The magic can begin

För ungefär två år sedan, när jag precis hade flyttat hemifrån upp till Linköping, så skrev jag ett blogginlägg med rubriken ”Vardagsbetraktelser med Lilly”. Betraktelserna var att filmjölk tar slut väldigt fort, att det tar jättelång tid innan tvätt torkar, att pasta räcker i evigheter, att havregrynsgröt är den ultimata maträtten och liknande.
Nu, två år senare men lika nyinflyttad i en ny verklighet, tänker jag göra en favorit i repris: Vardagsbetraktelser från Storbritannien.

Att britter är kalla och stela är rena skitsnacket, kan jag börja med att säga. Britter är öppna, varma och fruktansvärt hjälpsamma .
När jag och Ida var i Sailsbury så frågade vi två äldre män om vägen till någonting. De var inte heller därifrån, men gjorde så gott de kunde med att gissa sig till en ungefärlig vägbeskrivning. När vi stötte på dem igen på vägen tillbaka så kände de igen oss och frågade om vi hade hittat dit.
Karen, som är administratör på skolan och bland annat ansvarig för våra värdfamiljer, kallar oss alla för Darling. Säger jag ”Hi Karen” så svarar hon med att lägga handen på min axel: ”Oh hello darling. How are you? How was your weekend?”. Karen är underbar.
Så fort min värdmamma ser mig säger hon ”Hello Lilly. You’re alright?”, för att försäkra sig om att allt är okej. ”If you don’t mind” är ett annat av hennes favorituttryck. Det kan översättas med ”om det är okej med dig” eller ”om du inte har något emot det” och sägs om det mesta. If you don’t mind kan du ställa in din disk i diskmaskinen efter frukost. If you don’t mind kan du diska för hand om diskmaskinen är på eller om allting är rent i den. If you don’t mind kan du stänga in hunden och låsa ytterdörren om du är den sista som går hemifrån på morgonen.
Ganska självklara saker i mina ögon, som jag troligen skulle gjort ändå. Men det är en del av den brittiska mentaliteten, som är helt annorlunda mot den svenska.
Ett annat bra exempel är ordet ”Sorry”. Det är, tillsammans med Please och Thank You, det viktigaste ordet i brittiskt vardagsliv. Eventuellt i hela det engelska språket. Att britter är artiga är dock ingen myt alls.
Går jag förbi postkontoret i Portslade (och det gör jag varje dag, till och från skolan) efter stängning så står det ”Sorry, we’re closed”. I Sverige kunde jag ibland stå vid en busshållsplats när det körde förbi en buss med texten ”Ej i trafik” på, vilket oftast ledde till att jag blev fruktansvärt irriterad. Det där kunde varit min buss och den kunde tagit mig hem. Varför är det inte i trafik? Vad är det för fel på skiten?
I Storbritannien står det istället ”Sorry, I’m not in service” på bussarna, vilket är ett VÄLDIGT bra exempel på den brittiska mentaliteten. Och jag kan lova att när jag ser en sådan buss så blir jag inte irriterad alls. För den har faktiskt bett om ursäkt för att den inte är i trafik. Sånt händer ibland, och det kommer säkert snart en ny buss som faktiskt är i trafik.
Tänk att ett litet ord kan göra sådan skillnad.
   Britter ber om ursäkt för allting, även saker som inte är deras fel. Jag håller på att bli precis likadan själv.  Häromveckan när jag åkte buss och som vanligt skulle upp till andra våningen så hade en kvinna ställt tre av sina fem shoppingkassar i trappan. När hon skyndade sig att flytta på dem så sa jag ”Sorry”. Förlåt att du måste flytta på dina kassar. Först senare kom jag på att jag inte borde ha ursäktat mig, det var hon som inte borde ha ställt sina kassar i trappan. Men det handlar inte om vems fel det är, vem som BORDE ursäkta sig, det handlar om ödmjukhet. Ganska ofta ber både jag och den andra personen om ursäkt och det skapar en mycket trevligare stämning än om en av oss bestämmer sig för att hålla tyst eftersom ”det är den andres fel”.

Bussarna, ja. En vacker dag kommer jag slå ihjäl mig när jag ska kliva av en brittisk buss.
Ända sedan jag var i Brighton första gången, för nästan ett år sedan, så har jag envisats med att gå upp till andra våningen varje gång jag åker buss. Gärna sitta längst fram också.  Det är röda tvåvåningsbussar i Brighton, precis som i London från min barndoms drömmar, och jag måste sitta på andra våningen så långt fram som möjligt. Annars är det liksom inte på riktigt. En ironisk grej är att när jag var i London så tänkte jag att ’nu kommer jag äntligen få se RIKTIGA röda tvåvåningsbussar’, och när jag väl såg bussarna så upptäckte jag att de såg nästan exakt likadana ut som hemma i Brighton. Haha.
I vilket fall: sitter man på andra våningen och plötsligt ska av så har man två alternativ: springa nerför trappan när bussen har stannat vid hållplatsen, med risk att inte hinna av, eller gå ner för trappan medan bussen fortfarande kör och komma ner lagom tills bussen stannar på hållplatsen. Jag vet inte vilket alternativ infödda britter kör på, brukar köra på den sistnämnda varianten. På sista tiden har jag blivit mycket bättre på att klamra mig fast i räcken och luta mig åt rätt håll när bussen rör sig, men i början trodde jag på fullaste allvar att jag skulle ramla och slå ihjäl mig.
   Att gå över gatan har dock inte blivit ett dugg mindre läskigt på dessa tre veckor. Att sitta i en buss eller bil som kör på vänster sida, svänger till vänster i rondeller och liknande vande jag mig vid ganska snabbt när jag var i England förra året, liksom att tänka omvänt i största allmänhet. Men varje gång jag ska gå över gatan håller jag andan och ber för min överlevnad. Det är vänstertrafik, det är rondeller och stora korsningar och flera filer och bilarna verkar komma från alla håll samtidigt. Det känns som om det är ett helt nytt trafiksystem jag borde lära mig. Plus att folk kör som galningar. Jag kan garantera, utan någon som helst reseach, att lagen om att stanna för fotgängare som ska gå över gatan inte existerar i något annat land än Sverige. Det var precis likadant i Frankrike, för att inte tala om Tyskland där de ännu inte har uppfunnit hastighetsbegränsningar…

En annan stor skillnad mot Sverige är priserna. Som exempel kan jag ju ta några varor från kvittot från när jag idag (igår när ni läser detta) ”storhandlade” på Tesco:
Två styck trekantiga mackor med ägg och bacon - £2.00
En styck medelstor yoghurt - £1.50
Ett medelstort paket tepåsar - £1.95
Ett 8-pack vanliga kamerabatterier, extra långt liv - £2.30
En pocketbok - £3.86
En liten låda jordgubbar - £1
En hundrafemtio grams chokladkaka - £1

Jag har som bekant inget sinne för siffror, logiskt tänkande eller matematik men jag har faktiskt kommit in i valutan pund på riktigt. Jag börjar till och med lära mig att se skillnad på olika pence-mynt.
Jag kan inte låta bli att tänka att allting hade kostat minst tio kronor mer om jag hade varit i Sverige, batterierna hade säkert kostat minst trettio kronor mer. Jag har batterier hemma (jag vet att mina föräldrar läser det här och tänker på alla batterier de skickade med mig), men min kamera slukar dem verkligen och så mycket kort som jag tar så är det bäst att vara förberedd. Dessutom ska jag ju till Skottland i morgon (idag, när detta inlägg postas), och jag betalar hellre £2.30 när jag ändå är på Tesco och storhandlar än att stå i Edinburgh utan kamerabatterier.
Angående jordgubbarna så får de mig att tänka på Sverige, och framförallt på den svenska sommaren. Jordgubbar är inte nödvändigtvis midsommar, men gräs mellan tårna, solvarm hud och vackra blommor. Jag ska inte säga att jag köpte dem av hemlängtan, för hemlängtan är helt fel ord, men det var av någon sort nostalgi. Jag ville ha något som påminde mig om mitt modersland. På engelska heter det modersland och på tyska fadersland, Caddy och jag ägnade en gång en vecka åt att störa oss på att vi inte kom ihåg vad det heter på svenska.  Sen dess säger jag modersland, för att det helt enkelt låter finare. Fosterland är så pretentiöst, högtravande och låter bara som något man ska dra ut i krig för. Modersland låter varmt, inneslutande, tryggt.

Det har knappt regnat en enda gång sedan jag kom hit, däremot är det fruktansvärt kallt inomhus. Jag fick höra att britter bara har värmen påslagen en stund på morgonen och en stund på kvällen, men jag börjar helt ärligt tvivla på att min värdfamilj NÅGONSIN har värmen på. Det är alltid kallt. Samma sak i skolan, och så fort jag eller någon av mina kurskamerater påpekar att det är kallt så skrattar våra lärare åt oss och säger ’vänta bara till vintern’. Jag kan inte direkt påstå att jag ser fram emot vintern.
   En annan sak jag noterat är att hur mycket jag än sover så är jag alltid jättetrött. Det är inte omöjligt att jag lägger mig vid tio eller till och med halv tio nu för tiden, något som säkerligen aldrig hände när jag bodde i Linköping, men trots det är jag aldrig utvilad när jag sedan vaknar vid halv åtta.
Folk säger att de blir trötta av att hela tiden prata engelska men just det har jag aldrig märkt av (betyder det att jag verkligen är flytande?). Vad som däremot gör mig trött är alla intryck. Alla människor, alla platser, alla upplevelser, alla delar av den nya kultur jag sakta men säkert försöker bli en del av. All entusiasm och all lycka, om ni så vill. London, i all sin överväldigande och pulserande skönhet, var totalt utmattande. Jag lovar er att någonstans i Skottland i morgon kväll/i övermorgon natt kommer en Lilly att sova väldigt gott och drömma om gröna kullar, häxor och gamla spökslott.