The magic can begin

Jo, allt de säger om att sjunga tillsammans är sant. Man blir glad.
Det var ungefär en timmes väntan innan jippot började, men den kunde man lätt fördriva genom att bara titta på folk. Storebro ligger utanför Vimmerby, så det var ett nöje bara att sitta och kolla hur mycket folk man kände. Och, i många fall, hur många av dessa man faktiskt ville ha något med att göra.
Jag hälsade på två personer från vimarskolan. Tom och Rebecca, som jag hade franska och matte ihop med. De var två av de schystaste i hela årskursen. Rebecca såg mig nog inte, men Tom och jag vinkade och log flera gånger. Han hade vuxit sen jag senast såg honom. Inte mycket, men det fanns en knappt märkbar skillnad. Han såg äldre ut, vuxnare på något sätt.

Precis som förra året var folket uppdelade i tre kategorier; vrålande Darin-fans, allsångsglada pensionärer och så sånna som jag, som bara ville ha lite kul.
Kvällens stora stjärna var Kicki Danielsson. Jag hade väl inte väntat mig så mycket, tänkt att ja ja, men hon var faktiskt riktigt härlig. Så glad och så äkta, på något sätt. Och det svåra är ju som bekant inte att sjunga, utan att prata och underhålla folk mellan låtarna. Och det lyckades hon med.
Allsångsledaren skippade nästan sina dåliga skämt i år. Vad han dock gjorde var att han tog upp 13-åriga Emelie och 55-åriga Hans på scen och lekte dejtingservice. Jag väljer nog att inte kommentera det.
I övrigt var ju Mathilda Lindström där, naturligtvis. För er som inte vet vem hon är så kan jag dra den historien snabbt; Mathilda, 9 år, kom från ingenstanns och ställde upp i Talang år 200xx. Hon sjöng Siw Malmkvist-låtar. Sen blev det Lilla Melodifestivalen och en röst i filmen "Prinsessan och grodan". Samt uppträdanden på VARENDA jippo de kan annordna i hennes hemstad Vimmerby; allt från skolavslutningar (på vimarskolan, naturligtvis) och midsommarfiranden till nu allsång i Storebro. Och ja: hon är jääääättecharmig och jäääääätteduktig, men vi är fruktansvärt trötta på henne nu.
Hon sjunger "Gabriellas Sång", så vackert att till och med jag får gåshud. Det kunde jag ha fått ikväll med, om hon inte hade börjat med att säga "...ja, jag vet ju egentligen inte vad den här låten handlar om, men min pappa säger...".
"Hur gammal är hon egentligen?" frågade jag min syster.
"Hon ska börja femman."
Så pass. Då är hon ju... riktigt stor. Min spontana gissning skulle varit att hon hade varit runt åtta. VARFÖR måste alla småtjejer verka så... små?
Sen var det Shalaballa-Uffe från Talang. Jag hade aldrig hört talas om människan och det var ingen förlust. Han var totalt värdelös. Dock tyckte jag att det var hysteriskt roligt att han hette Uffe.
Och så ett totalt okänt rock-cover-band bestående av fyra Elvis-wannabes från Mariannelund av alla ställen. Alla deras låtar var allting Elvis eller något som lät som "Johnny B Good".
Tuben, några glada människor som äntligen sjöng en sång med meningsfull text. Charlotte och Tore, också de totalt okända. Det enda roliga med dem var att jag tyckte att allsångsledaren sa "Charlotte och Tove", och sen blev lite fundersam när det kom in en tjej och en gubbe.
Och, naturligtvis: Darin. Han var bra när han var ny, jag gillade honom jättemycket när jag var typ tolv, men sen kom Melodifestivalen 2010 och den låten sänkte honom totalt i mina ögon.
Han sjöng sin nya hit "Love Killer". Jag hörde den på radio för första gången i morse, men den var knappast ny eftersom min syster har förälskat sig i den och tjatat ut den. Den tilltalar dock inte mig ett dugg.
Och sen sin cover på "Viva La Vida", den kunde han helt ärligt ha lämnat hemma. Alternativt låtit bli att göra överhuvudtaget. Nej, det är inte så att jag stänger av radion så fort den spelas, men den stör mig. Och tro mig; den var inte bättre live. Tvärtom slaktade han den ännu mer med sina " ehh, ehh". Stackars Coldplay. Dock satt jag ändå och sjöng med i den, för jag älskar låten. Men inte hans version.
Sen ett par totlat okända låtar, och naturligtvis: "It hurts, it hurts, it hurts". Min brorsa gissade att hans allsång skulle vara "Det gör ont". Åh vad jag hade garvat då. Tyvärr fanns den inte med i allsångshäftet.

Och så var det en gubbe som hette Ove och vars enda uppgift verkade vara att tala om för folk var toaletterna fanns. Uppanpå, fanns de. OVANPÅ, för oss som inte vill prata hemsk småländska. I övrigt var han rolig. Toa-Ove, kallade vi honom. Om både vi och han är där nästa år så ska vi skrika "VAR ÄR TOAN, OVE?".

Ingen orkade köa för några autografer. Så vi packade ihop och gick mot parkeringen, fortfarande sjungande på "Sträck ut din hand". Och glada.