The magic can begin

Har vi inte redan gått igenom det här i alla tidigare blogginlägg?

Jag drömmer om England, om ett hus vid havet där jag kan skriva en massa böcker.

Jag drömmer om att resa resa resa: till Skottland med Caddy, till Turkiet med Caddy, till södra USA med Sofia... Jag börjar faktiskt komma över det där stora hatet mot USA. Men anledningen till att jag vill åka dit är en enda och hon heter Shannon French. Shannon är min själsliga syster, hon bor i Lousiana och dit ska jag åka en vacker dag. Det har jag lovat henne. Hon fyllde tjugo i april och då skickade jag ett födelsedagskort till henne. Det tog lite längre tid än vad jag hade räknat med att få det över atlanten, så hon fick det en vecka efter sin födelsedag, men hon blev ändå överlycklig. Berättade att hon skrattade och grät om vartannat när hon läste det. Det var en jättehäftig känsla, att den amerikanska tjejen jag pratat med på Facebook faktiskt finns där på andra sidan atlanten och att det gick att nå henne med det där födelsedagskortet.

Jag fyllde år någon månad senare och då var hon inte sen att skicka ett kort till mig. Jag började nästan gråta också när jag läste det, för det var en liten bit av henne. Ett gult kuvert, hennes hansstil, en amerikansk poststämpel, ett frimärke med Frihetsgudinnan och en massa vackra ord om att vi är systrar.

 

Okej, det var drömmarna. Mål vet jag inte precis om jag har några. Eller på vilket sätt de skiljer sig från drömmarna.

Och önskningar. Är det nu jag ska le fånigt och säga "World Peace"? Ja, visst vore det fint med fred på jorden, men jag tror tyvärr att det är totalt omöjligt oavsett hur mycket det önskas. Vi är alla bara människor och det kommer alltid att finnas några som bråkar om någonting.

Nej, då önskar jag mig hellre ett hus vid havet. Det är i alla fall inte totalt omöjligt.