The magic can begin

Ibland skäms jag verkligen över att vara människa. Eller, ännu mer, över att vara ljushyad europé.
För mitt släkte har en viss benägenhet att tro att de står över alla andra. Typ folk som var där långt före dem.
Vem tycker att Christoffer Columbus var en hjälte? Inte jag. Det enda han gjorde var att köra bort indianerna och ta deras land. Exakt VAD är det som är så fantastiskt hjältemodigt?
Han UPPTÄCKTE Amerika. Jo, visst. Vad jag vet så hade indianerna upptäckt det för länge sen. Men men, vem bryr sig om det? Det är ju VI i västvärlden som ska upptäcka allt, bara för att vi råkar vara så fantastiska och tro att vi äger världen.
Det värsta är att det aldrig tar slut, heller. Och det behöver inte vara i dåtiden. I detta fall var det i en framtid. En fiktiv sådan visserligen, men ack så verklighetstrogen.
Vi kan historien, vi har hört den förr och vi skäms lika mycket varje gång. Denna gång var det inte indianer, utan varelser på en annan planet, men de liknade ändå indianer. De levde i ett med naturen, tillbad sin gudinna, flög på drakar, levde ett enkelt men underbart liv. Ett liv i frihet som vi inte kan förstå.
Sen kom forskargruppen, från vår egen hemplanet. Några av dem, The Good Guys, ville studera dessa varelser och lära sig mer om dem och deras fantastiska kontakt med naturen. De andra, The Bad Guys, tänkte bara på pengar. De ville komma åt skatterna. Att de var tvungna att förstöra trädet som alla dessa varelser bodde i brydde de sig inte om.
De kom ovanifrån, i sina flygande metallfarkoster, och bara förstörde. Allt brann, invånarna flydde i panik, skrikande och gråtande. Det var hemskt. Jag förstår den av mina vänner som sa att hon började gråta första gången hon såg det. Det gick rakt in i hjärtat och stannade där.
Och det blev bara värre och värre. Människorna tog ingen hänsyn alls, de hade kunnat utrota hela planeten bara för pengarna.
Det blev strid, och ursprungsbefolkningen var trots allt många många fler. Och de hade drakar. Och enorma pansarklädda noshörningar som kom från ingenstans.
Och i spetsen, på den största draken av dem alla, red den av människorna som hade blivit en av dem. Accepterad som en i stammen/gruppen, och pojkvän till ledarens dotter
Det slutade lyckligt, förstås. Vackert och lyckligt och blått. Men ändå är det den scenen, när hemträdet brinner och alla flyr i panik, som för alltid kommer dröja mig kvar i mitt medvetande som bevis på att människan är ond.

Ja, sammanfattningsvis har jag alltså äntligen sett filmen Avatar. Och jag gillade vad jag såg, trots att det fick mig att tappa tron på hela mänskligheten.
Men det var igår. Idag såg vi Ondskan. Den var väldigt våldsam och gjorde kanske inte direkt så mycket för att ge mig min tro på mänskligheten tillbaka, men det fanns ändå ett budskap i den som jag tyckte om: Våld föder bara mer våld, därför måste vi bryta den onda cirkeln. Och det går.
Sen hann vi med From Hell också, med fantastiska Johnny Depp. Sen kom jag hem, för ungefär en halvtimme sen. Klockan är nu ett på morgonen. Så rent formellt sett så var det igår som vi såg Ondskan och From Hell, och i förrgår som vi såg Avatar. Jag och Sofia och Sandra.

På söndag ska vi ha The Sims-lan. För er som inte är så insatta så betyder lan att man sitter och spelar dataspel hela natten, och det är vad vi ska göra. Vi ska hålla till i samma golfhus som efter festen i simhallen, äta popcorn och tävla om vem som lyckas skapa bäst liv åt sin Sim. Det kommer bli jätteroligt.

Jag gillar det här systemet. Att man kan vakna, äta frukost och sen skicka ett sms till en vän och fråga om hon vill hitta på något. Sen sätta sig i den bil, åka en överkomlig sträcka och stanna hos sina två vänner hela dagen. Från ett på dagen till halv ett på morgonen.