The magic can begin

Det första som mötte oss när vi kom hem till Josse var en uppstoppad räv. Alternativt röv, eftersom Malin valde att höra fel och ge oss alla mer eller mindre mysiga bilder i huvudet av en uppstoppad bakdel. Jo, kul var det.
Vi var en helt perfekt liten grupp; jag, Josse, Emelie, Johanna, Elin och Malin. Vi körde charader, garvade så att vi nästan dog och åt en massa. Ben & Jerry-glass (vilket definitivt levde upp till mina förväntningar), sallad med kyckling, naturgodis och Geisha.
Sen skulle vi se på skräckfilm och det är inte direkt min grej. Jag satte mig strategiskt i sängen så att jag hade lagom bra uppsikt över TV:n och lutade mig mest bort ifrån den. När vi sedan pausade, för att Johanna var tvungen att åka hem och Josse följde henne till bussen, så valde jag att stanna utanför rummet och låta de andra se klart filmen utan mig. Det är ju inte så att jag direkt kommer börja tro att jag är hemsökt av demoner eller nått sånt, men filmen började ändå kännas ganska obehaglig och jag tog det säkra före det osäkra. Och när jag hörde hur de andra skrek och såg hur uppskrämda de var sen så kunde jag bara konstatera att jag hade gjort helt rätt val.
   När filmen var slut så spelade vi det roliga och väldigt högljudda spelet Med Andra Ord, för att sedan övergå till Sanning eller Konsekvens. Vi snurrade en flaska och delade våra liv med varandra, gläntade på dörrarna till vårt inre. Det var vackert. Äkta vänskap.

Josse och jag har haft en mysig helg hos henne när vi hunnit med bland annat promenader med Figaro, ett besök hos Josses coola mormor på landet, två filmer till, en massa snack och även slutförandet av en fruktansvärt tråkig inlämningsuppgift, bestående av att skriva ett träningsschema till en fiktiv person med namnet Charlotte samt skriva en massa om knäledens uppbyggnad och vad hon ska göra åt sin knäskada. Jag motstod frestelsen att skriva: "Kära Charlotte. Googla på dina knäskador. Läs en bok. Väx upp och gör sitt eget träningsprogram."

Idag började vi med lite svenska och skulle sedan ha idrott. Joël skulle hålla i idrottslektionen och det skulle bli dans.
För att kunna dansa ska man helst ha:
1. Koordinationsförmåga
2. Taktkänsla
3. Smidighet.
Inget av detta har jag mer av än vad kylskåp i allmänhet har. Därför har jag alltid sett dans som något jobbigt, tröttsamt och onödigt och var väl inte jättesugen på dagens idrottslektion.
Men Joël var en bra lärare och till slut fick han även mig att klara lite basic saker. Cha cha (stavning?) var så gott som omöjligt; dels skulle man kombinera arm- och benrörelser och dels skulle man ha en man som styrde (Johanna var min man och hon hade lite svårt att styra mig eftersom jag är längre än henne). Men när vi sedan kom till vals så lyckades jag faktiskt lära mig. Visst, Johanna och jag var inte i samma takt som musiken eller som några andra i rummet på långa vägar, MEN vi var i samma takt som varandra. Vi lyckades koordinera våra fötter så att vi rörde oss synkroniserat, och det kommer jag vara stolt över hela veckan. Att det överhuvudtaget gick.
   Sen hade vi samba och det var roligast av allt. Jag släpade fötterna framåt, skakade överdrivet på kroppen och viftade med armarna. Jag såg troligen inte klok ut, och definitivt inte som om jag dansade, MEN jag brydde mig inte. För jag hade roligt.
Så Joël har idag lyckats med något som jag aldrig trodde att någon skulle lyckas med: att få mig och dansa och tycka att det är roligt.