The magic can begin

Ett mycket trevligt påsklov är över, och vad börjar vi med efter lovet? Ersättningsbuss. En svinkall sådan som blev totalt fullsatt redan i Kisa (och då menar jag fullsatt, det satt till och med folk på platserna till höger om busschauffören, där det vanligtvis bara sitter tågvärdar).
   Nej, jag har inte saknat tankarna på matte, naturkunskap eller spanskaprov på verb som vi sett uppskrivna på tavlan en eller två gånger under hela ettan, men jag har saknat mina vänner.
En vecka utan dem känns som en halv evighet. Seriöst, hur ska jag överleva sommaren?
Isabelle har köpt coola lurviga regnbågsfärgade saker att ha på benen, så nu syns hon på flera mils avstånd. Man behöver inte ens spana efter hennes illgröna mössa längre. Den bleknar bredvid dessa "dammvippor", som Kalle kallade dem.
Kalle, ja. Nu är han tillbaka, efter att ha varit sjuk sen sportlovet. Vi har saknat honom. Jag hade nästan glömt hur rolig han är, eller hur lockigt hans hår är. Det var så sjukt längesen nu att han nästan kändes som en ny person, men samtidigt en precis lika självklar del av vår klass som han alltid varit.
   Idrotten var fysiskt och psykiskt plågsam. Trots att jag kanske inte direkt gick in för den till 100% när vi sprang och gjorde armhävningar så var det ett moment när man skulle bära sina gruppkamrater och sen springa tillbaka och hämta nästan som totalt dödade mig. Visst, varken Elin eller Emelie vägde särskilt mycket, men i kombination med att springa en massa så var det jobbigt. Riktigt jobbigt.
Så jag halvt släpade mig tillbaka till skolan, åt lite biff och satt sen resten av lunchrasten och pratade med Isabelle. Hon har haft ett väldigt intressant påsklov.
   Sen skulle vi ha scenisk gestaltning, idag handlade det om intervju-teknik. Vi är halvklass, andra halvan hade bild, och låt mig klaga lite till: jag totalt hatar hur halvklass-grupperna är indelade. Så fort det började pratas om intervjuer så kunde ju alla räkna ut att vi skulle träna på det, och bara som en ren reflex så kollade jag antalet personer i rummet.
Vi var tretton stycken. Udda antal. Så när Janne, vår lärare, sa: "Och nu ska ni ju prova att intervjua varandra, är ni jämt antal?" så svarade jag ju naturligtvis: "Nej. Jag är över."
"Vadå du? Det kan ju likagärna vara jag!"
   Nej, Nicolina, det kunde det inte. Det var du och Jennika, Sofie och Elin B, Kalle och Olof, Sofia och Elin R, Emelie och Rebecca, och Alex och Lukas. Mina erfarenheter har gett mig ett sjätte sinne för gruppuppdelningar. Två och två likaväl som gäng. Och jag var den som inte hade någon kompis i gruppen.
Nu löste sig just det bra: tjejerna på bakre raden fick vara tre och jag hamnade med Kalle. Det var roligt. Fast jag är ganska kass på att intervjua folk, det lät ungefär som ett möte hos Anonyma Alkoholister:
"Hej, vad heter du?"
"Jag heter Kalle."
"Hej Kalle."
   Sen kom nästa moment: vi skulle gå ut på stan och överfalla folk och ställa frågor till dem. Två och två då, lämpligtvis.
"Nu är vi ju inte jämt antal, men någon kanske kan gå själv om man vill det."
Det var lågt, Janne. Riktigt lågt. Du tror väl inte på allvar att någon VILL gå själv och se de andra vara två och två?
Jag har hatat begreppet "två och två" ända sen sexan. Jag reagerar fortfarande extra på det, trots att jag inte behöver. Nu har jag ju min Isabelle; en alldeles egen två-och-två-kompis. Förutom det faktum att hon inte är i samma grupp som mig nu. Så fort vi är klara med temat så tänker jag byta grupp. Det här suger.
   I alla fall så vägrade jag att gå själv någonstans, och jag var nära att ställa till en liten scen innan jag tillslut föstes ihop med Nicolina och CO. Vi hittade en riktigt trevlig gubbe i orange arbetsväst som vi frågade lite om valet. Han var socialdemokrat och berättade i fem minuter om hur hårt livet är för arbetarklassen.

Lite mer gnäll: vi ska ha naturkunskap i tre år, och förutom det faktum att naturkunskap är det värsta som finns så är min lärare så tråkig att all min energi går åt till att hålla mig vaken.  Nathalie i dansklassen sa att han påminde lite om Carola Söderberg (Nk-lärare på vimarskolan med en fantastisk sövande röst och på vars lektioner vi satt och skickade låtar till varandras mobiler utan att få någon allvarligare tillsägelse än "men sluta nu Kristian, jag får ett nervöst sammanbrott") och det läskigaste är att hon har rätt. De skulle kunna vara släkt.
Så när striden om spanskan och denna tröttsamt ofokuserade lärare har lagt sig så blir nästa krig mot naturkunskapen och Tony. Tänka sig, jag hade aldrig trott att jag skulle behöva förklara krig mot några lärare på den här fantastiska skolan. Men det är i alla fall bara två nu, och inte sju.

Och så lite optimism (jag vet knappt om ordet stavas med ett eller två P, så sällan använder jag det xD): Solen skiner. Jag har haft ett jättehärligt påsklov och ätit en massa godis, träffat min bästis Elise och hennes pojkvän, haft gulligaste Josse hos mig och lyssnat på en massa nya underbara låtar. Imorgon har vi engelska igen, med älskade Helen. Josse fyller snart år, och då blir det fest hos henne med sallad och Ben och Jerry-glass. Det ser jag verkligen fram emot.