The magic can begin

Jag skulle ha träffat Jossie och Maddelyn. Det blev inställt men jag cyklade ändå in till stan, drev runt lite och bestämde mig för att skjuta upp ett ärende jag borde uträtta. Istället gick jag ner till Stångån och promenerade längst med den. Lyssnade på musik, mest på Evanescence. Amy Lee sjunger som en fallen ängel. Tänkte enkla tankar, dagdrömde om fåniga saker. Tills jag gick förbi den delen av ån jag såg genom fönstret när vi var hemma hos Martina, då började jag tänka på henne.
Om jag bara råkar gå förbi hennes hus. Hon kanske är hemma. Hon kanske ser mig gå förbi. Vi kanske kan prata en stund...

Jag saknade henne som man saknar en vän. Men jag ville inte svänga av, ville avsluta min runda. Det är så vackert vid Stångån, så rogivande. Så jag gick vidare, över den första bron och över på andra sidan. Blåsorna på mina fötter (från ett annat äventyr med obekväma skor fulla av småsten) hade spruckit och ibland gjorde det fruktansvärt ont, men jag kämpade på medan Amy Lee sjöng sina änglasånger i mina hörlurar och till slut kom jag tillbaka till bron där jag börjat. Där satt en skylt från något gym eller liknande, man kunde springa deras motionsspår på tid och sen räkna ut sitt hälsotillstånd med tabellerna på skylten. Jag stirrade på skylten med skräckblandad fascination, försökte se om det någonstans mellan tabellerna framgick ens var detta motionsspår började, medan jag funderade på om jag ändå inte skulle råka gå förbi Martinas hus på väg tillbaka till stan.
Jag kommer ångra mig mer om jag inte gör det. Efteråt kan jag väl gå och ta en glass eller nått och sen cykla hem...
Någonstans där dök Martina upp bakom mig, med cykel och allt. Som stigen ur mina tankar. Jag blev så häpen att jag drog ut hörlurarna utan att ens stänga av musiken. Kramade henne medan hon fortfarande satt på cykeln. Hon var lika glad att se mig som jag var att få träffa henne.

   Vi pratade en stund, om allt möjligt. Jag berättade att jag ska grilla med mina kompisar från skolan nu i helgen, själv ville hon inte ha något med sina kollegor att göra överhuvudtaget under semestern. Hon frågade om Brighton, jag berättade att jag ska gå på folkhögskola ett år och sen stanna kvar och försöka hitta ett jobb.
"Det kommer gå jättebra, det är jättelätt att få jobb i Brighton! Vart som helst! Och vem vet, du kanske träffar en söt liten engelsman och blir kvar där för evigt?"
Det var lika lite omöjligt i hennes värld som i min. Trots allt gjorde hon ju själv samma sak en gång, fast han tog med henne till Sverige.

"Jag har tänkt tanken." svarade jag och log. Jag kunde ju inte säga "det är precis vad jag har planerat".

Hon fick mig att lova att inte förlora kontaken med henne och de andra lärarna, något jag redan lovat mig själv. Samt att, varje gång jag besöker Sverige, ta med en hjärtformad sten till henne eftersom hon samlar på sådana. Att jag dessutom redan, vid ett annat tillfälle för ganska länge sen, lovat att skicka ett vykort till henne när jag kommer till Brighton verkade hon ha glömt så jag påminde henne. Vi kramades en gång till och när hon cyklade iväg stod jag kvar en stund och såg efter henne. Satte in hörlurarna igen och bytte till en spellista med 90-talspop (Evanescence spelar mörk och dramatisk hårdrock vilket passar till de flesta sinnesstämningar, utom just sån där fånig rosabubblig lycka). Efter att ha ätit upp min glass började jag dock längta efter Amy Lees änglaröst igen och bytte tillbaka. Satte mig på cykeln hem och konstaterade att det ändå blivit en väldigt fin dag.