The magic can begin

Programledarna har fortfarande inte fått mig att störa mig på dem. Det känns nästan lite... oroväckande. Lite för bra för att vara sant.
Jag har sett Ulrik Munther live. Två gånger i mitt liv med bara någon dags mellanrum, eftersom det inte direkt var avsiktligt någon av gångerna så fattar jag fortfarande inte riktigt hur jag lyckades. Om inte regnet hade vräkt ner när det var Rix FM i Linköping så hade det kanske blivit en tredje gång. Eller kanske inte, jag satt hemma i mjukisbyxor och såg på The Nightmare Before Christmas istället. I vilket fall så... tja, han är väl rätt charmig. Även om jag fick nog av honom för ett bra tag framåt i somras. Låten var helt okej, inget jag skulle rösta på men ingen jag heller missunnade en finalplats. Ingen var väl direkt förvånad över att han gick direkt till final, vid det här laget vet jag vad landets fjortonåringar går för.
Top Cats, alltså. Tja, det var väl inget större fel på den heller. Inte så att det störde mig. Dansbandssverige gillar den nog.
Sonja Aldén var... nej. Klänning, fläkt och ballad, jag är trött på den kombinationen. Dessutom: i första versen sjöng hon något om en bro, och vad dök sedan upp i bakgrunden om inte just en sådan? Var inte det lite töntigt?
Andreas Lundstedt var en besvikelse: låten var inte alls lika bra som den kunde ha varit. Jag saknar för övrigt Alcazar, trots att det blev en besvikelse förra gången de var med också.
Timoteijs nya låt var okej, men inte heller den någon fullträff. Jag hade nästan gett upp hoppet om kvällen när han instog scenen: David Lindgren. Mamma och min syster sa att han hade varit med i någon musikal, själv hade jag aldrig hört talas om människan. Men han bjöd på kvällens fullträff och fick min röst hela två gånger.
"Det går för långsamt", ja, jag tror också att det var tågresan till Göteborg hon sjöng om. Men ärligt: knallgult och illrosa var väl ingen vidare lyckad kombination?
Jag har lite svårt för Thomas Di Leva, det är något med den där ogreppbara flummigheten som svävar ut i kosmos. Tror man antingen älskar eller hatar honom. Låten var... nej. Ännu ett nej. Min brorsa hedrade hans framträdande med att ta toapaus, och mamma tyckte han kunde åka hem och se på stjärnorna istället.
Och för en gångs skull var jag, min mor och mina två syskon precis överens om allting, och utgången blev precis som vi ville. Det händer inte ofta, jag tror det här är enda kvällen i febrauari då jag inte kommer säga upp bekantskapen med svenska folket. Förutom nästa helg då, för då ska jag ha filmkväll med min syster och andra halva Joss-Jossie-Josselyn-Josephine, så Andreas Johnsson får klara sig utan min diss. Eller förresten, jag kan ta den nu: är det inte dags att lägga av nu, Andreas? Ge dig någon gång. Skaffa en hobby.