so, annars kommer jag aldrig lära mig.”
”Absolut, men att döma av när jag har hört dig prata så har du kommit till ett stadium där det är svårt för mig att lära dig något mer.”
”Is that a good thing?” frågade jag osäkert.
”Ja ja, absolut!”
”Wow, tack så mycket!”
Där har vi min största svaghet: jag kan inte sluta rodna av stolthet så fort någon berömmer min engelska. Säger någon att jag låter brittisk så svävar jag på små rosa moln resten av dagen.
   Jag har aldrig tidigare pratat med Steven, och kanske är det därför jag inte förrän nu upptäckte vilken fantastiskt vacker skotsk engelska han pratar. Jag var bara tvungen att påpeka det för Hana och Ida när han gått fram till resten av gruppen, och det ledde ju naturligtvis till att jag berättade om min fantastiska skotska engelskalärare som jag avgudade.
”Hon heter Helen förresten, ni kommer nog höra mig prata ganska mycket om henne.”
”Helen.” upprepade Hana och nickade.

Vandringen verkade aldrig ta slut, men vi höll modet uppe. Solen stekte fortfarande, mina fötter började värka och jag kunde inte peka ut en ende del av mig själv som inte dröp av svett, men trots detta var allting perfekt. Jag hade Hana och Ida och det fantastiskt vackra landskapet runt mig, vad mer kunde jag begära av livet? Vi bara gick där, pratade om allt mellan himmel och jord, och min engelska var som allra bäst. Jag bara babblade på.
   Efter mycket om och men var vi slutligen framme. ”Framme” bestod av en parkering, en pub och den vackraste utsikt du kan tänka dig. Även en busshållsplats fanns, vilket jag högljutt och tacksamt påpekade.
”Ja, fast det går inga bussar tillbaka.” meddelade två britter som stod vi nämnd busshållsplats. Jag svarade med något överdramatiskt om att tanken på att gå hela vägen tillbaka fick mig att vilja kasta mig ut för ett stup.
   Så gott som alla i gruppen gick in på puben för att köpa något att dricka. De flesta tog öl, jag köpte ett glas äppeljuice och en liten påse potatischips som jag avnjöt i en (enligt min åsikt) alldeles för stekande sol tillsammans med Ida, Hana, en pojke som hette William och Frida och Elin, som ibland umgås med min lilla grupp. De är väldigt trevliga även om de har lite för lätt att glida över till att prata svenska. Jag är inte direkt stolt över detta, men jag blir fruktansvärt provocerad när svenskarna i min klass pratar just svenska. Inte om de pratar svenska med varandra, det struntar jag i så länge de pratar engelska med mig (vilket Frida och Elin oftast gör, så detta är inte på något sett en pik mot er). Men om någon kommer och pratar svenska med mig trots att jag svarar på engelska så får jag stålsätta mig för att inte ruska om dem och skrika ”THIS IS ENGLAND, CAN YOU PLEASE SPEAK ENGLISH!” eller något ännu värre i stil med: ”Om du ska prata svenska så kunde du lika gärna ha stannat hemma och gått på folkhögskola i Oskarshamn!”.
I alla fall, när Hana är med tycker jag att jag har en tillräckligt bra anledning så om någon börjar prata svenska brukar jag harkla mig menande, eller helt enkelt säga ”kan du SNÄLLA prata engelska, det är så oförskämt mot Hana som inte förstår svenska!”. Trots att gulligaste lilla Hana varje gång protesterar och säger ”no, no, it’s fine” så invänder jag och säger att nej, det är det inte alls.
   Många har sagt att de är imponerade av att jag alltid pratar engelska, och till och med att de borde umgås med mig istället för med de av sina vänner som bara pratar svenska. Men jag tror att minst lika många går och undviker mig för att de tänker att jag tror att jag är bättre än dem eller något liknande.
Så är det inte alls. Jag bara älskar det engelska språket, det är en del av mig, och jag kom hit för att prata det.

Efter drickan gick vi runt hörnet för att köpa glass. De hade många sorter som finns i Sverige också, och jag bestämde mig slutligen för en Magnum Classic. Jag har inte ätit en sån sen jag var barn, nu för tiden tar jag alltid Magnum med vit choklad och jordgubbsglass som är min favorit. Så Magnus Classic var en riktig nostalgitripp, även om den smälte nästan lika fort som jag åt den.
   På vägen tillbaka var det återigen jag, Ida och Hana. Vi pratade om lite allt möjligt, bland annat berättade jag av någon anledning att jag föddes som Lilly Nilsson men bytte efternamn i början av detta år.
Hana var helt fascinerad. I Japan kan man bara byta namn om man gifter eller skiljer sig. Jag frågade om hon skulle vilja byta namn ifall hon kunde, och hon förklarade att hennes efternamn är väldigt ovanligt i Japan och att hon alltid måste bokstavera det, vilket hon är väldigt trött på. Jag försäkrade henne att Hanami Itsuki är ett jättevackert namn.
”...det var ganska enkelt för mig, eftersom jag bytte till min mammas namn som ogift. Det var bara att gå in på en hemsida och fylla i ett papper och skicka in, och sen fick jag ett papper tillbaka där det stod att ”det här är ditt nya namn”, typ. Om man ska hitta på ett eget namn är det betydligt krångligare.”
”Kan man HITTA PÅ namn att byta till?”
”Jadå. Eller ja, du kan ju inte heta precis vad som helst, myndigheterna måste säga att det du har hittat på är okej, men jo.”
Hana var helt fascinerad. Det var jag också, eftersom jag tog rätten att få byta namn för given och aldrig ens hade tänkt tanken på att det kunde vara annorlunda i Japan.
”Gillar du ditt efternamn, Ida?” frågade jag sen.
”Jadå, jag heter ju Falk, som betyder Falcon på svenska, det är coolt. Fast det är svårt att uttala på engelska, det brukar låta som jag säger Fuck. Jag skulle aldrig vilja byta till min mammas namn, för hon hette Jönsson innan hon gifte sig.”
Jag höll på att skratta ihjäl mig åt namnet Jönsson, medan Ida försökte förklara för Hana varför det är så roligt. Det finns en gammal saga, förklarade hon, om en person som hette Jöns och som var helt silly. Om någon beter sig fånigt så brukar man ibland kalla denna någon för en Jöns, så Jönsson är ett sånt där namn som man tror att ingen heter längre.

Vi poserade med höbalar, tog fler kort än vi orkade räkna och försökte prata med fåren genom att bräka som dem. Hana hade i alla fall en anledning att vara excited, för sån här landsbygd har jag väldigt svårt att tänka mig att de har i Tokyo, men vad hade jag för anledning? Jag växte upp på landet. Jag har sett oändligt många får, höbalar och bondgårdar i mitt liv. Men det här var England, det var så mycket vackrare än allt jag tidigare sett.
   Jag lovade inte att sluta bete mig som en fånigt exalterad turist när jag flyttade till England, bara att försöka.  Jag köpte ett anteckningsblock häromdagen, i en av turistbutikerna runt Churchill Square som jag alltid var inne i. Det stod ”KEEP CALM AND RULE BRITANNIA” på det, men det kunde lika gärna ha stått mitt namn. Det ropade på mig.