The magic can begin

Jag plockade fram frukost, tidningen låg som vanligt på bordet. Den för lördagen glansiga framsidan gav rubrikerna "Fårflock på plats i Gästgivarhagen", "Flaggkonst ställs ut i Västervik" och "Dubbla krocket-fester i Frödinge". Inget ont om Vimmerby Tidning, de har publicerat många av mina dikter och en del av mina klagomål på kollektivtrafiken, men deras förstasidesrubriker är bara för roliga.
"Målilla är redo" var den största rubriken när man slog upp tidningen. Exakt VAD det var de var redo för orkade jag inte läsa, utan bläddrade vidare.
"Gymnasiet vinner Vimmerbyelever men tappar utifrån". Ja, om man bor i Kisa och har Linköping runt hörnet, exakt VAD ska man då i Vimmerby att göra?
Och under det: "Kolla vilka klasskompisar du får - Här är de nya gymnasieeleverna i Vimmerby". Detta fångade mitt intresse. Jag skummade igenom namnen utan att hitta särskilt många som jag kände eller ens visste vilka det var. Två väldigt tysta tjejer som gick i min klass och som efter ett år på IV nu skulle börja på något program. Jag pratade nästan aldrig med dem, men de utstrålade sån osäkerhet att jag ändå kände någon slags samhörighet. Framförallt med den ena av dem. Jag drog min till minnes att hon hade kommit in på fordon och att jag hade gratulerat henne till det på Facebook.
Något problembarn som också gick i min årskurs och till och med var en av mina plågoandar hade också kommit in någonstanns efter ett år på IV. Grattis till att du slösar bort ditt liv, tänkte jag ironiskt och kände mig SÅ lättad över att jag troligen aldrig mer kommer träffa någon av dessa människor.
Denna lista var betydligt roligare att läsa förra året. Så gott som ALLA mina mobbare stod i spalten IV, och en av dem skulle till och med GÅ OM NIAN. Jag kände mig totalt oövervinnerlig. Det var min stora upprättelse.
Fåren i Gästgivarehagen fick en liten notis som jag inte läste helt, eftersom en massa rubriker om Hutsfredsfestivalen på nästa sida drog min uppmärksamhet till sig. Jag kollade dock på den söta fårbilden innan jag kastade ett öga på Hultsfred och dess öde. Rockparty är begärt i konkurs. Några tappra ungdomar har stuckit till Hultsfred ändå, och ordnar någon egen festival.
Må Hultsfredsfestivalen vila i frid. Jag var aldrig där själv, men jag kände mig alltid lite stolt när jag såg en reklamaffisch uppe i Linköping. Och det satte trots allt Hultsfred på världskartan. Nu har de ingenting.
"Målilla redo för Beachboys". Jag kollade att ingen jag känner har dött och bläddrade ointresserat vidare.
Så Linköpingssidan. "Linköping har länets billigaste skolmat". Jag log för mig själv och tänkte på oss FU:are, som äter slottsstek, flygande Jakob och pasta med champinjoner i ädelostsås. VI har i alla fall länets BÄSTA skolmat. Kanske världens.
Tråkigt tråkigt. Jag läste serierna och vitsarna utan att reagera på något alls, kollade mittuppslaget med födelsedagar. Vimmerby är så litet att det nästan alltid är någon man känner som fyller år. Denna gång var det en av mina bästa killkompisar på mellanstadiet. Att döma av bilden hade han inte förändrats mycket alls.
Fler som fyllde år, och sen inrikes och utrikes med blodbrist och skärpt straff för sexköp. Sporten, som jag bara bläddrade igenom. Tråkiga filmer som gick på TV. Och sen var jag framme vid baksidan av tidningen. "Danskar dricker för mycket" och "Pseudonymen skänker inspiration".
Och så vädret. Så gott som hela Sverige lyste ilsket rött, och den lokala prognosen berättade att det skulle bli 28 till 31 grader varmt. Jo, det tror jag säkert. Om inte mer.
Slutligen tittade jag på datumet högst upp, log för mig själv och mindes. För ett år sedan var jag på Motalafestivalen och Marina Schiptjenko pratade med mig.

När jag borstade tänderna funderade jag på om jag verkligen SKULLE skriva ett blogginlägg om vad jag hade läst i Vimmerby Tidning.
Jadu Lilly, du skulle nog kunna blogga om precis vad som helst om du bara fick lust.