The magic can begin

Värdegrundsdag, hette det. Det är en upplevelse att höra talas om den där värdegrunden och likabehandlingsplanen när man vet att den faktiskt betyder något och inte bara är en massa skitsnack från Sam Månssons drömvärld (nej, jag tröttnar aldrig på att snacka skit om rektorn på min förra skola, eller ännu hellre om hela skolledningen som satt på sina bakdelar och himlade med ögonen i tre år, medan jag upplevde verkligheten i de iskalla korridorerna).
Vi skulle på föreläsningar. Min första var med två unga kvinnor från en öppenvårdmottagning (rätt ord?) i Norrköping som tar emot unga flickor med självskadebeteende. De var bra, men hela föreläsningen var rätt deprimerande eftersom jag (och flera andra) kände igen så himla mycket. Om mobbing, låg självkänsla, yttre och inre smärta.
Så när föreläsningen var slut gick jag och Isabelle till Tvillingarnas och köpte varsin 200 gram Marabou. Isabelle var som vanligt sugen på godis och jag behövde verkligen muntra upp mig lite, så för att visa min vänskap köpte jag en likadan chokladkaka som henne.
Sen gick jag i sällskap med Olof, Lisa och Emma över till Andra Sidan (byggnaden mittemot som också är FU, fast IV, det är ett av våra roligaste interna skämt) och nästa föreläsning, om livet med ADHD.
Hon hette Michelle. Hon var typ fyrtio, piercad och hade stora rasslnade armband. Hon var helcool. Och trots att jag inte har ADHD så kände jag igen väldigt mycket av det hon berättade; när hon gick i skolan var hon rätt stökig och stod alltid själv när de andra var två och två. Det är så det är med svenska skolan; om man inte passar in i mallen så är man körd från början. I några papper på ett kontor någonstans så står det att skolan ska förbereda oss för vuxenlivet, ge oss ett socialt nätverk och forma oss till självständiga individer. Vad ingen ser är att det som sker är raka motsatsen; redan från lågstadiet tvingas vi vara som alla andra, vi stöps in i en form. Och de få elever som inte passar in blir så mobbade att de aldrig blir självständiga individer heller.
Förutom sånna som jag då. Överlevarna. Och vi som har turen att gå på FU; Kärlekens skola där alla blir accepterade som dem de är.

Lunchrasten spenderades mestadels i ett fönster (att sitta i fönstren, alternativt hänga ut från dem, är allas nya favoritaktivitet nu när solen skiner) tillsammans med bland andra Josse, Olof samt Calle och Erik från tvåan. Det var mycket trevligt. Erik har för övrigt äntligen kommit på vad bokstäverna runt min hals står för: Bengt Walléns Ortopedklinik. Haha.
Sen hade vi en liten samling i EU-rollspelsgrupperna där vi diskuterade föreläsningarna, helt ärligt tyckte jag att vi kunde ha fått åka hem istället. Men Anna höll ställningarna och uttalade sig om alla föreläsningar, antingen hon hade varit på dem eller inte, och till slut var det slut. Då sprang jag och letade efter vår studierektor Magdalena, som likt alla andra rektorer aldrig är på sitt kontor när man vill prata med henne. Tack vare Elsa så hittade jag henne ändå, drog historien om den tjafsade tågvärden i morse och fick en försäkran om att det bara var rent skitsnack: mitt tågkort gäller fortfarande från Vimmerby, trots att det står Östergötatrafiken på det.
Vi är i Småland i cirka femton minuter innan vi korsar länsgränsen. Jag fattar inte ens att de orkar tjafsa.