Mitt sista FN-rollspel (vi avslutar med flaggan i topp)
FN:s verkliga säkerhetsråd kommer kanske fram till fler lösningar, men jag tvivlar på att de har lika roligt som vi har.
Syriens president hade stängt gränserna till sitt land och hotade att döda alla invånare om inte FN erkände honom som världsledare. USA ville agera omedelbart, naturligtvis, i kriget mot terrorismen. De ville skicka in hemliga trupper i Syrien och mörda presidenten, alternativt kasta honom ut från ett plan som sekreteraren lyckades få det till. Kina var tydligen väldigt bra kompisar med Syriens president och ville därför försöka prata med honom istället.
Svaret på det var: "We have to act now, we can't just write to him on Faceboook: 'Stop doing theese things, xoxo China'!"
"China believe in sending aids to Syria... I mean aids, not AIDS..."
Sofia G var ordförande i min grupp och hon var fantastisk. Jag tyckte en massa men vågade inte vifta med min flagga för att säga det, hon tvingade mig genom att fråga mig direkt. Jag fick inte vara Storbritannien i år så jag var Frankrike tillsammans med Josefin, en jättegullig tvåa, och en liten etta som adopterades bort till oss i sista sekunden. Jag var den som skötte snacket, så gott det nu gick.
Artjom var så övertygande som amerikan att jag blev riktigt irriterad. Jag lyckades förövrigt motstå frestelsen att säga åt USA att sluta tjata om terrorism hela tiden samt påpeka att de inte verkade ha en aning om vad de pratade om. Rebecca var Kina och bästis med Syriens president, David och Klaras ryska brytning och stora pälsar gav ännu mer liv åt rollspelet, en danstrea gjorde ett jättebra jobb som The UK och Indien gestaltades av två danstvåor i glittrande klänningar. Det var mindre läskigt att prata i år än förra året, kanske för att det var en mindre grupp eller för att jag har blivit mer van, och jag lyckades med att inte förklara krig mot någon. Men jag saknade teet från förra året. Och min Caddy, naturligtvis, även om jag knappast klandrar henne för att hon såg till att hålla sig så långt bort från skolan som möjligt sedan Catharina råkade nämna att hon borde vara med i årets rollspel. Om vi treor förväntas dra det tygnsta lasset så kan jag tänka mig vilken press som skulle läggas på henne, i årskurs fyra...
Vi kom fram till att Kina skulle prata med Syriens president, både via SMS och på Facebook, och om han inte svarade så skulle USA skicka en massa soldater i flygplan och döda människan. Lösningen var något bättre än förra året, för att inte tala om året innan då vi skulle evakuera hela Europa till våra gamla kolonier eftersom någon skulle bomba Europa. Fast jag saknar det, saknar mina treor och mest Anna. Tur att hon bor i Brighton.
Syriens president hade stängt gränserna till sitt land och hotade att döda alla invånare om inte FN erkände honom som världsledare. USA ville agera omedelbart, naturligtvis, i kriget mot terrorismen. De ville skicka in hemliga trupper i Syrien och mörda presidenten, alternativt kasta honom ut från ett plan som sekreteraren lyckades få det till. Kina var tydligen väldigt bra kompisar med Syriens president och ville därför försöka prata med honom istället.
Svaret på det var: "We have to act now, we can't just write to him on Faceboook: 'Stop doing theese things, xoxo China'!"
"China believe in sending aids to Syria... I mean aids, not AIDS..."
Sofia G var ordförande i min grupp och hon var fantastisk. Jag tyckte en massa men vågade inte vifta med min flagga för att säga det, hon tvingade mig genom att fråga mig direkt. Jag fick inte vara Storbritannien i år så jag var Frankrike tillsammans med Josefin, en jättegullig tvåa, och en liten etta som adopterades bort till oss i sista sekunden. Jag var den som skötte snacket, så gott det nu gick.
Artjom var så övertygande som amerikan att jag blev riktigt irriterad. Jag lyckades förövrigt motstå frestelsen att säga åt USA att sluta tjata om terrorism hela tiden samt påpeka att de inte verkade ha en aning om vad de pratade om. Rebecca var Kina och bästis med Syriens president, David och Klaras ryska brytning och stora pälsar gav ännu mer liv åt rollspelet, en danstrea gjorde ett jättebra jobb som The UK och Indien gestaltades av två danstvåor i glittrande klänningar. Det var mindre läskigt att prata i år än förra året, kanske för att det var en mindre grupp eller för att jag har blivit mer van, och jag lyckades med att inte förklara krig mot någon. Men jag saknade teet från förra året. Och min Caddy, naturligtvis, även om jag knappast klandrar henne för att hon såg till att hålla sig så långt bort från skolan som möjligt sedan Catharina råkade nämna att hon borde vara med i årets rollspel. Om vi treor förväntas dra det tygnsta lasset så kan jag tänka mig vilken press som skulle läggas på henne, i årskurs fyra...
Vi kom fram till att Kina skulle prata med Syriens president, både via SMS och på Facebook, och om han inte svarade så skulle USA skicka en massa soldater i flygplan och döda människan. Lösningen var något bättre än förra året, för att inte tala om året innan då vi skulle evakuera hela Europa till våra gamla kolonier eftersom någon skulle bomba Europa. Fast jag saknar det, saknar mina treor och mest Anna. Tur att hon bor i Brighton.
Kommentarer
Trackback
